Kyrkan bör ha framtiden för ögonen

Idag kom jag och Kristoffer Moldéus in på Svenska Dagbladets debattsida Brännpunkt med anledning av Kyrkomötet och det glädjande beskedet att samkönade vigslar ska inte bara tillåtas utan också skrivas in i Kyrkoordningen!

Läs vår debattartikel på SvD här.

Exorcisten - filmanalys

OMBYTTA ROLLER

SPOILERVARNING. Fastän de flesta säkert redan kan filmen på sina fem fingrar skriver jag ändå ut en varning. Här nedan ger jag min egen analys av filmen Exorcisten och de teman den tar upp. Flera viktiga element i filmen kommer behandlas, så läs på egen risk.

Fastän den är utnämnd till den ”läskigaste filmen någonsin” bestämde jag mig för att se den sent en kväll. Ensam. Höstkväll också. Regnigt och jävligt. Ingen hemma. Jag är livrädd för skräckfilmer och kunde inte gå nära teven på två veckor efter att ha sett The Ring. Vad fick mig att göra det? Kanske ett visst mått av självplågeri.

Med facit i hand hade jag inget att oroa mig för. Jag blev knappast skrämd, men desto mer förundrad. Inte bara över de visuella och auditiva effekterna (vilka egentligen skulle förtjäna en egen krönika), utan över konceptet exorcism och hur det behandlas i filmen.

Linda Blair spelar den besatta flickan Regan

Den riktiga exorceringen är nämligen inte alls den som Max von Sydow utför mot Linda Blair, utan exorceringen av filmens fader Karras tvivel genom de angrepp som han utsätts för av demonen i flickans kropp. Genom filmen följer vi hans långsamma nedåtgående spiral; han började som präst och vidareutbildade sig till psykiatriker. Nu tvivlar han på sin tro och känner skuldkänslor, för han upplever att han sviker sin sjuka mor genom att aldrig vara där och hälsa på.

Sveket som han tar på sig vid hennes bortgång kastar honom ut i en svår tid; han röker, han dricker och han stjäl. Han springer på löpbana och han boxas frenetiskt. Det är som att hans smygande ateism tvingar honom att göra saker, vilka saker som helst, så länge som de inte ligger i linje med prästyrket. En rastlös energi får Karras att kännas vital till och med när han är som mest nedstämd och självdestruktiv. Energin söker ständigt utlopp i ett nedbrytande av det olidliga prästskapet som han upplever har fört honom till vägs ände.

När han kopplas in på fallet med den mystiska flickan Regan börjar han utmanas av någonting som kommer utifrån istället för inifrån. Hans egna demoner och tvivel har sökt ett utlopp under längre tid. Men först i och med möjligheten att rädda en liten flickas själ kan han ställa sig mot sina egna fasor. Egentligen måste han rädda dottern för att kunna bli kvitt sin moder. Dessa båda kvinnogestalter ger oss en fingervisning om en ny tolkning av filmens centrala motiv.

Vad är det som sker när skulden tar överhanden i någons liv? Karras blir självdestruktiv på grund av en självpålagd nedvärdering som kommer sig av att han har svikit de principer han önskar upprätthålla. De principerna, respekten för modern, för Gud, är synonyma med en respekt för Ordningen. Hur nära denna respekt för Ordningen egentligen ligger till kaoset, perversionen, en dionysisk tillvaro, illustreras av hur han kastas in i det senare till följd av ett alltför stort intresse för det förra.

Dessa båda hållningar, ordning och kaos, intar samma position mot varandra som Kristendomen och Djävulen gör. Djävulen är den som protesterar mot och revolterar mot den gudomliga Ordningen. När revolten får fäste i unga Regan blir hon extremt stötande, vulgär och trotsig. Den framstår som en Annanhet, ett klimax av det nedtryckta när det slutligen finner kraft nog att bryta upp genom Ordningen och visa den för vad den är – en perversion av människan.

Med perversion menar jag dock inte att det skulle vara något dåligt, men när Ordningen läggs på människan, det lilla barnet till exempel, innebär det ett övergrepp på och ett nedtryckande av det i barnet som måste förnekas. Med tiden finner jaget ofta en balans mellan det nedtryckta, Detet, och det förtryckande, Ordningen. En alltför stor tilltro till Ordningen måste alltså yttra sig i någon slags perversion, då en sådan tilltro aktivt sätter det förbjudna i spel på samma sätt som man bara kan tro på Djävulen om man först säger sig vara kristen.

Vad sker i fader Karras när han i slutminuterna av filmen offrar sig själv för att göra Regan kvitt demonen? Är det bara en gärning av desperation från en känslomässigt instabil människa som kämpat lite för länge med sitt tvivel för att ha styrkan att möta demonen på annat sätt än genom att offra sig själv? Jag tror att det hela sker fullständigt tvärtom. Det var först när demonen gick till blatant angrepp mot fader Karras som hans otroliga respekt för Ordningen luckrades upp och kunde exorceras ut. Genom detta bröts fader Karras handlingsförlamning och han kunde till slut agera för barnets bästa, utan att bekymra sig för de regler som hans kall och hans mor i sin död pålagt honom. Fram till denna punkt hade han ägnat sig åt att revoltera, en i grunden reaktiv och okreativ rörelse.

Låt oss jämföra de båda prästerna för en kort stund. Fader Merrin, spelad av Max von Sydow, framstår som fader Karras antites. Han är handlingskraftig, obändig i sin tro. Merrin framstår inte längre som en människa, fastän han ger signaler om att en gång kanske ha varit det. Han är på samma gång en av de djupare och en av de plattaste karaktärerna i filmen. Man kan tolka honom som en princip, den överjordiska Ordningen inkarnerad. När Ordningen ställs mot den revolterande Annanheten och kämpar med denna om Regans kropp, faller den till föga – i detta fallet på grund av ett dåligt hjärta. Påminner inte detta om vad Nietzsche säger om livskraftens ursprung i det Dionysiska, och dess frånvaro i det Apolloniska som skiljts från Dionysos genom tanken på det eviga?

I det här fallet har Dionysos, i form av demonen, övertaget över kroppen för det är han som har livskraften. Redan i filmens början får vi veta att ont bara kan fördrivas med ett annat ont, som fader Merrin påpekar medan han betraktar medaljongen som hittas i sanden i Irak – en medaljong som sedan återfinns mycket riktigt, runt halsen på fader Karras. Det innebär inte, som vissa uttolkare kanske vill ha det, en Kristendomens totala kollaps i maktlöshet inför det onda. Filmen är istället ett porträtt av det extatiska möte mellan krafterna som slutligen äger rum när en omöjligt upphöjd ordning möter en lika omöjligt alienerad Andra. Perversionerna är inte följden av den ena eller den andra kraften, utan är ett uppskruvat översvallande av samspelet mellan dem båda.

Fader Karras mot slutet av filmen, när han tar emot demonen i sin egen kropp 

Fader Karras finner sin frälsning i och med Demonens seger över Ordningen, när fader Merrin dör. Förskräckelsen över demonen förbyts i vrede och slutligen i en vilja att överkomma den till varje pris – men inte i någon transcendent guds namn (i själva verket gör han sig till en dödssyndare genom att ta emot demonen i sin egen kropp), utan på grund av sin vilja att hjälpa flickan Regan. Så länge som Ordningen i form av Merrin var närvarande föreföll den tidigare så handlingskraftige Karras märkligt kuvad och förundrad – inte så konstigt, eftersom flickans besatta perversiteter på alla vis speglade hans egna – men med Merrins bortgång förändras han ögonblickligen till en handlande person igen. Han vågar livet, kanske kan man säga att han vill sitt eget utsläckande för att övervinna det som han inte kan samexistera med. På så vis övervinner han det och vinner individuationen tillbaka (Regan blir fri), till priset av sitt liv.


Därför menar jag att den sanna Exorcisten i den här filmen är demonen själv.

Vår minsta gemensamma nämnare - vårt största gemensamma ansvar

Som svar på torsdagens tankemässa på temat klimat och girighet, skrev jag den här krönikan. Jag blir upprörd och trött på att folk ska ifrågasätta motiven för ett handlande som är så uppenbart rätt och riktigt för alla som att bekämpa klimathotet. Spelar det egentligen någon roll om man är kristen eller muslim eller ateist när det är allas framtid man kämpar för?

Läs krönikan i sin helhet här.

Jorduppgång från Apollo 8

Årets näst mest prestigiösa fredspristagare

 Nyspråkets grundare, till vars minne vi utdelar årets pris

Det är mitt stora nöje, nej, mitt privilegium... att tillkännage vad som i allra högsta grad är ett politiskt pris, eller alltså en politisk pristagare. Fast kanske inte egentligen politisk, mera alltså...

Vänta. Skit också. Vi gör om.

*Hrm*

Den Svenska Snackademin har efter extensiva överläggningar beslutat att för år 2009 tilldela världens näst mest prestigiösa fredspris - George Orwells "Fredspris" till den Norska Nobelkommittén.

Detta har sin upprinnelse i kommitténs beundransvärda framsynthet, omstörtande djärvhet och banbrytande drag att i sant Orwellsk anda utdela Nobels Fredspris till en av världens största krigshetsare. Vi i Snackademin är övertygade om att den Norska Nobelkommittén i sin gärning har uppvisat en integritet som kommer vara ett bestående föredöme för "fredsaktivister" runt om i världen och vars djupgående förståelse för Orwells tankar tjänar till att inspirera människor i alla länder till ett mer "fredligt" förhållande till sina grannar.

Tillkännagivandet sker genom Snackademins eget organ, det ymnighetshorn av visdom som är bloggen Saturnalier och "priset" självt med den tillhörande "belöningen" kommer att utdelas av Partiets "små, små änglar" i en liten privat ceremoni på hemlig ort inom en snar framtid.

Polisen och jag

MÖTE MED MISSTRO

Det kittlar till i maggropen när blåvita bilar sakta rullar fram längs gatan. Svartklädda män panorerar betongen och människorna. För ett kort ögonblick blir jag till en terrorist, en potentiell upprorsmakare, en hustrumisshandlare (fastän jag inte är gift), en samvetslös djurplågare, en snattare av små symboliska ting; jag blir helt enkelt samhällets baksida för en kort sekund. Är vi inte egentligen alla brottslingar?

Om vi inte hade polisen så skulle någon få lov att uppfinna den. Mot vilka skulle vi annars leva ut våra fantasier, de undertryckta, vår vrede över ordningen. Ingen har frågat mig om jag ville födas i Sverige, som svensk. Jag har aldrig skrivit under något papper på att jag godkänner våra lagar eller vår politik; man har bara slussat in mig i systemet eftersom jag inte har protesterat. I praktiken är jag ett offer för en negativ avtalsbindning.

Om jag ville göra uppror mot Sverige skulle jag bli tagen av polisen och fängslad. Är det så konstigt att det någonstans under ytan finns en existentiell frustration som är inbakad i själva principen för medborgarskapet? Är det inte denna frustration, så otillåten som den är, som för ett kort ögonblick förvandlar mig till skurk när jag känner Ordningsmaktens blickar på mig?

Det är en känsla av att vara genomskinlig, som om Ordningen kunde veta mitt innersta (den har ju onekligen varit med och format det), och i den genomskinligheten är jag utsatt, laglös. Sedan vinner förnuftet kontrollen igen. Jag går bekymmerslöst vidare, knappt märkbart ärrad av denna vardagliga kollision med Ordningsmakten.

Några marginaliserade företrädare för 

Oordningsmakten får separata

duschrum på polisstationen.

I LOVE TO HATE YOU!

Staten är en kompromiss av tusentals stridande viljor. Polisens agerande är i någon form alltid ett uttryck för den rådande viljan, på precis samma sätt som alla andra samhällsinstitutioner, till exempel Försäkringskassan och Skolverket. Men ingen annan institution har fått en så rik flora av symboler, fetischer, slagord och ramsor som våra kära poliser. Visst är det lite konstigt? Försäkringskassan är kanske inte riktigt lika radikal med sina repressalier, men någon liten fetisch borde vi ju ha hunnit hitta på tycker jag.

I väntan på en ny och försäkringskasserelaterad dräktgenre får vi väl hålla till godo med läder, uniformer och handklovar. Inte helt fel, enligt somliga... till exempel Victor i Village People!

De syns överallt och berikar på ett storslaget sätt våra liv med lika delar ångest och trygghet. Vad skulle vi göra utan den fantastiskt läckra uniformerade estetik som bara polisen kan ha gett upphov till? En ärtig Mardi Gras-flata med leksakspistol räckte för att göra min dag när jag skrev den här bloggen. Dessutom, återigen, vart skulle vi rikta vår vrede och oro, utan polisen? Vem annars är tillräckligt robust för att bära ansvaret för allt som är fel i samhället?

I vänsterkretsar blir polisen ofta generöst mytologiserad, den är ett fantastiskt objekt att rikta sitt agg och sin misstänksamhet mot. Det blir särskilt tacksamt att vara antipolisiär när de blir våldsamma och provocerar fram kravaller helt utan anledning.

Man känner sig sällan så förträfflig som när man överträffar samhällets egna försvarare. Det är nästan som att man får hämnd på den där känslan av orättvisa som kommer av att man aldrig själv fick välja hur världen ska se ut.

Finns det något snyggare, mer stilrent,

än en tvättbräda i uniform?

RÄTTSSKIPARE I BÅDA LÄGER

Det är en spänning i luften. Demonstranterna har samlats och myllrar på torget och polisen är redan där med flera piketbussar. Banderoller strövar planlöst omkring runt om oss, över våra huvuden, medan demonstrationsledarnas genomträngande röster får betongen att skalla.

Sällan ropar man så mycket, så ivrigt, så övertygat. Man ropar till alla, men inte till någon. När tusen röster höjs är det anmärkningsvärt att ingen av dem riktar sig till polisen. En granithård zon av ickekommunikation skiljer grupperna åt, fastän båda läger borde ha allt att vinna på att kommunicera. För den som vill åstadkomma en samhällsförändring är polisen ofta ett stort hinder på vägen dit. Ett hinder som man måste leva med och verka runt, förhoppningsvis utan eldgivning. Men en trevande vapenvila är inte detsamma som fred.

Lagens långa arm, folkets långa näsa.

Kanske är det denna ständigt återkommande symboliska laddning, en slags kollektiv oidipal drift att nedgöra den Faderliga ordningen, som ytterst är skyldig till att demonstranter så ofta glömmer bort att de egentligen alltid är på polisens sida? De är inte motsatta varandra utan är intimt förbundna. Det hör man på blotta namnet ”polis”, som ursprungligen betydde ”stat”. Låt mig utveckla...

DEN VERKLIGA FIENDEN

En enkel men essentiell definition av polisen är, en aktiv samhällsuppbärande kraft. Den raka motsatsen till en polis är dock inte en aktiv samhällsomstörtande kraft i form av kriminella, vilket vi ju fick lära oss som barn. Inte ens de som vill bygga nya samhällen på tvärs mot det som polisen bevarar, är i någon som helst grad en motsats till polisen.

Nej, motsatsen till våra älskade poliser är istället den passiva samhällsomstörtande kraften. Det är den kraften som aldrig syns och aldrig agerar, men som långsamt får allting att rosta sönder inifrån. Den verkliga motsatsen till en polis är en soffpotatis.

"Tanken att poliser skulle vara våldsamma har ingen förankring i verkligheten. Vill du lukta på min blomma?", var denne polismans kommentar om de senaste diskussionerna kring polisvåldet.

Polis och demonstranter strider för att de båda delar ett engagemang för samhället. Metoderna varierar. Båda grupper svartmålar varandra. Godtycket tar överhanden över nyfikenhet och dialog. Vi måste påminna oss om att samhällen blomstrar av engagemang i alla dess former. Livet behöver ett visst motstånd för att växa sig starkt.

I väst har bekvämligheten blivit så stor att den är ett direkt hot mot det sunda samhället. Långsamt, mitt framför våra näsor, har våra rättigheter inskränkts och våra nätverk av möjligheter förtvinat. En makthegemoni har i mjugg tillskansat sig herraväldet över samhället och därmed fört in det i den oundvikliga nedåtgående spiral av dekadens som verkar vara ändhållplatsen för varje civilisation vi hittills känt till.

Vill du förändra din samtid så bör du känna din fiende. Den är inte där du tror att den är. Batonger må blixtra – de tjänar fel herrar, men deras slag är som fallande dun bredvid den himlarämnande tyngd som är folkets slöhet.

Minns alltid att du står där på torget för att ingen annan gör det. Polisen tjänar i grund och botten staten, och staten utgörs av folket. I denna insikt upphör vi att vara alienerade och utpekade. Vi försonar oss från alla våra existentiella brott mot Ordningen först när vi börjar kämpa för en ny och bättre ordning. Då sker en förvandling; kreativa krafter tar överhanden över resignationen vi tidigare kände och vi får syn på resignationen själv som varande den sanna fienden.

När folket tittar bort dras de giriga och dekadenta till makten som råttor till nedfallna smulor. Polisens metoder är bara symptom som skvallrar om samhällets och den rådande maktens natur, och ansvaret för den ligger helt i våra egna händer.

Visste du att världens snällaste farbror är trafikpolis i Tokyo?

TILL SIST...

Det är tydligt att något är ruttet på många håll i den svenska polisen idag. Vi har hört om rasistiska tillmälen i Rosengård, och än värre är så klart att polischefen kände till vad som försiggick och underlät att agera. De senaste åren har vi sett tveksamma dödsskjutningar med likaledes vanskliga domslut, vi har sett våldsamma påhopp och nu senast en person som avlidit på grund av onödig polisbrutalitet. Få åtalas, än färre blir fällda. Det liknar allt mer en camorra som har våldsmonopol och saknar ett fungerande system för ansvarsutkrävning. Trenden är så tydlig att man måste ha en IQ långt under rumstemperatur för att det inte ska bli pinsamt uppenbart att det rör sig om yrkespersoner som håller varandra om ryggen. Det allra mest slående exemplet är fortfarande Göteborgskravallerna.

Jag har försökt visa på att vi inte kan lägga skulden utanför oss själva. Det är bara en väg till svartmålning och fördömande. Man får aldrig tappa siktet för människan under uniformen och aldrig få för sig att man är bättre än dem, oavsett hur illa de må bete sig ibland. Det är inte lätt, speciellt när man ser korruptionen i vitögat och ser sin maktlöshet. Men vanmakt är en ohyggligt nedtryckande kraft som man måste bekämpa med varje pris. Därför måste vi kunna skratta också när det är som svårast. Jag gillar poliser egentligen. Det är en väldigt fin sak att arbeta för allas trygghet och välbefinnande. De förtjänar att hyllas, så länge som man gör det med glimten i ögat.

Kling och Klang, 

ett skällsuttryck 

som sprider värme

Min barndoms hjältar var poliser!

Som Bill och Bull fast med mustasch.

Vem är galnast i kyrkan?

Under veckan som gått publicerade jag ännu en krönika. Det tog mig ett tag att suga färdigt på karamellen som var SDs stora framgångar i kyrkovalet. Man vill ju gärna uttrycka sitt missnöje, men det måste vara på ett tillräckligt elegant sätt för att det ska bli intressant att läsa också.

Med stor hjälp från dessa båda historiska fransmän (Jacques Derrida och Charles de Gaulle) här nedan kom jag snabbt på rätt köl igen, och krönikan kan du läsa här.