fredag 16 december 2011

Humanisterna trampar vatten i debatten - en kärleksförklaring

"Den man älskar, agar man." Det är en sentens som aldrig har legat mig särskilt varmt om hjärtat. Jag har sett den som ett sätt att skönmåla våld i nära relationer: Föräldrars våld mot sina barn, mäns våld mot kvinnor. 

Men att "aga" har även en annan innebörd utöver den rena våldshandlingen, nämligen tukt. Att tukta är något som vi gör varje år i trädgården, exempelvis med våra äppelträd. Vi formar dem alltså, genom att knipsa av grenar som växer inåt och uppåt. Likväl är det fortfarande en direkt obehaglig analogi att dra när vi talar om människor. Kanske till och med ännu obehagligare när en börjar involvera sekatörer.

Ett samtal häromdagen fick mig att omvärdera denna trötta sentens. En vän till mig sade: "Jag skulle inte skälla på dig Mattias, om det inte var för att jag vet att du kan så mycket bättre". Det, om något, är en kärlekshandling.

Många frågar mig varför jag fortsätter att diskutera med Humanisterna. Det leder ju aldrig till någonting. En viktig anledning är att jag älskar upplysning och folkbildning: Fastän vi står på vardera sidan om skranket så känner jag en samhörighet. Vi är samma andas barn. Och vad betyder då lite aga, syskon emellan?

Idag publicerar Patrik Lindenfors på Humanistbloggen ett generalangrepp på gårdagens artiklar om nyateismen i KT. Jag är direkt besviken och menar att Lindenfors förråder sin roll som folkbildare med den texten. Jag vrider mina händer i vanmakt. Detta är inte folkbildning. Detta är skevt.

Jag är omgiven av bokstavstroende
Lindenfors skriver att det är svårt för Humanisterna (jag tolkar det dock som att han i första rummet refererar till sig själv) att det kan finnas kristna som tycker om homosexualitet: Det står ju motsatsen i bibeln. Detta, att det inom ramen för kristendomen samtidigt kan finnas två radikalt olika synsätt, menar han är eroderande för trovärdigheten.

Till yttermera visso (denna härliga fras) menar han att det inte är okej att plocka russinen ur kakan, att det som står måste gälla och hållas för sanning. Han menar, med kursivering, att det är falskt att vara tolkande kristen och säga något som går emot Skriften. Ett dylikt synsätt på kristendomen har jag annars på sistone bara hört från KDU, abortmotståndets och homofobins högborg i Sverige.

Men Lindenfors stannar inte där. Han menar att all kristendom är lika dålig, att är lika fel att ansluta sig till bokstaven som att ta avstånd ifrån den. I grund och botten är det fel att tro.

Lindenfors förklarar även varför det är fel att vara troende kristen. Den kristne guden, berättar han, är en sadomasochistisk diktator med grandios självbild: "deras gud var tvungen att offra sig själv till sig själv för att rädda oss människor från en evig tortyrkammare som han själv ansvarar för". Ingenting nytt till bordet alltså för alla som har läst Till moralens genealogi någon gång det senaste seklet (Nietzsche formulerade dock sin kristendomskritik både stilistiskt snyggare och med mer relevans för diskussionen om den mänskliga moralen än vad någon Humanist hittills har lyckats uppamma).

När Lindenfors berättar för oss vem Gud är, visar han upp samma attityd som en kan finna hos vissa nyfrälsta som har haft en upplevelse och tror att den utgör den allmängiltiga, slutliga tolkningen av Gud och Jesus. Korsfästelsen representerar inte ett enskilt och enkelt utrett sakförhållande. Dess innebörd skiljer sig markant mellan de stora trosinriktningarna, men också från kyrka till kyrka, från individ till individ - till och med inom många individer, från dag till dag.

Jag vill påstå att Lindenfors egentligen vet detta men väljer att bortse från det, eftersom han försvarar hela sitt religionskritiska inlägg på denna premiss, att kristendomen i sig, och i alla dess yttringar, är omoralisk. Hans egen tolkning av korsfästelsen och den kristne guden måste därför göras så oändligt mycket mer relevant än alla andra som producerats hittills i historien - inklusive Svenska Kyrkans egen, som han också avfärdar eftersom den inte överensstämmer med hans läsning av bibeln.

Ett motangrepp
Lindenfors, men även den påföljande diskussionen på bloggen, illustrerar ett sorgligt sakförhållande. Humanisterna kan inte hantera en tolkande och nyskapande tro. De slår bakut. De vill ställa sin egen Sanning mot en annan, falsk Sanning, som de sedan vederbörligen kan slå sönder. Den manövern blir direkt omöjlig att genomföra om den där motstående Sanningen visar sig vara amorf, flytande, genomskinlig.

Ett hälsosamt mått av religionskritik ska ingå i varje recept på en sund kultur, menar jag. Men den kritiken måste vara relevant och hantera religionens faktiska yttringar, inte underkänna denna religion för att den inte passar de egna föreställningarna. Humanisterna är välkomna att fortsätta bekämpa bokstavstroende, men de löper en uppenbar risk att bli ifrånsprungna av verkligheten, om de misstar sin egen syn på religionen för sanningen. Det misstaget delar de i så fall med flera.

Idag trampar Humanisterna vatten i sin religionskritik, istället för att lära sig simma. Det är inte värdigt. Inom sin organisation har de hög akademisk standard och en stolt tradition att bygga på. Jag skäller på Humanisterna, för jag tycker att de borde kunna bättre än så här.

Ödmjukhet
Ibland får jag höra att jag agerar apologet för kristendomen genom min ofta relativiserande hållning. Det går inte att försvara kristendomen på de premisserna att det redan finns så mycket annat som vi inte förstår. Två fel gör inte ett rätt, som det heter. Det håller jag fullständigt med om. Vad jag framför allt vill poängtera är dock att en sansad diskussion kräver en ödmjuk nickning (om än diskret) mot de många rena fantasier som idag för vårt samhälle framåt.

Kapitalismens rationellt egoistiska människa är lika mycket en fantasifigur som jultomten, visar oss beteendevetenskapen. Ändå ligger denna saga till grund för hela världsekonomin. Själva de nationer som vi lever i rättfärdigar sig enbart genom synnerligen skissartade och svårmätbara post hoc-argumentationer och kontraktsteorier. Att nationalism kan vara någonting oerhört farligt behöver vi inte söka oss särskilt långt ut i världen för att inse. Likväl är sagan om nationell identitet inskriven i den universella deklarationen om de mänskliga rättigheterna, som hålls högt av det västerländska förnuftets många namnkunniga förkämpar.

I själva verket är det mänskliga förnuftet ju också en fantasiprodukt, i det avseendet att det saknar en allmängiltig definition och dessutom är extremt svårt att mäta, till skillnad från så många andra av våra själsegenskaper som vi kan mäta, förutsäga och eventuellt också medicinera. Likväl vilar själva demokratin och liberalismen på föreställningen att folket, om de tillåts följa sitt eget förnuft, kommer att fatta de beslut som gagnar helheten.

Inför denna sista punkt har jag dock en reservation. Jag tror inte att förnuft är något vi föds med, utan något som måste odlas fram genom gynnsamma miljöer: En trygg uppväxt, goda utbildningsmöjligheter och ett stabilt samhälle. Här kommer folkbildningstanken in. Vi ska inte lära folk att tro på vidskepelser eller hejda dem från att söka sin egen kunskap. När Humanisterna misstar kristendomen för en koherent serie vidskepelser, då faller också folkbildningsprojektet. De sprider okunskap istället för kunskap. Därav min besvikelse.

i eget namn,
Mattias Irving

23 kommentarer:

  1. Nej Mattias,
    "[Korsfästelsens] Dess innebörd skiljer sig markant mellan de stora trosinriktningarna, men också från kyrka till kyrka, från individ till individ - till och med inom många individer, från dag till dag."

    Så långt är jag med dig. Det är det här jag menar är problemet med de tolkande kristendomen - vilket jag också skrev.

    "Jag vill påstå att Lindenfors egentligen vet detta men väljer att bortse från det, eftersom han försvarar hela sitt religionskritiska inlägg på denna premiss, att kristendomen i sig, och i alla dess yttringar, är omoralisk. Hans egen tolkning av korsfästelsen och den kristne guden måste därför göras så oändligt mycket mer relevant än alla andra som producerats hittills i historien."

    Men detta är inte sant. Det finns människor som har sin tolkning klar. Dessa tolkningar kan kritiseras. Men sen har vi er som ändrar tolkning "från kyrka till kyrka, från individ till individ - till och med inom många individer, från dag till dag." Ni har öppnat upp kristendomen för precis vad som helst. Försvar av pedofili? Varför inte? Av hedersmord? Tjänstvilliga tolkare finns till hands. Judeförföljelser? Anything goes.

    Men allt är faktiskt inte ok.

    Det här är förstås bekant kritik för dig som postmodernist, för det är en kritik mot det postmoderna projektet som helhet. Kritisera mig gärna, men gör det på rätt grunder.

    SvaraRadera
  2. Hej Mattias.

    Vi kommer nog inte att förstå varandra, men det finns skäl att reda ut en del saker ändå.

    Det finns i princip olika sätt att se på hur rätt man kan ha.
    Rent antropologiskt har vi gått igenom ett 100 000 tal religioner på jorden vid det här laget och alla har haft ungefär samma möjlighet att träffa rätt.
    Det betyder lågt räknat att kristendomen har en chans på 1/100 000 att ha rätt.

    I praktiken är det ungefär = 0

    Det är alltså inte särskilt orimligt att tro att religionerna har fel till 50% och icke religionen till 50%

    Deb kristna religionen specifikt skulle ha rätt till 1/100 000-del av 50%
    Icke religionen skulle fortfarande ha rätt till 50%.
    Kristendomen är alltså 100 000 gånger osannolikare än icke religion. Som matematiker kan Du aldrig räkna Dig runt detta, men säkert som filosof.
    Vad jag vill påtala med detta är, att det finns kloka människor, som tänker helt annorlunda än Dig och att Du säkerligen inte kommer att förstå dem från ett självgott elfenbenstorn. Världsbilden är alltid beroende av vilka premisser som ställs upp för den, vad som realistiskt är möjligt, vad som skulle vara kul om det verkligen gällde, vilken jag gillar eller vilken jag fått lärdom om av utomstående.
    Det är den personliga smaken plus de tidiga programmeringarna som avgör.
    Det är lite som Dilemmat för barnflickan i Knutby.
    Var det Herren som hade fel?
    Var det prästen som hade förstått Gud fel?
    Var det hon som hade fel.
    Var det idioternas, som kom i vägen, fel

    SvaraRadera
  3. Mattias I: Jag förstår inte varför du smörar så här för någon och några som så tydligt föraktar det du står för. Med den här oförsonliga attityden marginaliserar de sig själva, och det är väl lika bra.

    SvaraRadera
  4. Mattias, jag håller (föga överraskande) inte med dig i sak här, utan menar att Lindenfors skriver ett alldeles utmärkt kommenterande inlägg på sin och Humanisternas blogg. Vi får ju inte glömma att den absoluta lejonparten av kristenheten inte tagit intryck av den typen av teologi, och att postmodern teologi nog ses som en avart av både stora delar av det svenskkyrkliga prästerskapet, liksom allehanda frikyrkor och stora delar av kyrkan utanför universitetet.

    Men jag tycker likväl att det är fantastiskt givande att ta del av dina tankar. Det här är ett viktigt samtal, som jag själv dock inte ska engagera mig vidare i den här gången. Jag har inte tid eller ork just nu.

    Du har verkligen reflekterat kring ämnet och kan diskursen, det är tydligt. Och du använder sällan nedsättande språkbruk (som jag tyvärr anar hos Klein och Häll i Kyrkans Tidning, men även bland många andra religiösa företrädare). Jag tror dessutom att det är nödvändigt att ha det här samtalet, och jag tänker fortsätta lyssna på det, om det nu fortsätter.

    Så tack för ditt inlägg, fastän jag inte förstår hur den intellektuella människan alltjämt kan vara religiös, ens i postmodern tappning. Det ligger något i religiositeten i sig, som jag inte kan acceptera: delvis accepterandet av en den store Förmyndaren, vare sig man kallar denne Herren Sebaot eller "The Ultimate Real", utan att jag kan se något rimligt skäl till ett sådant antagande.

    SvaraRadera
  5. Mattias, Bry dig inte. Vi är många som håller med dig, och inte bara kristna utan också företrädare av andra religioner.

    Och även mellan de olika humanistiska rörelserna (där givetvis även Förbundet Kristen humanism ingår) finns det kritik av denna sorts argumentation.

    Jag vet t o m flera medlemmar av Förbundet Humanisterna som tröttnat på denna oförsonlighet. I somras var jag på en fest där jag nästan kände mig föranledd att försvara vissa namnkunniga humanister inför de närvarande föreningskamraternas kritik.

    SvaraRadera
  6. Mattias,
    Som vanligt skriver du en mycket välskriven och intressant text. Och som vanligt finns det delar i den jag håller med om.

    Kristendomens olika schatteringar skall dömas utifrån deras faktiska yttringar. En konsekvensetiker, som jag, ser huvudsakligen till yttringarna, tanken bakom dem är sekunda. Ur detta perspektiv är Patrik Lindenfors bloggpost inte helt förenlig med hans egen livsåskådning.

    Men du tar själv upp tanken (teologin): "Humanisterna kan inte hantera en tolkande och nyskapande tro." Detta påstående kräver att tron ifråga kan specificeras och beskrivas. (Vem kan hantera en lära som är "amorf, flytande, genomskinlig"?)

    Du skriver inte något om vad en tolkande och nyskapande tro betyder konkret. Det är lätt att kritisera andra då de tolkar en felaktigt, men man behöver också kunna formulera vad man står för. När du (ni) gör detta är så får vi se hur väl Humanisterna hanterar detta.

    Folkbildningen är också ditt ansvar.

    SvaraRadera
  7. Hej, Ulf! Antingen ligger det oformliga i att det finns en flytande mittfåra ett slags flytande medelvärde eller ett origo kring vilket tyngdpunkten flyttar sig. I det förra är det just fokus som skapar amorfismen, i det senare är det balansen runt ett bestämt begripligt centrum..

    Alternativt är det inte amorft utan polymorft.

    Kristendomen är just en polymorf lära som finns i olika varianter utan att lämna sin natur som just kristendom - självklart är också dessa varianter genetiskt korsningsbara, vilket skapar flera varianter. Vissa blir dock (lyckligtvis kanske) infertila.

    Ateismen är mer likt en amorf kring ett fixerat fokus/origo (att gud inte finns/är ovidkommande) men som trots att den kan ha olika tyngdpunkt och balans alltid har samma centrum. Samtidigt svårt att fånga.

    Vi har alltså totalt olika struktur och kan därför inte helt förstå varann.

    Kan det hjälpa dig att förstå kristendomens tolkningsrikedom, och hur vi fungerar och varför det är ett ganska komplicerat uppdrag att veta hur kritiken av oss skall formuleras?

    SvaraRadera
  8. Jag kommenterar alla i tur och ordning.

    Patrik,

    de människor vars uppfattning om sin religion skiftar genom livet utmålas som ett problem av dig. Du misstar dem för kulturrelativister. Men jag pratar om ALLA som faktiskt reflekterar över sin tro (vilket ingår i det Lutherska arvet) och vad den betyder för dem i det dagliga livet. Det är i reflektionen som tron förändras - genom nya möten, överprövandet av gamla sanningar. Du får detta att låta som någonting exotiskt, men du utmålar det även som ett problem.

    De som har en gjuten och oföränderlig ideologi är de människor som har "tänkt färdigt", har slutat läsa andra böcker än dem som stärker det de själva tror på, som inte utmanar sig själva till nya möten. Som du skriver kan dessa människor kritiseras. Men jag vägrar gå med på att du formulerar det som ett problem att folk även tänker själva. Det är en skev syn på folkbildning.

    Slutligen, detta att du anklagar tänkande och prövande människor som vågar skylta med att de inte har alla svaren för att öppna upp för pedofili och hedersmord. Jag har svårt att hitta sätt att bemöta den anklagelsen som inte är antingen direkt ilskna eller extremt akademiskt torra.

    Du pekar i princip finger åt den som säger "jag kan ha fel", och menar att den personen släpper in djävulen i rummet för sin bristande tro. Jag kan inte låta bli att betrakta det som en synnerligen gammalkyrklig inställning till processen att förnya sig själv som människa, en misstänksamhet mot att människan kanske har en inneboende godhet, som yttrar sig i regelstyre.

    Var finns den humanistiska tilliten till människan, om du tror att en människa som tänker själv plötsligt kan växla spår tvärt och börja lyda skriften blint bara för att en tolkning om pedofili uppenbarar sig? Din kommentar ger mig tyvärr intrycket att du har en rudimentär och förenklad syn på kristna människor. Jag hoppas verkligen att så inte är fallet. Jag kan ha missförstått dig. Jag kan ha fel.

    SvaraRadera
  9. Kristian, tack för det räkneexemplet! Har faktiskt inte sett det tidigare. Det fina med detta räkneexempel är osäkerheten det för in i varje diskussion. Ateisten har oerhört mycket större chans att ha "rätt" mot någon enskild religion, i så måtto att hen har statistiken på sin sida. Om det ställs upp som en fråga om teism kontra ateism så är frågan dock helt öppen.

    Jag hade nog resonerat som så, att detta med procentsatsfrågor är ett språk som kommer från vetenskapen. Det är inte vetenskapligt att föra in idéer om en Gud i världssynen, helt enkelt för att Gud inte har ett förklaringsvärde eller kan bevisas/motbevisas. Därför ska det heller inte göras. Dessa är två helt skilda fält med olika språk och olika uppgifter. Därmed är också räkneexemplet pedagogiskt ur den vetenskapliga synvinkeln, men kanske i slutänden reduntant eftersom Gud ändå inte har någon plats i vetenskapens värld.

    SvaraRadera
  10. Jo, jag förstår kristendomens tolkningsrikedom. Mitt intresse ligger hos de delar som är ytterst tolkande och nyskapande, vilka kan finnas inom Svenska kyrkan.

    Jag tänker att om man, som t.ex. Helle Klein, vill vara aktivt kristen i den offentliga debatten så måste man bli konkret. Om man _som präst_ är för samkönade vigslar har man ett folkbildningsansvar att kunna förklar hur man finner stöd för detta i sin kristna tro. (Man kan självklart finna stöd för detta i annan ideologi, men då bör man vara tydlig med detta.) Denna tydlighet saknar jag.

    I debatter blir det två olika tolkningar kristen tro som står emot varandra, omöjligt att avgöra vilken som har störst legemitet.

    Ur mitt perspektiv innebär det att den nyskapande kristendomen acceptera den traditionella kristna tolkningen om äktenskapet, eftersom tolkningen är allt och inget kan avgöra vad som är rätt.

    Och det blir värre om man drar konsekvensen av det Jackelén skriver i "Gud är större" - "Den viktigaste utsagan om Gud är inte längre att Gud existerar. Påståendet att Gud existerar förlorar därmed också sin relevans".

    Detta kluriga sätt att undvika ateismens kritik medför att vi inte med säkerhet kan uttala oss om något som rör Guds vilja. Allt är tolkning, allt är mänskligt.

    Detta är inget jag bestrider. Men i ärlighetens namn kan man då inte komma med några kristna sanningsanspråk. Det är detta Lindenfors uttrycker med sin oförsonliga retorik.

    SvaraRadera
  11. Lennart W,

    jag smörar faktiskt inte. Just nu är jag lite bedrövad och irriterad på våra vänner Humanisterna, men jag menar allt jag skriver när jag hyllar humanioran och folkbildningen. Nu är den stora frågan (för mig) om jag verkligen delar syn på vad folkbildning är och borde vara med Humanisterna, eller om jag har misstagit mig.

    Dialog är en tuff process. Den här har bara hållit på i ett år eller så på allvar. Det finns dialoger som har varat i decennier. Jag har lärt mig mycket, och hoppas också kunna bidra med något själv. Men perspektivet måste ändå vara att attityder inte förändras över en natt - att detta är en del av den nutida fortsättningen på en dialog som påbörjades för mycket länge sedan, och som kommer att fortsätta efter vår bortgång. Det är mitt pragmatiska sätt att tänka i denna fråga.

    SvaraRadera
  12. Creutz,

    tack för ditt inlägg. Jag känner nog att det finns ett släktskap i våra respektive positioner. Den intellektuella bäringen är inte en fråga om korrekthet allena. Den är en etisk angelägenhet. Ser fram emot att utveckla de tankarna i framtiden.

    För att tala med Arendt: "När jag angrips som jude, då måste jag bemöta det som jude." I den här diskussionen skriver jag i egenskap av deltagare i en kristen kontext. Givetvis har jag fler identifikationer än så. Jag skulle också gärna föra ett samtal som inte rörde sig mellan polerna "troende-ateist", utan någon gång gärna också mellan polerna "politiker-medborgare", eller "naturvetare-idéhistoriker". Vi behöver nog komma ur våra ingrodda debattroller någon gång ibland.

    Visst har du rätt i att bokstavstro, särskilt globalt sett, har ett starkt grepp om kristenheten. De proportionerna bör beröras och problematiseras, vilket jag gärna för en dialog om. Min stora frågeställning till Patrik Lindenfors är dock denna gång hur kritik av det självständiga tänkandet (hur utbrett det nu är) hör ihop med folkbildningsprojektet.

    SvaraRadera
  13. Hej Anonym! (kl. 21:21)

    Ja, ibland är det svårt att fortsätta orka bekymra sig. Som jag skrev lite ovanför i mitt svar till Lennart W, så betraktar jag detta som ett led i en mycket gammal dialog. Det finns behov att fortsätta föra den, men det är fåfängt att tro att förståelse kan uppkomma över en natt. Mitt tidsperspektiv är decennier. Vi får se hur långt orken räcker, men det första året har varit nog så givande.

    SvaraRadera
  14. Hej Ulf! (23:00)

    Ja, tydlighet är ju väldigt viktigt för att det ska gå att finnas med som trovärdig aktör på en samhällsarena. Jag läste din jämförelse med Nya Moderaterna på Humanistbloggen - mycket träffande.

    Min egen arbetsplats upplever jag som väldigt tydlig i våra profilfrågor om feminism och HBT-frågor, reproduktiv hälsa, respekt över religionsgränser och social rättvisa.

    Dessa är främst politiska frågor. En kan undra vilken plats de har i kyrkorummet? Jag menar att de är centrala för att leva ut ett kärleksbudskap i vår samtid. Det är vad jag kallar konkret teologi.

    Vi bygger inte luftslott. Vi har våra teologer - Gustaf Wingren, Dietrich Bonhoeffer, med flera. Men som Hans Ulfvebrand, kyrkoherden i Sofia församling där jag också jobbar, sade: "Thomas Tranströmer är kanske vår tids största svenska teolog." Och det är inte avsett som ett försök att kapa Tranströmer för våra egna dunkla syften, utan en hyllning till vad han har betytt som inspiratör för församlingens arbete.

    Jag hämtar även min egen inspiration från så dekadenta källor som Baudelaire och Turgenyev, Pasolini och de smått livströtta musikaliska ryckningarna hos Edgard Varèse.

    Tydlig teologi kan hittas lite överallt där alla böcker som inte är heliga har förbjudits av en liten maktelit. Demokrati däremot är dessvärre lite otydlig ibland, för det finns många röster som hörs, och därmed också många röster som ständigt påverkar. En demokratisk kyrka och kristendom, som jag vill se mer och mer av, kommer givetvis också att ge utrymme åt människorna själva och deras egna perspektiv. Om en då försöker att ta ett helhetsgrepp om kyrkan med stort K, ja då är det klart att det blir svårt att avgöra vad den står för.

    SvaraRadera
  15. Hej Mattias,
    Jag uppskattar dialogen! Den här gången har jag alltså dristat mig att kritisera den tolkande kristendomen. Som exempel på problem som tolkningar kan leda till har jag gett exempel på dåliga slutsatser. Dessa slår du ifrån dig. Det är som att så fort jag drar fram en slutsats som du inte gillar så kritiserar du slutsatsen (inte tolkningen) men när du själv kommer fram till en slutsats som du gillar så hyllar du tolkningen (inte slutsatsen). Förstår du vad jag menar?

    Jag tror att i är ganska överrens om att allt inte är tillåtet här i vår värld. Rasism, homofobi, våld, övergrepp, listan kan göras lång. Men hur har vi kommit fram dit?

    Jag kommer fram till mina etiska slutsatser genom att se på deras konsekvenser. Det är därför jag tycker att universella mänskliga rättigheter är något bra, för de skyddar individer mot övergrepp. Grundprincipen är att minska lidandet i världen. Det är min etiska utgångspunkt. Vad är din?

    Problemet du har att brottas med, som jag ser det, är att du arbetar inom en tradition, en lära, som har en helt annan utgångspunkt. "Inte alla som säger 'Herre, herre' till mig skall komma in i himmelriket, utan bara de som gör min himmelske faders vilja" säger Jesus. Du har att förhålla dig till dessa ord.

    Jag kan förkasta dem, för jag är inte skyldig bibeln någonting. Och detta gör jag också. Jag tycker inte bibeln är någon bra utgångspunkt för etiska samtal. Frågan blir alltså varför ni envisas med att klamra er fast vid bibeln när ni inte utgår från den.

    Vi är alla tänkande människor utan svar. Vi måste resonera oss fram till svaren på etikens problem. I det här samtalet kan jag redovisa mina utgångspunkter och att jag har dessa utgångspunkter för att jag önskar nå ett specifikt resultat - minskat lidande i världen. Jag tror inte att du kan det.

    SvaraRadera
  16. Mattias. Du skriver: "Ett hälsosamt mått av religionskritik ska ingå i varje recept på en sund kultur, menar jag."

    Har det aldrig slagit dig att i en sund kultur borde ingen religion att kritisera ingå öht?

    När den nu tyvärr fortfarande hänger kvar så är det enda "hälsosamma måttet" av kritik ett hundraprocentigt avståndstagande. Dina fjantiga skriverier om tolkningar av eländet är futila. Vissa kommentatorers dito, likaså.

    Mitt råd är: Sluta tramsa och ta ansvar. Vi lever i en tid när vidskepelser borde kunna förpassas ut ur diskussionen.

    BBM

    SvaraRadera
  17. @ BBM.
    Din kultursyn känns ganska märklig eftersom du dels verkar förutsätta en utvecklingstanke av kulturer mot enhet och förenkling, och samma sak med individers utveckling: Vad har du för belägg för detta? eller är det så att du gärna vill att det är så - att vi samutvecklas till över-rationalistiska kopior?

    Och vad har du för belägg för att inte individer kan vara både vidskepliga och rationella parallellt?

    Sen känns ordvalet "sund" lite svagt. Men okej även en sund människa har oftast sina akilleshälar, vilket inte borde vara något större problem i längden.

    SvaraRadera
  18. Patrik,

    som du kan läsa idag på seglorasmedja.se resonerar jag tämligen annorlunda i etiska frågor. Jag kallar mig inte principlös, men jag menar att starka principer är direkt farliga för en etisk hållning.

    Jag har givetvis att förhålla mig till den kristna berättelsen vilket jag gör med bravur om jag får säga det själv, men liksom alla tänkande människor hämtar jag mina impulser från hundratals andra källor, vilka jag aldrig någonsin har hört dig eller andra humanister problematisera.

    Den så aktuelle Tranströmer, Turgenyev, Ekelöf och Pasolini är andra tydliga exempel på inspirationskällor till etiska och ontologiska funderingar. Jag har även läst Marquis de Sade och försökt begripa människan som sadismens objekt. Är inte allt detta något som borde problematiseras, enligt dig? Inget av detta hänvisar ju till något specifikt resultat, såsom ökad lycka i världen.

    Att avkräva alla som funderar på litteratur, poesi och film en etisk varudeklaration för att säkerställa att de inte är på väg att bli oetiska, det är i min värld ett djupt problematiskt och extremt ohumanistiskt sätt att betrakta konstarterna.

    Kan man då, som jag gör här, jämställa konsterna och tron? Säkerligen inte i alla fall - olika människor förhåller sig på olika vis till de religiösa budskapen. Men i vissa fall går det faktiskt utmärkt.

    Det finns även maniska kulturkonsumenter som har fastnat i osunda budskap. Skolskjutningarna i USA KAN (men måste inte) vara ett exempel på detta. Jag vill egentligen bara enkelt illustrera hur viktigt det är att odla ett kritiskt och självständigt förhållningssätt, oavsett vilken kultur en befinner sig i.

    En av mina övergripande etiska målsättningar är givetvis också att vi ska ha ett rikt och lyckligt liv för så många som möjligt, så uthålligt som det är möjligt. Denna målsättning utgör mina glasögon när jag tar del av alla sorters kulturyttringar. Inklusive när jag läser bibeln.

    Etiken, den etiska impulsen, kommer först - sedan kommer dess gestaltande i ord. Etik är en kreativ process, inte en serie döda bokstäver.

    SvaraRadera
  19. Hear hear. Bibeln bort från piedestalen, in i en bokhylla sprängfylld med andra alster. Då är jag med. Så vad i din ståndpunkt gör dig till kristen istället för bara etik- och filosofintresserad som oss andra?

    SvaraRadera
  20. Patrik:

    Vad som gör mig till kristen i det här sammanhanget är att jag försvarar vad jag kallar en kristen hållning.

    Vad som gör mig till okristen i andras ögon är att jag försvarar kristendomen på ett sätt som är oförenligt med dem själva.

    Vad jag ÄR, när det kommer till identifikation, är helt enkelt förbannat svårt att sätta fingret på. Det går att göra det lätt för sig genom att bara hänvisa till trosbekännelsen som ett objektivt mått på kristenhet. Men för de konservativa spelar det ingen roll vad jag säger. De tror inte på att jag är kristen ändå, eftersom det finns så många saker som jag inte gör eller tycker som de.

    Jag själv definierar mig som summan av min bakgrund, mina erfarenheter och funderingar. Däri ingår en stor portion av ett kristet arv som spelar en viktig roll i mitt liv, men det står inte oemotsagt och jag skulle inte vilja ha det på något annat sätt heller. Den enkla dialogen är sällan den som ger någonting i det långa loppet.

    Min tur att ställa en fråga: hur ställer du dig till att inkorporera olika kulturella uttryck i den levda etiken? Ett exempel på vad jag menar: Stina Oscarson analyserade nyligen varför TV-eken väckte sådant debacle. Hon citerade Calle Brunell, som menade att kulturen är ett oerhört viktigt vapen för att överpröva vår tids effektivitetsideal. Oscarsons argumentation gick i stort ut på att vi behöver bevara de kulturella värderingar som kapitalismen tvingar bakåt. Vad en nu anser om den ekonomiska politiken så får en ändå lov att tillskriva Oscarson en i grunden god vilja, att hon alltså utifrån sin egen analys och förståelse försökt formulera en kulturpolitik som kommer alla till gagn. Detta har hon inte i första hand gjort genom att anföra en förenklad handlingsplan, utan genom att åberopa kulturella strömningar som ifrågasätter samtida ideal.

    Detta anknyter direkt till huvuddiskussionen om folkbildning och vikten av det självständiga tänkandet. Min fråga är alltså: När är detta okej och inte, sett med dina ögon?

    Tack för diskussionen hittills. Jag tycker att den har blivit bättre och bättre.

    SvaraRadera
  21. Din definition av dig själv och din kristenhet är i det närmaste Buddhistisk. Gott så, även om det är svårt att förhålla sig till någonting som inte "är". Om jag nu skulle vilja bli som du, vad skulle jag vilja bli då? Om du nu är en process - "är" inte det någonting?

    Jag tycker det är helt centralt att inkorporera olika kulturella uttryck i den levda etiken. Det är delvis därför jag är Humanist - jag anser att det krävs en mångfald av infallsvinklar för att förstås sig på vår värld, inte bara en.

    SvaraRadera
  22. Patrik,

    det är inte så konstigt att jag kan betraktas som smått buddhistisk. Jag studerade zenbuddhism på fritidsbasis i fem års tid och har även varit med och startat ett centrum för kulturella japanstudier. Fastän den verksamheten fick avslutas pga brist på anslag så bär jag nog med mig en hel del intryck från andra religioner, bland annat shintobuddhism, från den tiden.

    Men viktigare än det är den övergripande förståelsen för identitet som en ontologisk, psykologisk och politisk fråga. Den politiska identiteten sätts inte enbart av en själv, åtminstone inte i det politiska samtalet, som följer andra språkliga regler än det psykologiska och ontologiska. Det får bli ett blogginlägg om det framöver, tror jag.

    Stort tack för god debatt. Jag är mer på det klara med var du står. Jag har uttryckt min oro och känner att jag har fått den respekterad och ymnigt besvarad.

    SvaraRadera
  23. Det här lade jag in på Humanistbloggen, men inlägget har fått några dagar på nacken, så ifall du inte uppmärksammat det:
    Mattias, det finns undersökningar som visar att våld i nära relationer är mycket mer komplext än bara "män slår kvinnor". Läs t.ex.:
    http://ideas.repec.org/a/eee/cysrev/v30y2008i3p252-275.html

    Eller: http://www.batteredmen.com/

    SvaraRadera