Fem invändningar i bäbisdebatten

Isobel Hadley Kamptz har skrivit en text där hon angriper Aftonbladets ledartext av Karin Pettersson för att på ett oschysst sätt använda Breiviks brott i diskussionen om Paulina Neuding och hatbrotten i Malmö. Jag har fem invändningar.

Kort resumé: Neos redaktör Paulina Neuding har i en omdiskuterad artikel i Jerusalem Post exemplifierat problemen med antisemitism i Malmö med demografiska analyser. Att det vanligaste namnet på nyfödda pojkar är Mohammed användes som förklaring till trakasserierna mot Malmös judar.

Denna demografiska anekdot delar en figurlikhet med dem som används av de islamofober som menar att muslimer i Europa bedriver ett lågintensivt krig genom att skaffa många barn. Därför reagerade flera på den, bland andra Torbjörn Jerlerup och Jonathan Leman. Neuding förklarade senare i en artikel i Expressen att hon inte alls menade att använda sin siffra på ett sådant sätt, utan att den var ett sätt att förklara att det finns många muslimer i Malmö.

Debatten som rör Breivik är djupt tragisk och infekterad. Starka känslor svallar på båda sidor om debatten, och jag gör inga anspråk på en privilegierad och känslobefriad mellanposition, fastän jag hoppas kunna undvika att fastna i ett högt tonläge. Jag vill peka ut vissa grundläggande fel som jag upplever i Neudings och i viss mån också Hadley-Kamptzs texter.

Fem invändningar

1) Hur ser korrelationen ut mellan antalet barn som heter Mohammed och antalet barn som föds av troende muslimer? Det är faktiskt inte samma sak. Ett vanligt skäl för människor att fly från muslimska länder är just religiösa förföljelser.

2) Neudings antagande att tro på Islam skulle innebära antisemitism. Neuding berättar att hon på grund av bristande statistiskt underlag måste använda namnstatistik, men hennes egentliga analys är religionstillhörighet. Hon redogör i artikeln i Expressen för att det finns mycket starka antijudiska attityder i befolkningen i hela mellanöstern. Hon redogör dock inte för om dessa är politiska och kopplade till staten Israel och dess agerande, eller om de är religiöst motiverade. Jag har inte heller sett någon statistik som pekar i endera riktningen, och ser gärna någon sådan om den ges. Men Neuding vidhåller alltså att detta är ett problem som är direkt kopplat till Islam och inte en fråga om politik.

3) Att inget särskiljande görs mellan muslimer i Sverige och muslimer på andra håll i världen. Neuding kan för all del ha rätt i att attityder som en person tar med sig från sitt hemland inte magiskt försvinner bara för att man byter hemland. Men jag saknar en analys av vilka det är som flyr sina hemländer och kommer till Sverige. I många fall rör det sig om politiskt eller religiöst progressiva som utsätts för förföljelser i sina hemländer. Den svenska muslimska demografin måste alltså inte återspegla den i mellanöstern. Varför behandlas de som en åsiktsgemenskap?

4) En mycket stor population (som Neuding ju själv gör en poäng av att påpeka att det rör sig om) åläggs en problematik som för allt väsentligt är outredd. Vi vet inte om det rör sig om ett antal extremister, alltså en grupp särskilt politiskt aktiva individer, eller om antisemitismen i Malmö är mer allmänt utbredd. Varför målar Neuding ut hela befolkningen som ett problem?

5) Jag delar Hadley-Kamptz analys att det inte är antalet muslimer i Malmö som är problemet, utan att livslång fattigdom och dålig utbildning är en starkt bidragande orsak till radikalisering av enskilda, utsatta individer. Detta är dock ingenting som är exklusivt för Islam. Fattigdom och social utslagning är den största bidragande orsaken till ökat våld och trakasserier, oavsett religiös tillhörighet. Neuding gör dock den rakt motsatta analysen från Hadley-Kamptz, och menar att Sverige är en frihamn av välfärd för immigrerande muslimer:

"In Malmö, as elsewhere in Sweden, crime among immigrant youths is constantly explained as a matter of social inequality. /.../ a bold analysis in one of the world’s most generous welfare havens for refugees."

Därför frågar jag mig vad det är som Hadley-Kamptz egentligen försvarar i sin artikel? Hon menar ju till skillnad från Neuding att det inte är antalet muslimer som sådant som är problemet, och ger därmed en rakt motsatt problemanalys från Neuding själv.

Slutligen
Jag delar Karin Petterssons analys i Aftonbladet. Jag tolkar inte texten som ett likställande mellan Breivik och Neuding, även om jag ser att det finns retoriska figurer i texten som kopplar samman dem. Men vad som verkligen sägs är att Neuding har hämtat inspiration från det danska debattklimatet, inte Breivik.

Utifrån de fem punkter som jag nämnt ovan menar jag att Neuding ger en stereotypiserad och förenklad bild av Islam som religion, och av muslimer som ett "folk" från mellanöstern, som lever i en åsiktsgemenskap som exporteras i oförvanskad form till Malmö. Det är definitivt en tankemodell som, med Petterssons ord, "vetter mot Europas mörkare hörn".

Vi måste ta tag i de reella anledningarna till de trakasserier som judiska medborgare möter på Malmös gator. Det gör vi genom att skapa ett mer inkluderande, öppet och jämlikt samhälle för alla, inte genom att gå rasisternas ärenden och sprida fördomar om stora samhällsgrupper.

Mattias Irving

Krig, fred och kristendom

Är det kristen historierevisionism att avvisa Breiviks kristendom?

Jag sitter på tåget ner mot tredagarskonferensen Befriande Teologiskt Forum i Lund, där freden är vårt centrala tema. Det ter sig närmast overkligt att samtidigt läsa i dagstidningarna hur Breivik ville skapa ett ”kristet Al-qaida”. Misstänker att det kommer ge uppslag till många diskussioner över den kommande helgen

Rättegången i Oslo river upp gamla sår. Debatten om högerextremismen har placerat religionsfrågorna i centrum för samhällsdiskussionen. alla klättrar på varandra för att komma så långt från Svartepetterkortet Breivik som det bara är möjligt.

I tidningen Dagen kunde man igår läsa Björn Cedersjö i Sveriges Kristna Råd, som lade ut texten om varför Breiviks syn på kristendomen var förfelad och förvanskad. Han menar att fokus för kristendomen idag borde ligga på talet om rättfärdig fred, inte på de gamla doktriner om kristet självförsvar som Breivik åberopar sig på.

– Ömsesidig respekt, samtal och dialog måste vara grundsynen och kyrkorna bör bestämt arbeta för att minska användandet av ett militant språkbruk, säger Cedersjö i artikeln.

Vad jag gillar med artikeln är givetvis intentionen, att vi ska verka för att vara en kyrka som med alla medel står för fred mellan människorna. Vad jag någonstans ändå ogillar med artikeln är den position som den intar i den större debatten omkring Breivik, hans världsbild och gärningar. Det är så lätt att hävda att en annans version av kristendomen är falsk, påhittad, förfelad.

Men har vi rätten att fälla avgörandet om Breivik verkligen är kristen eller inte? Hur hårt måste vi då definiera det lösa ramverk som är vår tro? Han bygger sitt agerande på doktriner som de facto har förekommit i europeisk kristendom. Vi står inte där idag, men det skulle vara att förneka de svarta kapitlen i vår historia om vi inte accepterade att Breivik faktiskt är bekännande kristen, i något avseende. Hur ont och makabert det än må låta.

Fastän jag inte tolkar in något sådant i Cedersjös text så vill jag ändå varna för lockelsen i att börja ägna sig åt revisionism i det att vi lockas överpröva Breiviks bekännelser. Den stora uppgiften för engagerade kristna idag är att vara kärleksfulla, aktiva medmänniskor med en politisk agenda att få ett slut på våldet och lösa upp de allt svartare molnen över den Europeiska horisonten. Det gör vi inte genom att fastna i ändlösa diskussioner om vad kristendomen är och inte är.

Sveriges mest framgångsrika troll

Bildt kastar idag ut riksdagens beslutade demokratikriterium med badvattnet när han menar att Sverige ska fortsätta exportera vapen till Saudiarabien.

Svårt är det att inte lägga ihop två och två. Den moderatledda regeringens ständiga förhalanden att genomföra riksdagens beslut om demokratikriterium, och moderatledarnas vurm för Saudiarabien. När Bildt öppet försvarar exporten till Saudiarabien och kallar dem "ett familjeföretag" (vad det nu ska betyda? Att det är en kungafamilj som har makten? Koppling?) så uppvisar han också en attityd som går på tvärs med riksdagens beslut.

Men han uppvisar också en attityd kring folkrättsbrott som vi har lärt oss att känna igen. Saudiarabien är ett land som har dödsstraff för barn, som halshugger kvinnor för äktenskapsbrott, ett land där kvinnoförtrycket är stadgat i lag. Regimen är hänsynslös mot demokratiförespråkare, vilket bland annat landets ingrepp på demokratirörelsen i Bahrain vittnar om.

Allt detta nämns inte över huvud taget av Bildt. Han har inte några betänkligheter kring att beväpna dessa mördare. Han uttrycker sig snarast familjärt om dem. Vet inte om Bildt någonsin så öppet och provocerande har uppvisat precis varför han är olämplig att representera Sverige, eller för den delen inneha något förtroendeuppdrag.

Ja, jag är lite upprörd. Hans kommentarer idag har framgångsrikt trollat mig.

Pseudodebatt om teokrati

Ulf Lönnberg skriver i en artikel riktad mot kopimistsamfundets Gustav Nipe att det måste finnas en knivskarp gräns mellan religion och politik. Alternativet, som han utmålar det, är teokrati.

Det är lite ironiskt att läsa denna fundering komma från en medlem av Kristdemokraterna, det enda partiet i riksdagen som bygger sin politik på en religiös värdegrund. Sällan om någonsin tar KD ställning i någon fråga som kunde tänkas missgynna kristendomens närvaro i Sverige. Utifrån Lönnbergs egen definition får vi således lov att kalla även Lönnberg själv för teokrat. Vad det begreppet nu innebär, i hans ordbok? Är till exempel Socialdemokrater för Tro och Solidaritet, där jag själv är medlem, ”teokrater” för att vi samlar både troende och politiskt intresserade?

Att vara teokrat innebär att önska ett statsskick där en gudom har den yttersta makten, och uttolkarna av de religiösa dogmerna har den största världsliga auktoriteten. Det är givetvis något helt annat än att någon som kanske råkar vara kristen eller kopimist dessutom förlänas en maktposition genom vanligt, politiskt arbete.

Politik är förvisso ett snårigt begrepp, men ett sätt att hitta rätt i den semantiska snårskogen är att göra skillnad på ”politik” och på ”det politiska”. Teokrati är antipolitisk till sin själva natur: Där ges inget utrymme åt det politiska samtalet, där olika aktörers intressen och åsikter bryts mot varandra. Samtidigt finns det givetvis ett element av något som vi kan kalla för politik inuti en teokrati, i form av bestämmelser, maktinnehavare och så vidare. Men politiken i teokratin är inte egentligen ”politisk”, eftersom där inte pågår ett levande samtal.

När Gustav Nipe säger att man inte kan skilja politik och religion så är det en truism. Religiöst färgade åsikter syns och hörs hela tiden, och skapar debatt. Självklart är de politiska. I intervjun i Dagen (22/3) som Lönnberg refererar till nämner Nipe också USA som ett av de länder där religionen spelar stor roll för politiken. Denna passage nämner inte Lönnberg med ett andetag, för då skulle det bli alldeles för uppenbart att hans tes om teokraterna i Kopimistsamfundet som bäst är ett rent påhitt, och som sämst vittnar om begreppsförvirring.

Lönnberg skruvar upp tonläget i slutet på sin artikel med orden ”bevare oss från kompimistfundamentalistiska teokrater”. Effektfullt, kan tyckas. Men när hela denna poäng bygger på antingen ett medvetet missförstånd eller en beklämmande okunskap, då ligger det närmast till hands att dra på smilbanden åt denna grötmyndiga avslutningsknorr.

Men hade detta varit en fråga som bara väckt munterhet, då hade jag inte satt mig att skriva denna artikel. Det lämnar en besk eftersmak när erfarna politiker slirar på sanningen på detta sätt. Om jag vore Nipe eller någon annan berörd kopimist skulle jag avstå från att replikera Lönnberg, för detta inlägg i debatten är under all kritik och förtjänar bara att avfärdas.

Mattias Irving

Vapenexporten är en modern kolonialism

Hans Wallmark (M) menar idag på SvD Brännpunkt att det är helt i sin ordning att exportera vapen, eftersom svenskt välstånd bygger på stor export.

Det är anmärkningsvärt att Wallmark inte problematiserar vapenfabriken i Saudiarabien. Han tycker att Sverige är rigoröst i sin kontroll av vilka vi handlar med, och det påstår han med samma självklarhet som om han bott i en radioskugga den senaste månaden. Kan vi inte bara avliva det här grundlösa argumentet en gång för alla?

Sverige exporterar vapen till vartannat land i den så kallade MENA-regionen (mellanöstern och nordafrika), där demokratiunderskottet är akut. Det borde vara en självklarhet att Svenskt välstånd inte ska bekostas av andras demokrati. Att Wallmark ens uttrycker sig så tycker jag vittnar om historielöshet.

Vi är ett av världens rikaste länder. Vi berikar oss på att underminera de demokratiska processerna i de länder som tidigare utsatts för europeisk rovdrift och aldrig fick förutsättningar att påbörja vägen mot demokrati. Så förmeras och förlängs den skada som en gång utdelats.

Det finns ett mycket enkelt ord för det som Wallmark förespråkar: Kolonialism. När Sverige berikar sig på att beväpna en diktatur följer det samma mönster som när det brittiska imperiet en gång berikade sig på att beskatta salt i Indien. 

Men situationerna är ju helt olika, invänder någon: Britterna använde tvång, vi använder frihandel. Ingen måste köpa våra vapen. Frågan är om folket själva upplever det så. Tvång är tvång. För den drabbade spelar det mindre roll om förtrycket kommer från brittiska kolonisatörer med egna vapen eller inhemska, beväpnade av västvärlden.

Förhalningen av demokratikriteriet är en politisk skam som hör hemma i ett annat århundrade. Den delas av våra båda största partier. Jag är medlem av det ena, och kommer fortsätta att agera för att vapenexport till diktaturer en gång för alla ska förpassas till historiens skräphög.

Mattias Irving