"Högt i tak"

Nyligen ändrade SD:s partiorgan, hatbloggen Avpixlat, sin policy för antirasistiska kommentarer på bloggen. Nu är det högt i tak för max 1-2 kommentarer för folk som vill in och anmäla avvikande åsikt.

Hur högt i tak är då "högt i tak"? Vi ser efter.

Så här såg det ut när kommentaren kom upp. Alltså en allmän fråga och ett enkelt påpekande kring islamofobin i kommentaren ovanför min.

Nästa dag såg det ut så här:

Jo, den togs bort förstås.

Med takhöjden hos en genomsnittlig hobbithåla bevisar Avpixlat återigen vad alla redan vet: Detta är inte en blogg som samtalar.

Edit: Mats Dagerlind skrev nyligen på Twitter att han nu har återställt kommentaren. Till vilken nytta vet jag inte. Jag konstaterar bara att han därmed erkänner sig ha administratörsrättigheter på sajten och således kan vara skäligen misstänkt inblandad även i övriga inlägg som publiceras där.

Finns det liberala muslimer, Lena Andersson?

Är det något idésystem där man verkligen har insett hur medvetanden formas och betydelsen av påverkan är det islam."

Detta påstående öppnar upp lördagens DN-läsning av Lena Andersson. Hur formar då idésystemet Islam individer, menar hon? Jo, "det som kommer ut ur huvudet som tal och avsiktlig handling måste i någon form någon gång ha stoppats in i det." 

Allt som kommer ur oss är sådant som vi någon gång har fått till livs. Andersson liknar oss vid bandspelare med in- och uppspelningsfunktion. Det är förvisso en smart, posthumanistisk människosyn för ett alltmer postliberalt tidevarv.

Texten som följer ger mig intrycket att det egentligen inte var Anderssons avsikt att sätta nytt ljus på begreppet människan. Men jag hoppas uppriktigt att hon vill ta sig an den uppgiften i en krönika framöver. Men i det innevarande slår texten ihop omkring tänkandet som en retad mussla just som den börjat bjuda in till läsning.

"Där andra bara har vaga begrepp om psykologiska problem och avvägningar som uppstår i ett liv och snubblar fram på måfå har grundarna och uttolkarna med exakthet iakttagit och formulerat dem samt med förödande precision beslutat om regler och rekommendationer. Människan, hennes liv och konventioner blir liksom tydliga genom islam, genomlysta."

För vad skriver Andersson, om inte att Islam som idésystem inte bara (likt alla idésystem) formar sina innevånare, utan även att denna formering går betydligt djupare än i andra ideologier? Att formeringsprocessen i Islam berör varje del av livet, att bandspelaren ställs in på "inspelning" vid alla vakna timmar? 

Miljontals bandspelare som spelar in samma sak spelar också upp samma sak. De konformeras. Andersson beskriver att människor som bekänner sig till Islam tenderar att agera likadant - helt enkelt för att de alla är muslimer. Hon beskriver en problematisk detaljstyrning av troendes liv, vilken yttrar sig i en antiliberal likriktning, även av Andersson exemplifierad med det tidiga folkhemmet och vänsterpionjärerna Gunnar och Alva Myrdal.

Tankebilden anknyter inte bara till den stereotypa bilden av "turkarne", horderna av indoktrinerade skäggiga män som mest av allt delar sin likhet med varandra, sin distinkt ovita brist på särprägel. Den anropar i allra högsta grad den orientalistiska diskurs som med Flauberts berömda ord beskriver den muslimska orienten i ordalag av letargi och ideologisk dvala, ett sinnligt tillstånd där det egna tänkandet har sövts av lika delar uråldriga påbud och opiumrök, en plats där "tiden står stilla", med romantikens språkbruk. Bandspelarnas hemliga paradis.

Tankefiguren om Islam som en monolitisk, lagisk religion, vars påbud följs slaviskt, också ända in i döden, är en farlig och framför allt felaktig beskrivning, måhända hämtad ur ett noggrant studium av hadither, eller från sensationella inslag i Uppdrag Granskning. Men det finns knappast en islamolog värd sitt salt i Sverige som skulle ge godkänt på en studentuppsats med den vinkeln.

Är det en elak och orimlig läsning av Anderssons text? Knappast. I mitten av texten beskriver hon Islam (men även implicit det Myrdalska folkhemmet) som "likriktande, auktoritärt och kuvande såsom alla heltäckande system med allomfattande antaganden om människan". 

Ofta är Andersson inte bara en, i mitt tycke, skarp analytiker, utan även en skicklig stilist. Kanske är det därför jag drabbas så hårt när hon skriver i ordalag vars figurlikhet med sluggers av Per Gudmundsons eller Ulf Nilsons rang lämnar intrycket att hon inte räknar med att bli missförstådd.

Jag är inte övertygad om att det finns ett enda politiska system som inte gör omfattande antaganden om människan. Jag avstår dock själv från ordvalet "allomfattande", av många anledningar. Intressantast i sammanhanget är kanske just därför Anderssons egen position, vilken jag uppfattar som liberal. Gör inte även liberalismen omfattande antaganden om människan som individ, som frihetslängtande, som rationell, som utvecklingsbar, som egenkär? Den egna normen är alltid svårast att upptäcka.

Därmed får jag uppfattningen att Anderssons text inte problematiserar konkreta normer i andra kulturer, utan normbildningen som sådan, men samtidigt redogör den inte för eller visar någon medvetenhet om den egna normbildningen.

Det totalitäras lockelse, viljan att sitta på det fundamentalt bästa idésystemet, är inte en melodi som tjusar Myrdaliter och religiösa allena. Samma vilja formuleras utanför historieböckernas exotiska idésystem som exempelvis "den enda vägens politik". Själva frasen klingar distinkt opolitiskt.

Jag vill inte såga Andersson längs med fotknölarna. Den i grunden viktiga feministiska frågeställningen som lyfts bör inte föras alltför långt ur fokus, men den måste omformuleras på ett sätt som inte leder resonemanget in i en liberalistisk apologetik av det egna strukturella våldet mot kvinnor. Edda Manga skriver för övrigt förträffligt om just detta i Feministiskt Perspektiv, med utgångspunkt i Maria Carbins doktorsavhandling Mellan tystnad och tal. Flickor och hedersvåld i svensk offentlig politik (2010).

Mot slutet av texten återvänder min ovisshet inför Anderssons ambitioner. Hon ger några "välmenande råd" i "imamernas omtänksamma anda". Hon kanske menar allvar med att dessa råd är ironiska. Det framgår dåligt, men det vore en på alla vis bättre tolkning än om hon faktiskt har ämnat dessa rader som en nygräddad moralkaka/tillbakakaka till muslimer i Sverige. Hon idiotförklarar dem.

"Man kan se [Koranen] som ett historiskt dokument och strunta i att låta sig vägledas av den alls", skriver hon. Skulle detta vara en nyhet för svenska muslimer? Tror Andersson att textkritik inte existerade inom Islam innan hon formulerade den i DN denna mulna februaridag? Och i annat fall, varför relaterar hon inte alls till den rika textkritik som finns inom Islam?

"Varje idé man möter kan testas för vad den är, man behöver inte först fråga om den passar ihop med islam", skriver Andersson vidare. Hon verkar därmed utgå från att den som är muslim också är primärt muslim, och inte flera andra saker samtidigt - exempelvis socialist, eller funktionshindrad, eller homosexuell, med alla de identiteter detta innebär. Med detta exempel verkar Lena Andersson på allvar mena att det aldrig händer att en muslim tvärtom kritiskt väger en text ur Koranen mot sina socialistiska eller feministiska värderingar. 

Det är en skev bild av svenska muslimer som hon framhåller. Och även om det alltid finns detta fåtal tillfällen, detta fåtal alibin som kan hållas fram för att vidhålla den egna berättelsen, blir den ofrånkomligen skev om den inte också uttecknar några av de andra kulörerna i svenskt muslimskt trosliv.

För övrigt, tror Andersson att det finns liberala muslimer?

Mordet på moderniteten

"”Den som inte ser bakåt när hen går framåt får se upp”"

- Tage Danielsson

Idag är det Förintelsens minnesdag och vi gör nya försök att formulera en erfarenhet som ingen av oss själv har gjort. Med ordens hjälp kan vi ändå väcka känslorna till liv. Fasan och nihilismen. "Auschwitz finns, därför kan inte Gud finnas", som förintelseskildraren Primo Levi skrev.

Gud är död! Gud är död, och vi har dödat honom! Så skrek profeten i Den glada vetenskapen. Inga oceaner av vatten kan tvätta bort guds blod från våra händer, skrev Nietzsche. Spåren efter dådet märker urberget. Guds dödsskrik förklingar aldrig.

Hör vi det ännu, ljudet av mordet på den Andre, Juden, Gud, eller har det blivit ett bakgrundsbrus, en naturlig del av den moderna ljudbilden? Ett diktonianskt ”Orladoffa doschkoff”, internaliserat?

(Orlodoffa doschkoff

orlodoffa doschkoff:)

det är maskinen –

jag.

Stänger och hjul

och

nitnaglar skruvar och muttrar

drivremmar (doschkoff) –

många män har gjort mig

släggat och putsat och hamrat och filat

fin är jag fin (orlo)

skinande

sjungande

rungande

skakande

golv och tak.

- Utdrag ur Maskinsång av Elmer Diktonius

Förintelsen blev möjlig för att vi rörde oss från en värld av obeskrivliga värden till en värld av mätbarhet, menar Zygmunt Bauman. Industrins massproduktion gav oss också föreställningen om massdestruktion. 

Aldrig har det kanske varit så lätt att beskriva människor i termer av stereotyper, som i ett samhälle där alla förbrukningsvaror var stereotyper av sig själva. Det enda som utmärkte ens eget hem från det mittemot var numret på porten. Ett nummer som det starkaste egna, inte en tillvaro, inte ett hem som gått i arv, utan ett massproducerat ad hoc som gick under beteckningen ”standard”.

Historielösheten sammanfattas av dessa siffror: Nummer som bränns in på handleder, administrativa åtgärder. Rakade huvuden och tolvkuvertsserviser. Ett förallmänneligat främlingsskap, ett krackelerat subjekt vars kringströdda likdelar någon måste bära.

Hur gestaltade nazisterna en hel samtids känsla av identitetsförlust, egentligen hela världens känsla av modernitet? De satte identitetsförlusten på anstalt. Likt plågade dårar som använder dockor eller fångar för att ställföreträda den egna smärtan, påtvingade nazisterna hela sin samtids alienation på ett folk, under rituellt kontrollerade former. Trodde de sig därigenom kunna mörda hela det tyska folkets främlingsskap i ett storslaget fascistiskt katharsis: Rening genom att iscensätta deras egen egen plåga med andras kroppar?

Jesus var människa, men också jude. Berättelsen om hans död på korset handlar om våra synder, sägs det. Just idag talar den gamla symboliken med förnyad kraft, åtminstone för mig själv: Den enda skillnaden mellan syndabock och offerlamm är ju tonfallet. Alla de judar som dog i nazisternas makabra iscensättande av mordet på moderniteten och alltings upplösning, dog också för våra synders skull.

Men när lammen tystnar måste vi höja våra röster. Vi måste sörja med de döda, vi måste fortsätta formulera deras erfarenheter med nya ord, och ett nytt språk som talar in i samtiden. Vår solidaritet med offren får inte gå dithän att vi låtsas som att nazisternas grymheter var oförklarliga, omänskliga undantagshandlingar som genom sin ondska blir oförklarliga och därmed onödiga att sätta sig in i. Vi kan ta avstånd från Auschwitz tusen gånger utan att för den sakens skull se vad som pågår under våra egna ögon.

Auschwitz har hänt. Alltså kan det hända igen, sade Primo Levi också. Hans nummer var 174 517.  

Mattias Irving

Talskrivare Barack Abele och saker som Moderaterna gjorde

Det hela började med att Anton Abele kom in i riksdagen för (M). Han hade nämligen startat en STOR facebookgrupp. Detta tilldrog sig nämligen på den tiden då Facebook var någonting nytt och häftigt, dit alla kunde söka sig utan att skämmas.

Abeles tid i riksdagen har redan kantats av många hysteriska lulz. Men han är en generös man. Han bjuder på sig själv och förlöser oss ur politisk depression genom sin absurda situationskomik.

Så kom tillfället då han plagierade ett tal av Obama. Ord för ord. Det lät styltigt, det lät inte som hans egna ord, men han levererade det. En tvättäkta talstöld.

Det hela avslöjades i ett videoklipp på Youtube, vilket hade kunnat bli höjden av Abeles karriär som komiker och/eller avslutningsprojekt på Konstfack. Men så blev det inte. Verkligheten överträffar fantasin, lika träffsäkert som den där gången när Per Gudmundson polisanmälde en satirtidnings påhittade brev från svenska satiriker som ville skjuta Per Gudmundson för att han överträffade all satir.

Nu har Abele hävdat copyrightkrav på sitt tal, för att stoppa spridningen av filmen. Det där talet som han hade kopierat. Av vänsterpolitikern Obama.

Det är lite som när Sofia Arkelsten hävdade att M var med och kämpade för den kvinnliga rösträtten. Nu hävdar Abele att han har skrivit Obamas tal. Jag dånar.

Länk: Kent Wisti