Häxkonster, klet och blåa dunster

För många intellektuella finsmakare är det lite sörjigt och ofint att röra runt i gyttjan som är debatter Kristna vs. Ateister. Saturnalier berömmer sig dock om sina fina, solstekta lerkakor – för intellektuella järnmagar allena, bör tilläggas.

Idag är det Christian Braw som serverar en ugnsform med fickljummen terrakottalera för Humanisterna att baxna över. Färgstarka ordalag om Kristendomens överlägsenhet varvas i lager på lager med förvirrade och felaktiga uttalanden om allt från rättspositivism till Nietzsche. Det är en skitluktande lasagne från Stygien, det mörkaste av alla jordens riken.

Humanisterna intar debattanrättningen tillsammans med frikostiga nypor salt. Skrattet har fastnat i halsen.

Stygisk lasagne är en rätt med fruktansvärda bieffekter: alla som äter av den förblindas av ett juvenilt skimmer – stjärnglans och blå dunster förvandlar det löjliga till blodigt allvar och det verkligt allvarsamma till dråpligheter.

Medicinen mot trollkarlarnas mörka makt är lyckligtvis inom nära räckhåll. Alla som har ätit av häxleran (en avlägsen släkting till trolldegen) uppmanas att stirra noga på nedanstående bild, intill dess att kroppens fyra alkemiska vätskor åter har stabiliserat sig.

Med varma hälsningar från Saturnaliers häxmästare.

Missnöje rockar!

Ibland hamnar Saturnalier i intressekonflikter. Vad skriver man när man vill klaga på någon som klagar på att folk klagar för mycket? Vederlägger man personen, eller bevisar man hennes tes? Dilsa Demirbag-Sten skrev nyligen i DN om hur tråkigt det är med vissa gnällspikar som känner sig kränkta för minsta lilla.

Hon vänder sig till (mot?) dem som inte hanterar en svår situation vuxet, utan närmast permanentar en egen känsla av utanförskap genom att förvandla sig själva till eviga och självupptagna offer. Att det finns folk som far illa på riktigt förnekar hon givetvis inte. Istället försöker hon visa att man kan vara konstruktiv istället.

Självklart skulle man kunna skriva en lååååång bloggpost om problemet med gränsdragning som Dilsa får här. Jag menar, när är det befogat att klaga och när är det inte befogat? För det andra, vad avgör när en missnöjesyttring är okonstruktiv, och när den är början till ett nytt Tahrirtorg?

Men jag nöjer mig med att bara nämna dessa frågor här. Det finns nämligen en mycket viktigare fråga att ta upp här. Hur gör man egentligen för att klaga på klagandet utan att låta förryckt och vilseledd? Jo, man hävdar att det är skillnad på klagan och klagan. Det finns den vuxna klagan, som är konstruktiv, påpekande och framåtskridande. Sedan finns det den destruktiva, självömkande klagan.

Några korta exempel:
Din granne slår sin fru. Du klagar på oväsendet.
Två personer dör i en bilolycka. Du klagar på köerna.
Krig i Europa. Du klagar på surrogatkaffet.
Global klimatkris. Du klagar på hög bensinskatt.

En vändning i retoriken
Jorden befinner sig i sin medelålder. Den är ca 5 miljarder år gammal och kommer hinna bli cirka 9 miljarder år innan det är tack och god natt. På denna långa tid har planeten fortfarande inte varit med om något av följande:
1.    Cyborger som klarar Turing-testet
2.    En tillbakadriven zombieinvasion
3.    Vaccin mot dumhet
4.    Balett i tyngdlöshet
5.    En människa som inte har en dålig dag ibland

Av allt att döma skulle vi kunna fylla den här listan med miljoner punkter. Om vi ska hinna pricka av några av punkterna på den här listan innan planeten kolar vippen är det alltså dags att börja röra på sig.

Problemet är bara framstegens oförutsägbara natur. Jasminrevolutionen är ett utmärkt exempel på det. En ung människa tog sitt liv, därefter föll två gamla och stabila regeringar. Vad hände? Intressant nog har flera stora politiska genombrott kommit till efter till synes helt vardagliga missnöjesyttringar. Gandhis glöd väcktes av att han blev avslängd från ett tåg. Rosa Parks vägran att sitta längst bak i bussen blev startskottet till medborgarrättsrörelsen.

Missnöje rockar.

Därför har Dilsa Demirbag-Sten fel, när hon säger att ingen nation med gnällspikar kan bygga ett nytt land. Det finns inget mindre produktivt än en liknöjd person. Och ingen människa som känner sig kränkt stannar frivilligt i kränktheten, om det finns andra och bättre vägar att gå i samhället för att få fram sitt budskap. Kränkthet är ett rop på hjälp sedan andra dörrar väl har prövats och befunnits stängda, och därför är också den en i grunden skapande kraft, fastän inträngd och kopplad - viljan till förändring som gått från assertorisk till desperat. Tala ner den, Dilsa, och du talar ner dem som kämpar hårdast för att ha en röst alls.

Läs Dilsas text

Karneval!

Apropå det "festliga" tilltaget på Malmö högskola, då man anordnade slavauktion under en sittning med blackfacesminkade, poserande studenter...

Händelsen blev prompt polisanmäld av en anställd på högskolan, Jallow Momodou, aktiv inom Afrosvenskarnas riksförbund. Lika prompt blev Momodou studenternas nya plaything. Förnedrande bilder på honom spreds på högskolan, rapporterade SvD nyligen.

Saturnalier, bloggen som säger ja till allt utom till det olidliga, lägger till en ny kategori av olidligheter: folk som säger "men det var ju bara ett oskyldigt skämt". Rasistbloggare tar åter tillfället i akt att kräkas lite på det politiskt korrekta etablissemanget. Precis vad etablissemanget har att göra med att en enskild medborgare har lämnat in en anmälan, det är lite oklart.

Nåväl, är stundenternas tilltag att klassa som hets mot folkgrupp eller är det bara ett oskyldigt skämt? De flesta rättsstater har anammat Immanuel Kants propos, att minoriteter förtjänar ett särskilt skydd i en stat. För att en samhällsdebatt ska vara levande och trovärdig så måste en viss maktobalans kompenseras för.

Ett pedagogiskt knep
Låt oss ställa denna iscensatta "slavauktion" mot andra tänkbara, "humoristiska" iscensättningar av klassiska förtryckssituationer. Om någon av dessa får det att vända sig lite i magen på oss, så kanske vi finner att det är läge att respektera att också den till synes oskyldiga slavauktionen kan upplevas som kränkande för andra. Dags för den groteska karnevalen! Allez!

Studentsittningen som Gud glömde
Kvällen börjar med en iscensatt överfallsvåldtäkt med undertoner av slapstick när förövaren snubblar omkring med byxorna nere.
Scenbyte: ett buskisnummer om tvångssterilisering av funktionshindrade. En billig punchline om att "leka doktor" senare så har man vunnit över publiken.
Middagen serveras. Östeuropeiska sexarbetare gyttjebrottas om ett uppehållstillstånd. Vadslagning mellan borden uppmuntras.
Temperaturen stiger. Kvällen kulminerar i en spexig judepogrom med facklor, kedjor och allsång.
Efterspel: Den som vill sträcka på sig lite efter den sista punschen kan delta i en publik stening av en kvinna i burka. Gråsprejade frigolitbitar delas generöst ut till de fulla Lundensarna.
Under kvällen pågår även lite performancekonst bland borden med ett gäng romer som försöker gratisäta och blir utsparkade.

En oskyldig helkväll i de glada skrattens anda...

Läs mer: DN SvD SvD SvD SvD SvD SKD NSK HD GP

Låt dem fly

Det har framkommit att moderata riksdagsledamöter och adelsmän har våldfört sig på den Hultenheim-Wernstedtska stiftelsen, som har i uppdrag att fördela lägenheter bland behövande. De berörda lägenheterna ligger mitt på eftertraktansvärda Östermalm och har en hyra långt under marknadspris. Bland andra Elisabeth Fleetwood, friherrinna och tidigare moderat riksdagsledamot, har åtnjutit en av dessa fyndbostäder.

Vi människor brottas med vissa basala problem, vissa inneboende inskränkningar som vi aldrig riktigt kan bli tillfreds med. Vi har ett grundläggande behov av en bostad, ett skydd undan väder, temperatur och väta. Våra kroppar kräver av oss att vi anpassar våra liv efter dessa enkla premisser.

Därutöver, för att återvända till den gamle sociologen Abraham Maslow, så har vi behov av något mer sofistikerade saker i tillvaron för att våra liv ska kännas kompletta och meningsfulla. Ett sådant viktigt behov är att vi är omgivna av vänner och får erkännande för det vi gör och den vi är. Problemet därför, om man är en bostadslös adelsman, är att det inte går att bosätta sig var som helst. Om man bor ute i Alvik är man ju inte bland vänner.

Det är alltså inte fullt så diaboliskt som tidningarna kanske försöker få det att verka som, när adel och borgare gör gemensam sak och stjäl åt sig bostäder som är avsedda åt fattiga på Östermalm. För det första så finns det inte några fattiga på Östermalm längre, så vad skulle det tjäna för nytta att släppa iväg en bostad åt de behövande? För det andra så är ju adelsmän också människor, och har därför samma grundläggande behov av att umgås med sina likar, som vem som helst.

Kan man inte, därför, i adelns och rikemännens förfarande höra en återklang av den gemena uselhet som vi ju egentligen alla delar, som vi kanske alla längtar bort ifrån? Ingen av oss vill ju dö. Ingen vill påminnas om hur äckliga vi ser ut på insidan, under smink och hud och luktegott-på-spray, hur extremt kroppsliga vi är. Som mest kanske vi måste bajsa ibland, och då får vi ursäkta lukten. Kroppen och den obekväma omständigheten att den är blott köttslig, det är ett problem för oss, helt enkelt.

Rikemän är de som har utvecklat en alldeles egen liten metod för att glömma bort var de har röven – de parkerar den på Östermalm. Och det är kanske en fråga om sinnesfrid, mer än något annat. De flyr till Östermalm, för resten av världen skrämmer skiten ur dem. Den påminner dem om att de inte kan vara perfekta. De vill så gärna bo på just Östermalm att de bryter mot lagen och förfalskar stiftelseurkunder, pissar på sina förtroendeuppdrag – allt för sin rädslas skull.

Låt dem fly. Det är inte ens värt att kritisera vad de har gjort, för det är så ovärdigt och i grunden basalt mänskligt att det inte går att göra annat än skratta åt dem. Låt oss gnugga in deras småsinthet så hårt i deras nunor, att de aldrig riktigt kan känna lukten av någonting annat igen. Låt oss bygga in dem i deras skyskrapor av glas och stå utanför i massor, peka finger och skratta åt dem. Jag hjälper gärna till att barrikadera Östermalm åt dem. Möt mig med hammare och plankor i gryningen, så bygger vi in dem. Låt dem fly.

DN