Hesselboms hyperboler

Skeptikern Anders Hesselbom har i några tämligen aggressiva blogginlägg apropå omskärelsedebatten lyckats mota in mig i det religiöst fundamentalistiska hörnet. Tänkte därför ge några enkla svar här så att inte alla ni som känner mig tror att jag har gått och slagit i huvudet eller liknande.

Inledande anmärkning: Hesselbom är religionskritiker och skeptiker. I dessa avseenden tror jag att han och jag ligger väldigt nära varandra i våra idéer.

Vad många verkar vägra inse när det kommer till omskärelsedebatten är att vi här talar om två rättigheter som krockar med varandra. Rätten till en religion och en kulturell kontext kontra rätten till sin egen kropp. Att lagstifta för att skydda den ena innebär en automatisk kränkning av den andra. As simple as apple pie.

Från sekulärt och humanistiskt håll har man givetvis favoriserat den kroppsliga integriteten. Den andra rätten har mer eller mindre avskrivits som irrelevant. I många fall har retoriska klappar-på-huvudet utdelats genom ett förslag att omskärelse kan utföras i vuxen ålder istället.

Jag tycker att detta förslag med all önskvärd tydlighet illustrerar den religiösa tondövhet som legat till grund för den här frågan. Sekulära tar sig plötsligt rätten att omdefiniera andras trossatser efter eget huvud. Självklart ser inte den icketroende problemet med att justera lite i riterna eller tidpunkterna. Det är ju ändå bara ett stort hittepå. Mätt i självgodhet (ett av de mest absoluta måtten som existerar i svensk debatt) är det jämförbart med att bjuda in en muslimsk familj på korvgrillning i kvarteret med argumentet

"vadå det är bara liiite gris, resten är potatismjöl. Ni får ju vara lite flexibla för att smälta in."

Jag har aldrig gjort mig känd som ortodox. Min huvudlinje har allt sedan starten varit att omskärelsefrågan förtjänar att problematiseras ur både feministisk och human-etisk synvinkel. Jag har full respekt för företrädare för judiska och muslimska samfund som själva kritiserar omskärelse.

Dags att släppa bomben: Jag försvarar inte omskärelse per se bara för att jag anser att förbud och raljerande om örsnibbar och könsstympning är en vulgär och maktfullkomlig väg att gå.

I det förment bildade sammanhang som både Humanisterna och skeptikerrörelsen skriver in sig i borde inte sådana nyanser så lätt gå förlorade.

Nu skriver Hesselbom att jag förespråkar barnmisshandel och är religiöst förblindad. Givetvis nämner han inte att han själv förespråkar alienation. För det är tyvärr mellan dessa båda poler frågan pendlar. Å ena sidan ett kroppsligt ingrepp med både för- och nackdelar, men definitivt en fysisk kränkning. Å andra sidan att lagstifta bort en människas plats i samhället. Båda poler har bäring för debatten, men ingen är i sig själv giltig som en komplett beskrivning av problematiken.

Vill nu den förment vetenskapligt lagde (och därmed åtminstone i teorin sanningsälskande och saklige) Hesselbom så tvunget röra sig i dessa ytterligheternas gränsland så kan ju jag inget göra för att få honom att komma på bättre tankar. Att påstå att jag på grund av min vilja att nyansera skulle vara fundamentalist och barnmisshandlare är ett föga vederhäftigt och i mitt tycke direkt omoget sätt att debattera allvarliga frågor på. Jag hoppas ändå att Hesselbom tar sitt förnuft till fånga i framtida diskussioner.

Mattias Irving
 
Hesselboms blogginlägg:
Öppen fråga till Mattias Irving: Jag tar din förhud!
Klart Mattias Irving inte vill äta sin egen medicin

Revolutionen: Onödig eller omöjlig?

Ibland vill jag bara skaka om den församlade borgerligheten och förklara att det finns vissa tillfällen då "revolutionär" bara är ett annat ord för "jävligt demokratisk".

Den bästa av alla stater är den som det är onödigt att göra revolution mot. Den värsta tänkbara staten är den som det är omöjligt att göra revolution mot. Det om något kan vi lära oss av de illdåd som begås i Syrien.

När Axess stora folkförvillare Johan Lundberg avfärdande beskriver Aftonbladets Åsa Linderborgs "revolutionära sympatier" som någonting i sig belastande, begår han det tankefelet att revolution alltid är av ondo i en stat. Att Sverige är den perfekta staten som det är onödigt att göra uppror mot. Men om den revolutionära tankegången avfärdades utan föregående genomlysning i samhällsdebatten så skulle hans eget Sverige ligga betydligt närmare den andra varianten: Staten som det är omöjligt att revoltera mot.

Denna avgörande distinktion mellan den onödiga och den omöjliga revolutionen formuleras alltför sällan i samtidsdebatten. Förvisso lever vi i ett hyfsat demokratiskt land. Om en räknar till alla etniska svenskar mitt i livet lever vi i ett jävligt demokratiskt samhälle.

Inte lika demokratiskt kanske, för dem som förvägras vård på grund av sin papperslöshet, eller för dem som av det försvinnande lilla partiet Kristdemokraterna fortfarande tvingas till sterilisering för att tillåtas genomgå en könsoperation, eller för de familjer i Göteborg som, grundlöst misstänkta för terrorism, utsattes för ett makabert och våldsamt polisgripande i gryningen, komplett med skyddsrustning och tunga vapen.


Alla revolutioner har inte folkligt stöd. Det finns många som inneburit slutet på demokrati och fred. Även fascister kan revoltera. Det innebär att revolutionen är ett politiskt medel som kan användas av alla. Men det förtar inte den potemkinkuliss av Sverige som Lundberg håller upp när han dömer ut andra enbart på den grunden att de har revolutionära sympatier.

Mattias Irving