Osynliga värden eller transparent utvärdering?

Idag skriver den sympatiske KD-politikern Ulf Lönnberg om kulturpolitik på Newsmill. Lönnbergs förmåga att nyansera också de mest polariserade debatter är behagligt för det irrande öga som saturnalier med blandad framgång riktar mot nyhetslivet.

Idag handlar det om osynliga värden, Radioteaternchefen Stina Oscarsons profilfråga sedan hon publicerade en bok på ämnet i samband med Kulturutredningen. Lönnberg håller med Oscarson om vikten att bevara de icke mätbara värdena i kulturen, men menar att det inte måste gå på tvärs med en utvärdering av kulturpolitiken.

Så lustigt som det kan låta så tror jag på utvärderingen som princip. Tydligheten som bor i någon form av mätbara mål ger ett mer konkret beslutsunderlag, större transparens om man så vill, och kan därför leda till att man blir mer villig att satsa pengar i eftersatta områden, som det i Lönnbergs text nämnda området kulturutbud i äldreomsorgen, som ofta är enbarmligt enahanda.

Jag är dock inte övertygad om att det är enbart sådana mer praktiska problem som en fungerande utvärdering och mätning som ligger bakom det begränsade utbudet. Men det kan vara ett steg på vägen.

Oscarson har en viktig poäng när hon uppmanar att värna de "osynliga värdena" i kulturen. Det "mätbara" visar alltför ofta vara placerat i en matris som följer samma logik som styr marknadssamhällets impulser. "Effektiv" kultur kvantifieras lätt i ett slags begreppsligt urholkad kulturenhet som mäts i konsumtionstermer - hur många har sett en pjäs, hur påkostad var den, hur mycket berörde den?

Dessa mätinstrument kan absolut användas för att sätta in en satsning i ett sammanhang och bedöma hur väl den slog ut. Men med dessa frågeställningar blir varje pjäs också ömsesidigt utbytbar med varje annan pjäs. Den uppmätta kulturyttringen blir abstraherad till en substans som är gemensam med alla andra kulturyttringar och därmed direkt utbytbar med dem. Kvalitativa frågor som pjäsens tajming i samhällslivet, dess uppmaning, dess specifika tolkning och sammansättning, läggs helt på recensenternas skrivbord.

Att Stina Oscarson därmed står för ett visst motlut i vårt alltmer marknadsekonomiskt styrda kulturliv kan därför betraktas som en medvetenhet om den egna positionen och samtidigt om de större trenderna i samhället. Det är viktigt att de rösterna finns och säger ifrån, så att vi inte får för oss att all utvärdering är lika bra, och att den alltid skulle vara transparent.

PS. Stina Oscarson är för tillfället inbegripen i en debatt med Expressens Johan Hilton, om de intellektuellas roll i politiken. Du kan läsa mer om den här.

Blod är tjockare än vatten

Håkan Juholts retroprofil med ironisk mustasch och Domus går hem hos de hippa innerstadsväljarna, de som tycker att 90-talsironin inte är avliden, bara skendöd. Ironiskt nog. 

Inför denna retoriska trippelvolt som låter Juholt gå hem både på landsbygden och i statskärnorna står den mer neutralt framtonade Reinfeldt inför ett svårt val. Hur återuppfinner man sitt "nya" varumärke i dessa retrotider?

Statsministerns yppande idag visar tydligt vilka längder han är villig att gå till för att bli ännu mer retro än Juholt. Han menar nämligen att familjer och anhöriga gott bör gå in och stödja sina egna i tider av försörjningsproblem. Därmed spöar han Juholts dåtidsflört med flera århundraden. Det framgångsrika koncept som har gett oss skotska klankrig och den italienska Camorran, tronföljd och hedersmord (sjukt retro), upprepas med svulstig bravur i den svenska statsbudgeten. Man tar hand om sina egna och konkurrerar med de övriga. Blod är tjockare än vatten. Snöplig trombon - sorti Juholt. Ska man vara bakåtsträvare så måste man våga vara bombastisk.

Vad leder detta till i förlängningen då? När vi nu har fått klart besked från Reinfeldt om hur ersättningssystemet ska se ut framöver, och när nu arbetsrätten ser ut som den gör, så finns det ju ett klart incitament för svenska familjer att bilda egna små föreningar eller stiftelser med särskilda konton som familjemedlemmarna kan betala in i. Man vet ju aldrig när man står där på bar backe, så då är det alltid fint att ha en buffert som man, förutsatt rätt efternamn och DNA, kan hämta ut ifrån om det vill sig illa. Givetvis måste det här med inbetalningarna regleras på något sätt, men man får väl utgå från att familjen är mer solidarisk med "sina egna" än vad de är med svenskar i gemen. Vi ser därmed den potentiella framväxten av en slags decentraliserade, solidariskt drivna a-kassor, liksom små... syndikat.

Den här regeringen som vi har, den upphör aldrig att förvåna.

LÄS MER (Mest vänsterbloggare idag)

Ung Vänster
SvD
Ett Hjärta RÖTT
Olas Tankar
Christian Norling
Alliansfritt Sverige
AB-ledarbloggen
Erik Laakso

Är du lönsam, lille vän?

Lönsamhetskravet som vi har vant oss vid när vi betraktar näringslivet tycks nu ha tagit över också samhället i stort. Vi måste som samhälle gå med ekonomisk vinst, och i svåra tider innebär det att vi kan få lov att sparka vissa individer för att hålla lönsamheten uppe.

Så icke lönsamma individer göre sig icke besvär. Speciellt äldre, sådana som alltså inte kan arbeta. Det är Tobias Billströms egen kommentar. Det blir för dyrt helt enkelt. Vi kan inte ha medborgare som maskar.

Saturnalier ställer sig till 100% plus ränta bakom Billströms uttalande, eftersom mer av allt är bättre än mindre av något, och med en växande ekonomi kommer vi ju i framtiden att kunna hantera människor lika jävligt som idag, men med ännu effektivare och modernare metoder. Vill man göra något fel så ska det åtminstone ske ordentligt.

Billströms vision är Faustisk, storslagen och djärv på ett sådant där sätt som kräver att vi justerar synskärpan lite. Fjärran på ett dystopiskt framtida och överdimensionerat Brommaflygfält lyfter Herculesplanen mot en becksvart stormhimmel, en luftbro fullastad med oönskade tvåtredjedelsmänniskor på export till okänd destination.

Exportvaror. Det framtida migrationsverket kommer att ha till yttersta uppgift att tillsammans med exportrådet se till att Sverige har en positiv handelsbalans med gamla och sjuka. Så skyddar vi ekonomin från den destabiliserande faktor som ålderdomen innebär. Och om det innebär att vi i kapitalets namn måste föra krig mot Tiden själv, så må det vara hänt. I Billströms idealsamhälle är fluortanten en gång för alla förvisad till historiens skräphög. Botox till alla!

Läs mer

AB 1 2 3 SVT TV4 SvD

Dagens Arena
Lennart Bondesons blogg
Per Olsson.nu

Etiopien är inte Carl Bildts enda problem

Min andra Newsmillartikel på ämnet Bildt och Lundin Oil publicerades idag. Dess innehåll kan du läsa här.

Viktigt att minnas i Lundin/Bildt-affären är givetvis att ingen vet vad som hände. Förutom Bildt själv. Och jag tror att förundersökningen har en snöbolls chans i helvetet att leda till något konkret. Därför är det jätteviktigt att inte förlora fokus och förlita sig alltför mycket på Magnus Elvings enskilda arbete.

Viktigast är ändå frågan varför vi accepterar Bildts tystnad om Sudan? Vad är det som gör att vi inte tvingar honom att lägga korten på bordet?

GP SvD 1 2 3 4 5 6 7 8 E24 DN 1 2 3 4 5 6 7 8 9 Arbetaren 1 2 3 4 Dagen 1 2 AB 1 2 3 4 5 6 Exp 1 2 3 4 5

Bildt är en belastning för Sverige och borde avgå

Idag har man skrivit på Newsmill, med anledning av de två fängslade journalisterna Martin Schibbye och Johan Persson, och den motvillige utrikesministern.

Läs artikeln i dess helhet här.

GP SvD 1 2 3 4 5 6 E24 DN 1 2 3 4 5 6 Arbetaren 1 2 3 4 Dagen 1 2 AB 1 2 3 Exp

Jaha, grattis då, antar jag.

Att ge Tranströmer Nobelpriset i litteratur är definitivt inte en dålig idé. Men som Göran Greider skriver så insiktsfullt på SVT Debatt idag: Tranströmer är inte någon kontroversiell gestalt. Hans författarskap täcker andra facetter av tillvaron än den politiska.
Det finns en sorglig känsla av infriad förväntan i detta att en tämligen världsfrånvänd poet får Nobelpriset år 2011, ett år som har varit ett av de mest politiskt stormande åren på flera decennier. Syrien och Bahrain brinner, den övriga arabvärlden står inför massiva omvälvningar, Europas ekonomi och politik är en snöboll i rullning mot avgrunden, USA halkar efter på halvfart. Vi är i trängande behov av nya röster, nya berättelser för att förstå vad det är som pågår i vår värld idag.
Det finns sådana röster, viktiga röster som försöker sig på de stora projekten, att klä hela folks strävan och viljor i nya ord - detta omöjliga projekt, som säkert dödförklarades efter 1968. Dessa röster talar likväl till oss i vår samtid, med litteraturen som sin ensamma megafon. Borde de inte hörsammas?

SvD DN DN2 DN3 DN4 Dagen AB Exp

Ett brev till er på bloggen Politiskt Inkorrekt

Hejsan PI. Tänkte också komma och försöka "nyansera debatten" lite grann.

Vore kul om vi kunde enas om att vi alla är troll ibland, men ingen är det jämt. När det kommer en 4chan-flod av folk som spammar oneliners om SD så kallar jag det för trollning - precis som en vanlig FB-raid fast pga ideologi och inte for the lulz, sas. Jag menar inte att alla som gillar SD eller läser på PI är troll för den sakens skull.

Själv är jag en s.k. kulturmarxist/rödvinsvänster. Definitivt PK-kille, om det ordet nu betyder någonting. Och allvarligt talat, vad handlar det här med PK om egentligen? Jag rör mig ju *rätt mycket* i sådana där PK-kretsar och jag hajar inte detta. Det finns definitivt inget tankekollektiv med "rätt åsikter" eller något hemligt brödraskap. Iaf inget som har bjudit in mig att bli medlem.

Grejen är den att jag tror att det finns några på både PI och FB som har fått för sig att vi "proffstyckare" är på något sätt en enda massa, liksom som om alla egna åsikter utplånades när man väl blivit publicerad tillräckligt många gånger. Men folk använder PK så himla slarvigt. Jag blir kallad PK nästan vad jag än säger och gör. Vilket blir lite frustrerande ibland. Tänkte bara att ni ville veta det. Om man använder ett ord för mycket så tappar det liksom sin laddning och innebörd.

Sen tycker jag att det är skitkonstigt att ni har utsett Twitter till något slags åsiktstorg för en politisk elit. Visst är det många som twittrar där, men det är ju knappast någon som försöker ha några djupa åsikter på Twitter. Det är ju för tusan bara 140 tecken, mindre än ett sms. Men för all del, kom gärna dit och skriv ifall ni vill det. Men det är synd när man har sönder #svpol-taggen pga för mycket spam i samma fråga. Ni förstör ju för alla när ni gör så.

Med vänliga hälsningar
Mattias Irving