söndag 4 mars 2012

Paussnack vid ringside

Efter en debattartikel publicerad på Seglora smedja av teologistuderande Petter Zachrisson har förbundet Humanisterna gått i taket. Deras ordförande verkar i sitt svar tro att artikeln är skriven av Seglora smedja själva, som han menar "attackerar frenetiskt". Inget nytt under solen, konstaterar jag som Seglora smedjas webredaktör, i en privat reflektion över artikeln.

I en konversation på Twitter levererade satirtecknaren och prästen Kent Wisti några väl valda ord: Studenter är ofta ”sluggers” i debatten, svingar hårt och lämnar mycket öppet att kritisera. Det är en tänkvärd jämförelse. Intressant nog utvecklar Humanistbloggens Patrik N boxningsreferenserna när han menar att Seglora smedja nu ”kastar handskarna”. 

Debatt är ibland varken bättre eller sämre än en boxningsmatch. Det är känslor, det är rått, det är tävling. Inte så vackert att titta på, kanske. Underhållningsvåld är sällan uppbyggligt, ens när det äger rum på ordens arena.

Jag frågar mig bara, vem var det som kastade handskarna först i denna kamp, och vem landade det första slaget under bältet? Det går inte att ta miste på att många Humanister faktiskt känner sig kränkta över studenten Zachrissons artikel. Fastän det inte är en känsla som jag unnar någon, så undrar jag om de reflekterar någonting över hur andra har känt sig, som de har debatterat mot genom åren? Den salta ilskan hos de judiska föräldrar som av Humanisterna utmålas som ”könsstympare”? Den tysta uppgivenheten hos de muslimer som återkommande får höra humanister ta ställning för den ständige provokatören Vilks?

Visst är Zachrissons artikel både svepande och tung i slagen, men det är inte min uppgift som redaktör att försvara eller recensera hans text. Jag är däremot nöjd med publiceringen, om inte annat så för att påvisa de attityder som florerar, främst i troende kretsar. De fanns där även innan kampanjen mot omskärelse, men har blivit alltmer explicita.

Jag har alltid strävat efter att skriva nyanserat, med blandad framgång. Men mina bästa debatter har alltid varit de där jag lämnat finliret därhän och satsat på tung retorik och tydliga argument. Problemet är att sådana debatter sårar. Det finns alltid en motståndare som tar illa vid sig. Samtidigt är det dessa debatter som drar läsare och skapar intresse. Den avvägningen står Humanisterna inför liksom vi andra, och det är sällan som de väljer att behålla handskarna på.

Är det rimligt att dra en parallell till 30-talet? Bara om parallellen är relevant, skulle jag personligen säga. Det är åtminstone ett extremt tydligt sätt att argumentera. Givetvis kan Humanisterna välja att, som de nu gör på sin blogg, tolka det som att alla så kallade ”nyateister” utmålas som högerextrema. Det är inte den enda tolkningen, men givetvis är det den tolkningen som de väljer att göra. Billiga martyrpoäng har de ju aldrig varit sena på att plocka.

Trots att offerkoftan historiskt sett sällan har varit långt borta så hade jag inte förväntat mig att Humanisterna skulle ha sådana glaskäkar som de nu uppvisar. Detta är debatt, och den här artikeln är skriven av en teologistudent som uttrycker sin personliga uppfattning. Bemöt det, eller låt bli. Men att nu agera kränkta för denna lilla artikel, efter det sätt som de själva har uppträtt på i så många debatter, det är olustigt att skåda.

Mattias Irving

17 kommentarer:

  1. Glaskäkar? För att vi svarar på kritik? Det tycker jag nog inte.

    SvaraRadera
  2. Men Mattias vad finns att bemöta?
    Borg är präst, Sturmark humanist ingen av dem talar för någon påhittat "nyateism", såklart.
    Om Petter velat diskutera den sakfrågan så är inte det inte ateister han ska kritisera eftersom den hos oss ateister finns samma bredd som hos kristna, vissa tycker traditionen väger tyngre än barnents rätt, andra tvärtom, de flesta befinner sig emellan dessa extremer.
    Kanske borde smedjan gör som Humanistbloggen, tala om att på "debatt" är det itne Smedjan åsikter som saluförs utan skribentens.
    Men åter till Petters artikel..
    "Istället för att medverka för integration verkar ideologin snarare gå ut på assimilation. " DEtta är inte sant och Petter ger inga argument i frågan..
    "Begrepp som religion ställs mot rationalitet, den senare som den självklara storhet som speglar det som uppfattas som kärnan i svensk demokrati." Detta är inte heller sant, bland annat DEnnet menar att det är väldigt RATIONELLT att vara religiös..
    Så två snabba exempel på missuppfattningar, kanske du skulle få ett bättre debatt klimat om angreppen inte innehåller rena fel som utgångspunkt för resonemanget.
    Slutligern:
    "Två krafter framträder idag som speglar en nygammal totalitär ideologi, Sverigedemokraterna som vill återinföra statskyrkan och nyateismen som ser allt vad religion är som en styggelse."
    Att se religion som något som bör ifrågasättas är en rätt ny synpunkt som i grunden är antitotalitär. Ingen ideologi är a priori sann, alla ideologier, inklusive religioner, innhåller farliga förenklingar. Och i just religioner leder ju tyvärr till fruktansvärda våldsdåd. MEn det är HELT NYTT att religioner ifrågasätts på detta sätt. Endast Marxismen, som med sina totalitära dag mycket liknar en religion, har fördömt religion. Den bruna sidan hämtade tvärtemot stöd från Vatikanen.. och som du själv påpekat har SvK en del lik i garderoben här..
    JAg ser den atiesmen som i grunden anti totalitär. DEt speglas hos Russel, Dewey, Wittegenstein, Quine och inte minst Popper.
    Popper var tidigt ute i debatten och ifrågasatte Habermas vetenskapliga syn och menade, med viss rätt anser jag, att Habermas öppnar dörren för att totalitära system kan finna stöd i vetenskapen i det som Habermas kallade "kritisk teori".
    Så vad kan vi göra som atiester annat än att bli förbanade eftersom Petter tillskriver oss åsikter som de flesta av oss aktivt tar avstånd ifrån. DEt är helt enkelt en felaktig analys han gör och varken han eller smedjan vinner på att en ofärdig text med felaktigheter publiceras. Om Petter kunde gett exempel på någon totalitärt tänkande i den humanistska uttalat antitotalitära traditionen.
    Den moderna humanismens grundare vägrade bära vapen, en filosof som höjs till skyarna av många hermaneutiker även inom teologin valde att vara med i nazistpartiet.
    DEn anti totalitära strömningen är central i den sekulära humanismen att inte känna till detta gör att man kan träffa så här snett. LÄS och diskutera med dom du är kritisk mot, läs inte OM dom och diskutera inte OM dom.

    Vi borde ALLA uppmana till mer dialog inte dessa patetiska förenklingar som Petter ger uttryck för.

    SvaraRadera
  3. Mattias, det som gjorde mig arg var den helt vanvettiga i att klumpa ihop Christer Sturmark, Humanisterna, "nyateister", ateister, manliga svenskfödda akademiker i en grupp som där en åsikt eller ett uttalande tas som intäkt på att denna åsikt/detta uttalande återfinns hos alla. Ogillar man att Sturmark och andra använder ordet "könsstympning" då kritiserar man DEM för detta.

    Sedan är det inte glaskäken som ömmar. De beskyllningar som debattinlägget kommer med är bland de grövsta som kan ges någon i dagens debattklimat. Det inget enskilt sluggande av en student, det pågår ett systematisk misstänkliggörande av Humanisterna där samtal och sakargument är helt obefintligt. Seglora Smedja deltar i detta och ditt försvar är att vi (Humanisterna) bara får smaka på samma mynt.

    SvaraRadera
  4. Mattias Irving, kallar du det debatt, att ljuga och hitta på saker om "motståndaren". Osmakligt kallar jag det. Kom igen och förklara varför religion (vilken som helst av dem) skall styra över allt och alla vare sig man tror eller ej.

    Det skulle dessutom vara lättare med debatten om alla svepande uttalanden som: "Det som är allvarligt ur demokratisk synvinkel är sättet debatten drivs på som snarare visar på intolerans mot det/dem som upplevs främmande i vårt svenska samhälle." kom med ett exempel som "bevisar" påståendet. Då, kan vi debattera det.

    SvaraRadera
  5. Anders, jag har inget övrigt att tillägga om ditt svar annat än att jag tycker att det är en väl genomtänkt och lärd vederläggning av Zachrissons text.

    Smedjan har länge tagit in debattinlägg från fristående skribenter vars åsikter vi inte nödvändigtvis delar - de senaste exemplen är Jonatan Bäckelie och även vår ständige antagonist Sven-Olov Dike. Vi har alltid varit tydliga med att Seglora smedja inte bara ska vara en blogg för egna tankar, utan att ambitionen är att vara en mötesplats för många röster att höras - precis som vilken debattsida som helst, med andra ord.

    Däremot kan jag se vikten av att vi tar en publicistisk diskussion om debattklimatet, och lyfter diskussionen till detta som Ulf nämner: systematiskt misstänkliggörande av meningsmotståndare. För det tror jag är en problematik som vi delvis delar.

    Den senaste tiden har fenomenet bekymrat mig, eftersom just detta klagomål nu hörs från alla håll. Erstadirektorn Nilsson anklagar oss för systematiskt misstänkliggörande av Borg och Hugo i sin rasande artikel i KT. Jag själv argumenterade för att samma "systematiska misstänkliggörande" sker mot Seglora smedja under veckan som gick. Sturmark och Borg har ofta beklagar sig över detta. Nu nämner Ulf det i sitt inlägg här. Axess, Timbro och även socialministern beklagar sig över det "systematiska misstänkliggörandet" från Breivikropande kulturvänster, och samma kulturvänster känner sig misstänkliggjord av Bengt Ohlssons redogörelse för sina personliga erfarenheter. Pär Ström publicerar artikel på artikel om hur han systematiskt kränks av svenska feminister. Så där håller det på. Vi har hamnat i ett gungfly.

    Har svensk identitetsdebatt därmed helt urartat från sakfrågor till en allmän smutskastningskampanj där allt är tillåtet? Sedan jag läste Fredrik Perssons ytterst tänkvärda artikel om "den frånåkta vänstern" (http://www.aftonbladet.se/kultur/article14441656.ab) har jag mer och mer kommit att bekymra mig över denna debatt om debatten. Jag har också allvarligt kommit att tänka om kring min egen artikel "de kallar oss vänster".

    SvaraRadera
  6. Min ståndpunkt idag är att vi som debatterar identitetspolitik börjar närma oss en debattmässig återvändsgränd. Jag vet inte om det handlar om att det faktiskt haglar invektiv och misstänkliggöranden fram och tillbaka (och i så fall erkänner jag mer än gärna min egen roll i det spelet), eller om det handlar om ett djupare problem.

    Min tes är att det har blivit betydligt svårare att diskutera identitetspolitik sedan vi (utöver KD) fick in ett utpräglat identitetspolitiskt parti i riksdagen - SD. Efter Breivik har det blivit ännu svårare. Och jag menar att det gäller debattörer från alla politiska inriktningar: Till viss del har den politiska kartan ritats om. Men vi pratar väldigt lite om det.

    Termen "politiskt korrekt" har tagits upp som ett slagträ av olika schatteringar av både liberaler och konservativa. Jämförelser med 30-talet har börjat uttryckas allt oftare av en synbart orolig vänster. Jag tillhör den oroliga vänstern.

    Men som Zygmunt Bauman sade under sitt Sverigebesök i höstas: Detta är inte 30-talet. Historien upprepar sig aldrig. Vi kan och måste fortfarande lära av den, men vi måste akta oss för jämförelser.

    Nu sker dessa jämförelser ständigt. Bland annat i Zachrissons artikel. Jag hade ju inte formulerat mig så själv, men det är en annan femma. Vad jag vill åt är att vi nu i fall efter fall har fått en debatt som handlar om tolerans kontra intolerans, "snygg" debatt kontra "osnygg" debatt - vem som är mest lik SD, vem som är mest PK, vem som misstänkliggör vem.

    Det är på denna punkt som jag anser att förbundet Humanisterna får skörda vad de sår. Sina brister till trots återspeglar Zachrissons debattinlägg de stämningar som jag dagligen hör florera om Humanisterna, både i troende och i akademiska kretsar. De attityderna kommer inte att försvinna, hur grundligt en enskild artikel än vederläggs. De är resultatet av en profil som Humanisterna själva har skaffat sig genom åren. Därav min bristande sympati med förbundets upprördhet i just detta fall.

    Med detta sagt: Jag planerar att framöver arbeta aktivt för att sluta föra diskussioner om misstänkliggöranden. Jag kommer försöka röra min egen debatt bort från det identitetspolitiska och i riktning mot sakpolitiken. Jag kommer också att avstå från diskussioner om att andra skulle misstänkliggöra smedjan på olika vis. Jag menar att den sortens debatt över huvud taget är skadlig för samtliga inblandade. Det är dags att hänga in offerkoftan i garderoben. För gott.

    SvaraRadera
  7. Jag tycker du har en hel den bra reflektioner Mattias..
    När jag var ung kallade jag mig anarkist.. med detta ville jag (förutom att vara provocerande punkare) markera att jag inte ville köpa något identitet (även om epitetet anarkist kanske är ett identitetsförsök).
    I min vidare ut-, eller in-, veckling har jag nogsamt undvikit att vara lätt kategoriserad. Jag gillade Clash och Miles Davis samt Hank Williams.. (musik har alltid varit viktigt för mig), jag har inga akedemiska examen men jobbar på en arbetsplats som i princip bara anställer civilingenjörer. Jag är ateist men intresserad av religion.. vad faan ska jag ha en IDENTITET TILL, jag flera..eller inget. det är inte viktigt för mig.
    Man för många verkar det vara viktigt att tillhöra ett tydlig VI och finna ett DOM att kritisera. Är inte identitetsmyten problemet här? VI ska alla vara något, tillhöra något.
    Men för mig har alltid detta med att tillhöra ett parti, en religion eller en livsåskådning känts som en låsning. Som att vara statisk och inte dynamisk... Om jag ÄR humanist så måste jag också rätta mig efter deras stadgar.. NÅGON lägger sin hand på min skuldra för att styra mig. Vemhelst som lägga handen på min skuldra för att styra mig ÄR min fiende.. om inte gärningen görs av ren omsorg..(Proudhon tror jag att jag fått det från).

    Åter till saken, så fort en identitet blir viktig och statiskt så verkar den bli negativ. Är det viktigt för mig att vara i grupp X och någon angriper gruppens dogmer så angriper de mig. MEN om kopplingen till gruppen är dynamisk och oviktig, endast en konsekvens av gemensamma ståndpunkter så är det endast diskussionen av de gemensamma ståndpunkterna som är av vikt.
    JAg köper inte ett paket utan plockar det som passar och lämnar gruppen om dess ståndpunkter inte passar, samtidigt som jag hoppas att de som är viktiga för mig går att umgås med även om vi har vitt skilda ståndpunkter.
    Kanske är det vi ser de kollektiva identiteternas våldsamma dödskamp. OM allt man är är att vara Svensk, Muslim, AIKåre, jazz musiker.. om hela jaget är kopplad till grupptillhörigheten då blir ett angrepp på gruppen ett personligt hot. Då kommer de hårda orden fram.
    Här ser vi ju att Borg, Helle, Mattias, och Edlund är "kristna". Men Borg umgås med Christer som är "okristen". Helle och Mattias är mot främlingsfientlighet men en i "deras" grupp är främlingsfientlig, eller minst med i samma grupp som främlingsfientliga. När den "egna" gruppens medlemmar umgås med dom som man samtidigt, som medlem i en annan grupp ogillar, blir slitningen total.
    Det blir helt enkelt sandlåda!! "Du kan inte vara med i mitt gäng om du är kompis med Christer eller Jimmie" och då slits identiteten och man känner sig hotat och tar till våld, verbalt och i extrema fall fysiskt.

    Mattias, du ger upphov till reflektioner och nya tankar, det är bra...
    Sedan kan vi vara oense i andra saker, det gör inte ett dugg. Dock spelar det roll hur man visar sin oenighet.

    SvaraRadera
  8. Mattias.. en till kommentar:
    "Sina brister till trots återspeglar Zachrissons debattinlägg de stämningar som jag dagligen hör florera om Humanisterna, både i troende och i akademiska kretsar."
    Men är inte detta problemet, man sitter i sin sandlåda och pratar OM dom i andra sandlådan.. tillslut blir det man sagt om dom andra en sanning som just de man talar om aldrig har uttalat. Det blir viskleken.. jag blir mer och mer övertygad om att DIALOG är det fundamentalt mänskliga. Du kan aldrig på en bra sätt kritisera en person eller en grupp av personer du inte har dialog med.
    Innan kritik måste man ha dialog annars är det ingen idé.. om man vill kritisera gör kritiken till en dialoginbjudan. DEn som inte vill ha dialog står då i ett hörn och får slänga sand på sig själv..
    MEn kanske här är det som PK kritiken blir relevant, kan det bli beröringsskräck (ännu ett vedervärdigt modeord).. tror inte det om vi FÖRST bjuder in till dialog så blir det den som inte vill vara med som väljer att inte beröras.

    SvaraRadera
  9. > de judiska föräldrar som av Humanisterna utmålas som ”könsstympare”?

    Jag håller med, det är ju helt sjukt att kalla dem "könsstympare" bara för att de utan att be den berörda om lov hugger av en bit av hans kön.

    SvaraRadera
  10. Martin,

    termen du söker är "omskärelse". Det är inte för mycket begärt att hålla sig till den minst värdeladdade och mest korrekta glosan när du debatterar något som har djup andlig innebörd för tusentals människor. Det är bara vanlig hyfs.

    SvaraRadera
  11. Humanisten Senior6 mars 2012 kl. 00:54

    "Omskärelse" är ett väldigt manchauvinistiskt ord som syftar på att penisen endast är för reproduktion där allt annat är rudimentärt! Men genitalier duger till så mycket mer än barnavel och vaginal penetration, därför är ordet stympning bättre eftersom förhuden skärs bort!
    När du säger att man skär "runt något" så visar du tydligt din respektlöshet mot levande organ runt snoppen!

    SvaraRadera
  12. Humanisten Senior,

    det går att ha semantiska diskussioner om ordet "omskärelse". Men det blir bara besynnerligt att baka in en sådan diskussion inuti en större diskussion om förbud, och att då ersätta ordet med könsstympning, som sätter en helt annan bild i huvudet på folk än omskärelse.

    Du får tycka vad du vill, men när du och övriga Humanister så flagrant leker med orden i frågor som rör identitet på djupet, med så stark historisk laddning, så blir det bara parodiskt när nu inte mindre än 2 bloggar hos Sturmark, 2 inlägg på Humanistbloggen och 2 artiklar på Newsmill har skrivits, samtliga i högt och indignerat tonläge, över en artikel från en student i teologi. Är det inte någon mer än jag som tycker att denna extrema brist på proportioner börjar bli pinsam?

    SvaraRadera
  13. Jag tycker att det ÄR pinsamt...
    men jag tycker nog att du kunde bett Petter att skriva om delar av artikeln så hade vi alla sluppit denna pinsamhet..

    SvaraRadera
  14. Mattias,

    Små ordval får stor betydelse. Om du skrivit "...när du och andra så flagrant leker med orden..." så hade jag inte reagerat som jag nu gjorde.

    Jag tycker inte det är pinsamt, men Sturmarks antagonism med Helle Klein/Seglora Smedja tar för mycket plats i debatten.

    SvaraRadera
  15. Väldigt bra skrivet av Mattias I både i bloggpost och kommentarer. Fast frågan är om Humanisterna har glaskäke och gråter krokodiltårar, eller om de faktiskt är så aningslösa om hur de själva framstår i debatten att de ärligt tror att det bara är andra som gör övertramp? Iofs ganska skämmigt i båda fallen.

    SvaraRadera
  16. Anders Bergdahl,

    jag skulle gärna diskutera publiceringen vidare. Jag tycker om att spela med öppna kort, har alltid försökt agera efter den principen. Jag har också en del ytterligare att säga om publiceringen. Jag är alltid öppen för synpunkter, och har även följt allt som skrivits hittills med stort intresse. Men i dagsläget, när nu också en DK-anmälan har inkommit i frågan och varje ord vi skriver av allt att döma kommer att användas emot oss, så är det nog faktiskt bättre för diskussionen att inte utveckla den frågan. Just nu.

    SvaraRadera