Om barnakränkandets hermeneutik

Ulla Gudmundson skriver tankeväckande om omskärelsedebatten. Det är modigt att våga vila i en frågas tvetydighet, med risken att uppröra antagonister i båda läger.

Visst kan vi med debatten i backspegeln konstatera att omskärelsens försvarare ofta har uttryckt sig ensidigt i frågan. Det håller bland annat Humanisterna fram, som ju har debatterat frågan flitigt. Därför är det välkommet med Gudmundsons nyanserade grepp. Å andra sidan har det i min uppfattning aldrig varit några problem att diskutera de etiska aspekterna av omskärelse, åtminstone inte innan den nu famösa DN-artikeln.

I och med den artikeln förråades diskussionen: ”Könsstympning”, som det konsekvent kallades, är förvisso en adekvat synonym för omskärelse, men onekligen också den brutalaste tänkbara beskrivningen av ingreppet. Därmed försvann också det etiska dilemmat ur blickfånget - kvar återstår bara att förbjuda.

När diskussionen på detta polariserade sätt kommer att handla om förbud kontra icke-förbud, då sker det på bekostnad av gråskalorna. Det som kunde ha blivit en öppning för vidare samtal tolkades (förståeligt, enligt mig) som ett direkt angrepp på judiskheten i Sverige.

Jag har passat mig för att diskutera omskärelsefrågan eftersom det funnits (och onekligen fortfarande finns) en sådan laddning mellan koalitionen Sturmark, Borg et al och oss i Seglora smedja. Nu har vi släppt ut katten ur säcken och tagit tydlig ställning, vilket underlättar för mig att skriva i frågan nu.

Jag hade personligen välkomnat initiativ för att bjuda in omskärelseskeptiska judar till seminarier, att lyfta frågan om alternativa välkomstriter, som ju börjat få fäste i USA, och så vidare. Alltså en mjukare linje.

Jag kan också förstå den argumentation som går ut på att tradition inte i sig är ett argument i en debatt om etik. Visst kan vi med stöd i FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna säga att fysiska ingrepp på ett barn är något som ska minimeras, och därmed säga att omskärelse är något "dåligt". Men...

Traditioner är inte rationella, för att fånga upp Gudmundsons boll. De utvecklas som en serie kompromisser över ett många generationer långt tidsspann. Monarki är inte heller etiskt försvarbart, och för den delen kan vi sannerligen fråga oss ifall detta märkliga bruk att ha nationer och nationalism heller kan försvaras etiskt. Men det är traditioner.

I ett politiskt perspektiv står vi ändå inför att den utpekade gruppen är utsatt såsom en minoritet som historiskt har varit utsatt för ett hat utan dess like. När vi ger oss på traditioner kan det finnas en poäng med att fundera på hur vi gör det, och om vi sparkar uppåt eller nedåt.

Ett övergrepp är ett övergrepp. Barnkonventionen å ena sidan och MR-deklarationen å den andra, är två trubbiga verktyg som vi har att förhålla oss till. De inför inga straffskalor. De stipulerar inte heller några särskilda vägledande principer för att lösa intressekonflikter mellan dessa rättigheter. Hur ska vi väga exempelvis en hel barndom av påtvingade frisersalongsbesök kontra ett enda ingrepp som omskärelse? 

Hela min barndom stred jag för att gå långhårig. Jag hade en mycket hårt nedtryckt prinsessperiod - den hade inte fallit väl ut i min kontext, i en lågstadieklass där alla gossarna var kortklippta. Jag har aldrig definierat mig med den hävdvunna mansnormen, och jag betraktar den som en tradition som står för en utbredd, systematisk kränkning av otaliga barn runtom i hela världen.

Vi inser snabbt att de internationella deklarationerna allena inte räcker till för att besvara den frågan. Vi måste själva utveckla verktyg för att hantera sådana jämförelser. Kanske kan det tjäna till att ändå påvisa hur kulturellt blinda vi är, om vi bara ifrågasätter och problematiserar det ena, men inte det andra. Detta är något som jag upplever har gått helt förlorat i debatten, på grund av dess polariserade och antagonistiska tonläge: ett hermeneutiskt anslag som börjar med att redogöra för den egna förståelsen för vad det innebär att kränka ett barn. 

Det skulle möjligen öppna för en vidare dialog som kanske kunde gynna alla - inte minst barnen.

Upp-och-ner om ateistiskt tempel

En fascinerande konstig krönika i Aftonbladet har framgångsrikt trollat hela den skeptisk/ateistiska zonen av den svenska bloggosfären. Mattias gör sitt bästa för att inte låta revolutionär nu igen, medan yxan sätts i arbete för att hugga ner detta tankens pekoral.

I ateistsfären har redan mycket hunnit sägas. Patrik Lindenfors ringar in några av de tydligaste invändningarna mot artikeln och där finns inte mycket att tillägga. Skepchick bloggar också, slagfärdigt som vanligt, fastän kanske lite tendentiöst över missionselementet, enligt mig.

Själv fascineras jag mest av att Kazmierska sätter likhetstecken mellan konst och flum, alltså att det vore något världsfrånvänt att sätta upp ett "tempel", eller en plats för andakt. Som om människor är "här och nu" ända intill dess att de träder in i en plats för begrundan, varpå de försvinner bort någonstans. Undrar hur många som upplever att det är precis tvärtom?

Å andra sidan sätter hon i sin krönika också likhetstecken mellan denna ateistiska byggnad och tillbedjandet av "världsliga värden", finanser. Att vara världslig, är inte det en glosa som ofta ställs i bjärt kontrast till just ”flum”?

Å tredje sidan, Kazmierska kanske är marxist? Då kommer ju dessa båda teser väl överens: Finans är ett abstrakt, "flummigt" angrepp på det verkliga, på tingen som bruksföremål. Sett ur detta perspektiv är ett flummigt tempel till världsligheten, placerat mitt i Londons finansdistrikt, en ypperlig marxistisk kritik av det rådande.

Men detta motsägs i sin tur av att det hon raljerar över, det flummiga templet i storfinansens hjärta, betraktas som någonting dåligt av henne själv (och inte som en smart marxistisk finanskritik). Dessutom är det bara hon själv som använder ordet flummig, och då i negativ bemärkelse. Detta torde innebära att åtminstone hon själv inte betraktar sig som marxist. Bra, då vet vi att det spåret var fel.

Kanske menar Kazmierska, för att än en gång vända på begreppen, att det är just ateisterna som valt att ironisera över finansmakten? Ateism var ju en gång i tiden ett marxistiskt kännetecken. Därpå dömer hon i smått reaktionära dömer ut projektet som flum och framhåller välgörenheten som vägen framåt. Så ytterst borgerligt. Fast... hon är ju gift med Martin Aagård och läser även Rasmus Fleischer med stor behållning, så nä, borgerlig verkar inte riktigt stämma. Eller? Det här blir bara mer och mer obegripligt.

Dessutom lyckas Natalia Kazmierska mot slutet av sin krönika att uttrycka någonting ännu mer märkligt: ”Föreställningen om att människor går i kyrkan för att kolla på fina Jesus-tavlor hyses ju knappast av någon med båda fötterna på jorden.” Hon menar istället att folk går i kyrkan för att de får ekonomiskt och moraliskt stöd i svåra tider. Det är direkt felaktigt, och placerar Kazmierska med båda fötterna stadigt fastspikade i himlavalvet. För den som är så funtad kan en säga att Kazmierska är ställd på huvudet, för att parafrasera Marx. Och så en parafras till: Hennes synsätt på religionen kan inte vara konkret när själva dess objekt är abstrakt.

Att diskutera tillbedjan och religion i termer av inre och yttre är ett kraftfullt sätt att sabotera en progressiv kyrklig utveckling. Men diskussionen antar precis denna dikotomi när vi menar att vi gör ”någonting annat” än just ”kollar på fina Jesus-tavlor”. Istället borde vi se att dessa tavlor och kors på ett konkret sätt bär på ett kristet arv och ”förmedlar religion” inuti kyrkans rum.

Vad detta möte med religionen sedan innebär, är upp till var och en. Men idéerna svävar inte runt i sin egen himmel – de är fastlåsta i dessa uttryck och på dessa platser som vi har uppställt åt dem. Om alla dessa platser och objekt försvann skulle Kristendomen ofrånkomligen byta skepnad, även om skrifterna och människorna bestod.

Om ateister vore robotar skulle jag hålla med Kazmierska om att det vore onödigt att bygga ett tempel åt dem. Men hon kanske bara anser att det är troende människor som behöver rum för kontemplation och stillhet? I så fall rekommenderar jag denna krönikör att uppdatera sin människosyn lite.

Kazmierskas användande av fattigas situation som ett slagträ för att förneka skeptikerna ett enda tempel i världen klingar falskt bredvid de tiotusentals kyrkor, tempel och moskéer som genom historien har upprättats, till priset av oräkneliga arbetstimmar - slavkraft, pengadonationer, trasiga ryggar och hjärtan...

Hade ateistiska organisationer i Sverige suttit på en bråkdel av de resurser som Svenska kyrkan förfogar över, finns det ingen anledning att tro annat än att de skulle användas till goda ändamål. Kanske skulle vi till och med slippa att få det kallat ”välgörenhet”, detta förhatliga ord...

Mattias Irving