En röd liten tråd

Evolutionspsykologi är konsten att förklara ett psykiskt fenomen genom att identifiera vilken evolutionär funktion det kan tänkas ha fyllt. Till exempel kan man försöka förklara att män tenderar att vara mer våldsamma än kvinnor med att det varit män som stod för jakten i det förflutna och således tjänade på att uppvisa aggressivitet i större utsträckning.

På det viset tror man sig kunna förklara psykets funktioner och hjärnans uppbyggnad. Förutsatt då, att man slätar över skillnaden mellan de båda orden "ursprung" och "förklaring" en aning.

Fastän Saturnalier har en djup inneboende misstro mot biologismer så följer vi vårt patos och säger "ja" först, för att låta frågan s.a.s. "evolvera" därefter. Låt oss därför med sedvanlig bravur vända oss till evolutionen för att finna förklaringen till alla våra märkliga mänskliga beteenden!

Saturnalier ställer därmed den första naturliga följdfrågan: Vilken evolutionär uppgift fyller evolutionspsykologin själv? Enligt teorin måste alltså någon i det förflutna ha fått ett övertag i det naturliga urvalet genom att tillämpa något slags... evolutionspsykologi på sin omgivning.

Det verkar otroligt, men är ändå inte alldeles otänkbart.

Tänk dig en slags urtida Sartre, fastän klädd helt i skinn (så såg de väl ut, eller?), i färd med att skydda den egna stammen mot inkräktare genom att förklara det bristfälliga och av arten förutbestämda beslutsunderlaget i motståndarnas erövringsplaner, för att på så vis övertyga dem om det existentiellt meningslösa i att påbörja en konflikt.

Detta kan ha gett sådana fördelar att de evolutionspsykologiskt lagda stamfödingarna (fastän givetvis i våra evolutionspsykologistiska ögon säkert något rent otroligt, nästan olidligt primitiva) skulle kunna ha en konkurrensfördel och alltså överleva lite bättre och sprida sina evolutionspsykologistiska gener.

Förklaringen klingar vackert, men här uppstår det ett aber - evolutionspsykologin kan bara rättfärdiga sin existens genom att påstå, att den genom att finnas till har lyckats främja arten. Och det är ju ett resonemang som man först måste vara evolutionspsykolog för att skriva under på.

Innebär inte detta något slags återvändsgränd för trovärdigheten? Nja, Saturnalier är på lekhumör och föredrar att inte låta bollen sluta rulla riktigt än. Låt oss rulla upp den här garnbollen ännu ett varv och använda evolutionspsykologins mäktiga verktyg ännu mer generöst!

Det måste bara finnas en evolutionär orsak till alla andra psykiska fenomen och mänskliga beteenden också. Utmaningen är enkel: att identifiera hur vissa av mänsklighetens mer framträdande drag på något enda sätt kan tänkas ha hjälpt arten någon gång i det förflutna. Till exempel den universella svårigheten att dela en restaurangnota på fyra personer, fascinationen för att klä små hundar i kläder, och kanske även det förunderliga faktum att vi aldrig lär oss att bara hålla oss borta från småstadskarnevalerna.

Hör upp! Om man nu lyssnar noga kan man höra det förväntansfulla suset av evolutionspsykologer, den distinkta lukten av för mycket bläck, ivriga kråkor som förryckt hoppar omkring på oskyldigt papper. De vill sätta tänderna i dessa frågor, de vill motbevisa Saturnaliernas lekfullt arroganta ton med ett tidstypiskt teoribygge. De snickrar sig blinda medan restauranger på ett magiskt vis förvandlas till arenor för stenåldersmänniskors sociala instinkter att spela fritt, små hundar transformeras till objekt för missriktade föräldrainstinkter och småstadskarnevaler... ja, allvarligt talat, vem vet?

Det förgångna förklarar kanske ingenting ändå. Vad som sker när vi vänder blicken mot förutsättningar är att vi väljer att avgränsa oss till ett spann av förklaringar som bygger på en linjär, kausal tidsuppfattning. Vi ansluter oss till den moderna vetenskapens omättliga ackumulering av data, ett märkligt teoribygge som på samma gång är ett korthus och ett elfenbenstorn.

Kanske kan evolutionspsykologin förklara, inte det förgångna själv, men vårt förhållande till det förgångna - på vilket sätt det är närvarande för oss, idag. Vi betraktar det som något gåtfullt, inneslutet i strödda, kvarglömda ledtrådar som står att finna i allt vi ser och gör i det dagliga livet.

Men för att isolera dessa fragment, dessa garntrådar som löper genom historien, måste vi avkoda världen och tränga förbi de yttre skeendena, restaurangbesöken och karnevalerna. De verksamma principerna är alltid dolda för oss någonstans bakom dessa skeenden, och därför upptar skeende och sken samma koordinater i den vetenskapliga läran om världen - Platons grottliknelse gör sig osökt påmind; analogin är utan tvekan slående.

Det stora problemet med att finna en struktur, som till exempel en historisk evolutionär förklaring till våra mänskliga beteenden, är det antagande som ligger till grund för detta sökande - att vi genom att strukturera någonting helt plötsligt skulle ha gjort det genomlysligt, på något sätt begripligt. Det hänger kanske ihop med vårt sätt att betrakta strukturer över huvud taget.

Någonstans tror vi nämligen att det finns en ursprunglig, "strukturbefriad" utgångspunkt som vi själva kommer ifrån i det vi strukturerar upp tillvaron. Men hur ska en struktur kunna förklaras, utom med hjälp av en annan struktur - som till exempel en tankemodell? Och när denna tankemodell ska rättfärdigas eller begripliggöras, då måste det ske med hjälp av ytterligare nya modeller. Det blir som femåringen som förstör din eftermiddag genom att (till synes oskyldigt) börja med att fråga varför det snöar om vintern.

Barn, liksom små påklädda hundar, kan tjäna som påminnelser om hur lätt det är att falla in i den oändliga regressens tristess. Vi ställs inför faktum, det är inte bara världen där utanför som ibland verkar knäpp och ologisk - till och med strukturerna vi hittar på för att förklara världen bygger själva på en strukturalitet som, när allt kommer omkring, är obegriplig för oss så länge som vi envisas med att söka svar i något slags ursprunglighet. Historiens röda garntråd avslöjar sig kanske till sist som en Möbiusslinga.

En sista reflektion - är inte evolutionspsykologin lite som att försöka fånga regndroppar med fjärilshåv? Ett roligt tidsfördriv, med begränsad utdelning.

I väntan på kulturskymningen

Den borgerliga kulturen har äntligen fått en passande inramning - däri ryms allt det som icke ter sig vulgärt. Må så vara att det är en negativ definition som Göran Skytte har försett oss med, men vi kan ändå inte sluta applådera honom för hans storvulna ansats.

Applåderna dör först när vänster och höger hand börjar klappa i otakt. Det är som att den ena handen inte riktigt vet vad den andra gör, och försöket till hyllning havererar i absurdism. Dissonansen ger sig till känna när synapserna vaknar ur sin jublande slummer och riktar en kritisk blick mot den dunkelt upplysta epistemologiska brottsplats som Skytte setts lämna i brådstörtad hast föregående skymning.

Frågan förgrenar sig i två vitt skilda flöden, ett för varje hand som klappar. Det liknar en koan betraktad genom ett kalejdoskop. Å ena sidan, vad är det mer precist som Skytte utgjuter sin vredes skålar över? Å andra sidan, vilken ram är stark nog att fjättra den repetitiva, vilsna svulstighet som utgör det moderna kulturlivet?

För att inte riskera att vulgarisera också det innevarande inlägget med fler utropstecken än frågan förtjänar nöjer vi oss med att konstatera, att bland andra lekprogrammen och sitcomshowerna på teve faller under det vulgäras domvärjo i Skyttes kolumn. Det är lätt att sympatisera, och vänstra handen klappar ivrigt.

Den andra frågans flöde är ett floddelta av vindlande möjligheter och svindlande djup. Någonstans i den intellektuella malströmmen simmar säkerligen en insikt, vi hyser en dröm om en samaritisk barkbåt som på ett oförklarligt vis ska kasta ljus över denna kulturskymningens mordgåta.

Den borgerliga kulturen kan kanske bäst definieras av sin iver att särskilja sig. Den stänger ljusskyggt in sig på gallerier, i salonger, på särskilda tevekanaler och på teatrar med breda trappor och höga inträden. I det döende skenet liknar den en besynnerlig, rockklädd gestalt med stor aptit, begynnande förföljelsemani och en trogen skara utvalda följare. Den visar sig aldrig ute, gör aldrig själv några uttalanden – denna ära överlåter den åt sina försvurna talespersoner.

Samtidigt är denna gestalt sjukligt mån om att hålla sin följarskara växande. Han påminner lite om en sektledare, och en gärningsmannaprofil börjar ta form. Hans talesmän anländer således ständigt med nya namn på listan över följare, namn som Bob Marley och Charlie Parker (personer som inte längre kan försvara sig mot denna fientliga territoriella landvinning).

Tiden raderar uppenbarligen den vulgaritetens stämpel som dessa musiker tvingades finna sig i under sin levnad, och är bara något tillräckligt gammalt så genomgår det en förlösande apoteos. Precis som grisar som blir renade av gyttja stiger de upp ur dyn där de så länge tryckts ner och sällar sig till hjältarnas skara på stjärnhimlen.

”Till och med möglet adlar”, som Nietzsche uttryckte det.

Den borgerliga kulturen är mer plastisk än den vill ge sken av. Den hyllar det ickevulgära, men ändrar sannerligen sin standard allt eftersom åren går. Dess blick är stadigt fästad vid dåtidens storvulenhet, en dröm om fornstora dagar och en trehundra år gammal Stradivarius.

Endast en negativ definition kan rädda den glupande borgerliga kulturens ramar från att splittras och spricka från trycket inifrån av de motstridiga krafter som tvingas dela rum i dess växande buk. Bob Marley och Stradivarius? I shot the Sheriff i D-moll, tretakt?

Absurdismen som uppstår när två händer inte längre kan klappa i takt finner sin spegelbild i den borgerliga kulturens förvildade gytter av förgyllda statyer som trängs på besudlade bakgator i New Orleans. Det inre landskapet tappar all struktur, det växer tulpaner ur saxofonerna och Darth Vader spelar Simply the best på sin Stradivarius till skenet av miljoner kanoner som överöser oss med kaskader av ryska babusjka-dockor och Irländsk single malt-whisky, utan is.

Definitionen behöver inte kapsejsa; den epistemologiska stringensen måste bara först förmås mista sin skärpa. När solen väl gått ner ekar applåderna i mörkret. Barkbåten vaggas tryggt i hamn av den letargiska vågrörelse som bor i den världsfrånvända borgerlighetens dröm om en dåtid som på något sätt blivit odödlig och lever kvar ibland oss. Vad döljer sig under den borgerliga kulturgestaltens kappa om inte en zombie?

Se upp, Saturnalier varnar er, se upp för dess bett. Bli inte en av dem. 

Citaten - tidens tecken

"I'm so unlucky that if I bought a cemetery, people would stop dying."
—Rodney Dangerfield

Citat, alla kan vi dem. Jordens mest citerade text är Hamlet. Men är citaten ett levandegörande av historien eller ett mord på samtiden?

Thomas Jefferson sade en gång ”I cannot live without books”. Det är så klart ett sympatiskt yttrande. Men är det inte lite väl avskalat och enkelt uttryckt för att platsa som ett ”citat”, en tankeväckande kombination av ord? Kanske sade Jefferson dessa bevingade ord i ett enkelt sällskap vid köksbordet en sen kväll, långt ifrån officiella sammanhang och laddade uttalanden. Saturnalier vägrar att undersöka frågan närmare. Den väcker ändå vissa intressanta följdfrågor.

Vad händer när man säger något som blir ett citat? Saktar tiden ner? Börjar luften skimra? Hur vet de närvarande att ett framtida citat har yttrats? Måste man tvunget vara kändis för att något av detta ska kunna inträffa?
Under en livstid yttrar en människa ungefär trehundrasjuttio miljoner ord. När man betänker att det genomsnittsliga ordförrådet bara ligger på mellan fem och tiotusen ord, så inser man snabbt att vi kommer ha klara tendenser att upprepa oss under vår livstid. Grammatiken ställer upp strikta begränsningar för vilka kombinationer av ord som kan sättas samman, och vissa kombinationer av ord som visat sig bli allmänt förekommande kommer snabbt att kallas för ”uttryck”.

Hur många har därför inte redan någon gång i sitt liv yttrat den relativt vardagliga frasen ”I cannot live without books”? De kunde räknas i miljoner redan på Jeffersons tid. Ingen av dessa står som upphovspersoner till citatet, fastän de utan tvekan åtminstone var före Jefferson.

Finns det inte något tillspetsat och drypande över detta sätt att hantera språket på? Någonting tillrättalagt ligger och stinker här. Kan det vara det borgerliga subjektet? Citatsamlare! När ordens ursprung inte längre tillhör alla, utan tillskrivs endast vissa upphöjdas läppar, föds den genidyrkan som blivit en intellektuell perpetuum mobile – en situation som ständigt förstärker sig själv.

Ett botemedel kunde möjligen vara att sluta säga ”upphovsperson”, eftersom det är uppenbart missvisande i många fall som gäller citat, och istället använda det lite krångligare uttrycket ”as made famous by…”. Ett uttryck som redan ligger alla Guitar Hero-älskare varmt om hjärtat. Ändå finns det ett litet aber kvar att banka ner...

Citat kan för många handla om att leverera gamla tidlösa tänkvärdheter. Men detta om något är att ge språket ett eget liv, helt frikopplat från den materiella situationen för dess tillblivelse. Då blir citaten nämligen som bombräder i situationen, kanske det mest tydliga uttrycket för den krigshandling som det historiskt mättade språket alltid utför mot det innevarande ögonblicket.

Talspråkliga kulturer har visat sig ha ett annorlunda och mer flytande historiskt medvetande än skriftspråkliga, som vår egen. Talet lutar sig inte mot definierade strukturer och hämtar inte styrka eller sanningsvärde från papperskällor som är delvis frikopplade från tiden och rummet. Istället är talet i sådana kulturer performativt, genomskinligt för såväl utövaren som hennes omgivning. Eftersom orden inte fångas upp utan dör i samma ögonblick som de yttras, har språket en tidslig omedelbarhet.

Citatens roll är däremot genomgripande skriftspråklig till sin natur, att jämföra med det performativa, utlevda talet. Ögonblickens regim omstörtas av minnets krafter. De böjer stunden i en moebiusslinga. Tiden blir som fastlåst när den ställs mot något som i grund och botten trotsar tidsligheten – det skrivna språkets idéer, manifesterade i böcker och skrifter, men samtidigt ekande fragment av historia, ryckta ur tidens famn och utkastade på ett flackande hav av ytor som möts och svallar över okända djup.

Varför målas det upp en så dyster, amorf bild av språkligheten? Det är en fråga om tolkningsrätten. Citat får inte tolkas, när de används i dagliga sammanhang. De är ett effektivt retoriskt sätt att avrätta tvetydigheter. De refererar ju till en gemensam kulturell kontext som är välkänd och otvetydig. Man kan inte leva utan böcker, så står det skrivet i böckerna, och Jefferson blir därmed galjonsfigur för det gängse bildningsväsendet. Vem vet om han hade velat axla den manteln om han blivit tillfrågad? När den här insikten uppenbarar sig, så förstår vi samtidigt att det skrivna ordet har makten att kidnappa våra namn för tid och evighet. Är det vi som brukar språket, eller språket som språkar genom oss? Är vi kaptener eller galjonsfigurer på dessa mörka vatten?

Vi är också lite svaga för ikoner och hjältedyrkan. Visst är det lite utarmande för tanken att gång på gång höra Gandhis citat ”you must be the change you want to see in the world”? Eller någon av alla Martin Luther Kings eller Churchills retoriska vändningar. Dessa citat verkar ha upphöjts bortom den vanliga citatigheten, och är nu del av en massiv, spontan kulturell självindoktrinering. Ju snävare kulturella ramar och ideologiskt sammanhang, desto färre citat är tillgängliga. Det finns kretsar där bara heliga skrifter duger att citera ur, och sammanhang där det är upprörande att citera Nietzsche. Man måste se upp med vilken flagg man reser under.

Trehundrasjuttio miljoner ord på en livstid borde räcka för att man ska hinna säga det mesta, och användas i de mest oväntade sammanhang. Så, på samma sätt som Jefferson fått klä skott för ett bildningsväsende som verkar förtryckande och likriktande, varför inte börja citera Hank Williams som en anarkist? Det vore ungefär lika logiskt. Samtidigt skulle det vara jämförbart med att hissa piratflagg ute på språkhavet. Att börja lägga beslag på nya tolkningar, som inte är tillåtna. En mer kreativ användning av vår kulturella citatfunktion skulle säkert ge upphov till svallvågor. Kanske till och med hög sjö?

Sensmoralen i denna betraktelse är kanske lika självklar som den är tankeväckande. Vi kan välja vad vi vill bli ihågkomna för. Men vi väljer aldrig hur vi ska citeras.