Identitetens dimensioner

Som ett led i diskussionen om identitet som just nu genomsyrar flera debatter där jag är närvarande - den ständigt pågående självreflektionen inom kyrkan, Sverigedemokraternas hjärtefråga om den svenska identiteten, frågorna omkring tolkande identitet kontra fastställd identitet - tänkte jag skriva en serie allmänna reflektioner omkring identitetens dimensioner.

Förhoppningen är att skapa en viss utökad förståelse för vad identitet är och kan vara, hur identitet fungerar, vad olika identiteter gör med oss, och en kartläggning av några av de förhållningssätt vi har till "identitet" idag. Det är inte tänkt att utgöra raketforskning, inga cutting-edge-teorier från den akademiska världen, men kanske en enkel handbok för den intresserade att orientera sig efter.

Identitet har för allt väsentligt tre viktiga dimensioner: En politisk, en psykologisk och en ontologisk. I detta inlägg skriver jag om politisk identitet.

Politisk identitet

Vad innebär det att hysa en identitet som politisk varelse? Den traditionella förståelsen av politisk identitet beskrivs ofta som ren partitillhörighet. Men att ha en politisk identitet handlar i grund och botten om att finnas till i ett samhälle, och hur en interagerar med det samhället.

För att förstå politisk identitet måste vi också börja med att förstå vad det politiska är och innebär. Politik kan definieras som processen att erövra och utöva makt i offentliga sammanhang. De intressanta orden i sammanhanget är "offentlig" och "makt". Att ingå i ett sammanhang med en politisk identitet är att träda fram som en synlig deltagare i ett stort maktspel.

Makt kan uttryckas på många sätt. Svenska kyrkan har till exempel makt genom faktorer som ålder, traditioner, ekonomiskt inflytande, geografisk utbredning och stort medlemsantal. Enskilda debattörer kan ha makt i form av exempelvis anseende, kunskap och kontakter. 

Makt är därför ett svårdefinierat fält, också för att det som kan utgöra en maktfaktor i en kontext kan vara en direkt försvårande omständighet i andra kontexter. Etnicitet och religion är två sådana fält vars status kan skifta oerhört i olika kontexter. Därmed kan en också påstå att det är kontexten som till syvende og sidst avgör vad som skapar makt och inte. Det brukar kallas ett strukturalistiskt synsätt på makt.

Vi kan inte alltid själva bestämma vår position eller vår makt. Den kan avgöras åt oss, av någon annan med mer makt, eller av kontexten i vilken vi befinner oss. I en brinnande tågvagn full med akademiker kommer makten att tillfalla den med brandsprutan, oavsett utbildning. Samma människor har helt andra inbördes maktpositioner i till exempel kampen om att få sin text publicerad i en branschtidning.

Andra kan vilja omförhandla vår position. Jag kallas till exempel kristen av vissa och okristen av andra. Beroende på vilken kontext detta fälls i får deras påståenden olika stort inflytande på min politiska (alltså offentliga) identitet, helt oavsett hur jag själv skulle definiera mig.

Ett annat tydligt exempel är Anders Behring Breivik, som protesterade vilt mot sin sjukdomsdiagnos. Men hans protester mot denna nya identitet som samhället ålade honom blev inte hörsammade. Först när andra personer med inflytande inom psykologins fält började att ifrågasätta diagnosen skapades det en allvarlig diskussion. Breivik själv är, liksom snart sagt alla andra psykiatripatienter, maktlös i denna fråga.

Politisk identitet rör sig därför alltid om en förhandling mellan olika aktörer och krafter. Vissa politiska skolor tenderar att inte lägga särskilt stor vikt vid den politiska identiteten, just eftersom den är så flytande och förhandlingsbar, oviss. Identitet betraktas då ofta som något privat och inneboende, icke förhandlingsbart. Det är en vanlig åsikt inom konservativa tankeströmningar.

Konservativa tankeströmningar har ofta legat den politiska eller ekonomiska makten nära, historiskt sett. Det är viktigt att påpeka detta, för den som inte är van att underkastas andras definitioner av det egna jaget kommer heller inte ha lika lätt att förstå hur kraftfull den politiska identiteten kan vara.

Sara Ahmed skriver i början av sin bok Vithetens hegemoni om upplevelsen av att identifieras ut som mörkhyad kropp i en värld där vita bestämmer vad det innebär att vara mörkhyad. Det som varit hemtamt och eget blir plötsligt främmande och ovisst. När poliser stannar en på gatan bara för att en är mörkhyad i ett område där många brott begås, hur långt kan en lita på samhällets välvilja, på att bli trodd när ord står mot ord? Vad gör det med självbilden när så kallade normalfördelningskurvor visar att minoritetspopulationer har lägre IQ än den etniska majoriteten? Också den mest subjektiva upplevelsen av det egna jaget underkastas då det politiska spelet av definitioner. Den psykologiska och till och med den ontologiska identiteten är inte kompromisslöst åtskilda från den politiska.

Varför då göra den uppdelning som gjorts i dessa inlägg? Främst görs den av pedagogiska skäl. Det är en gränsdragning som i allra högsta grad kan och bör ifrågasättas. Men någonstans ska diskussionen om identitet ta sin början, och utan förkunskaper är det svårt att tränga in djupare i frågan om identitetens aspekter. Fler inlägg i den här lilla bloggserien kommer framöver.

Paussnack vid ringside

Efter en debattartikel publicerad på Seglora smedja av teologistuderande Petter Zachrisson har förbundet Humanisterna gått i taket. Deras ordförande verkar i sitt svar tro att artikeln är skriven av Seglora smedja själva, som han menar "attackerar frenetiskt". Inget nytt under solen, konstaterar jag som Seglora smedjas webredaktör, i en privat reflektion över artikeln.

I en konversation på Twitter levererade satirtecknaren och prästen Kent Wisti några väl valda ord: Studenter är ofta ”sluggers” i debatten, svingar hårt och lämnar mycket öppet att kritisera. Det är en tänkvärd jämförelse. Intressant nog utvecklar Humanistbloggens Patrik N boxningsreferenserna när han menar att Seglora smedja nu ”kastar handskarna”. 

Debatt är ibland varken bättre eller sämre än en boxningsmatch. Det är känslor, det är rått, det är tävling. Inte så vackert att titta på, kanske. Underhållningsvåld är sällan uppbyggligt, ens när det äger rum på ordens arena.

Jag frågar mig bara, vem var det som kastade handskarna först i denna kamp, och vem landade det första slaget under bältet? Det går inte att ta miste på att många Humanister faktiskt känner sig kränkta över studenten Zachrissons artikel. Fastän det inte är en känsla som jag unnar någon, så undrar jag om de reflekterar någonting över hur andra har känt sig, som de har debatterat mot genom åren? Den salta ilskan hos de judiska föräldrar som av Humanisterna utmålas som ”könsstympare”? Den tysta uppgivenheten hos de muslimer som återkommande får höra humanister ta ställning för den ständige provokatören Vilks?

Visst är Zachrissons artikel både svepande och tung i slagen, men det är inte min uppgift som redaktör att försvara eller recensera hans text. Jag är däremot nöjd med publiceringen, om inte annat så för att påvisa de attityder som florerar, främst i troende kretsar. De fanns där även innan kampanjen mot omskärelse, men har blivit alltmer explicita.

Jag har alltid strävat efter att skriva nyanserat, med blandad framgång. Men mina bästa debatter har alltid varit de där jag lämnat finliret därhän och satsat på tung retorik och tydliga argument. Problemet är att sådana debatter sårar. Det finns alltid en motståndare som tar illa vid sig. Samtidigt är det dessa debatter som drar läsare och skapar intresse. Den avvägningen står Humanisterna inför liksom vi andra, och det är sällan som de väljer att behålla handskarna på.

Är det rimligt att dra en parallell till 30-talet? Bara om parallellen är relevant, skulle jag personligen säga. Det är åtminstone ett extremt tydligt sätt att argumentera. Givetvis kan Humanisterna välja att, som de nu gör på sin blogg, tolka det som att alla så kallade ”nyateister” utmålas som högerextrema. Det är inte den enda tolkningen, men givetvis är det den tolkningen som de väljer att göra. Billiga martyrpoäng har de ju aldrig varit sena på att plocka.

Trots att offerkoftan historiskt sett sällan har varit långt borta så hade jag inte förväntat mig att Humanisterna skulle ha sådana glaskäkar som de nu uppvisar. Detta är debatt, och den här artikeln är skriven av en teologistudent som uttrycker sin personliga uppfattning. Bemöt det, eller låt bli. Men att nu agera kränkta för denna lilla artikel, efter det sätt som de själva har uppträtt på i så många debatter, det är olustigt att skåda.

Mattias Irving