Det finns ingen mördare

Det finns ingen mördare - En kort filmrecension av Stanley Kubricks film The Shining. 

OBS - Spoilervarning!!!

 

När man ser en filmklassiker som The Shining så är förväntningarna höga. Genom filmens massiva genomslag i populärkulturen har man tyvärr redan hunnit få stora delar av filmen spoilade i förväg. Dessvärre var de övriga delarna av filmen inte av en kaliber som överraskade heller.

Än Kubricks knäppa kamera då? Den bombastiskt överspelade musiken? De träffsäkra rollgestaltningarna? Visst fanns allting där, men deras bidrag till filmupplevelsen var tvetydigt.

Framför allt grubblar jag över agensen i filmen. Det kan inte finnas en handling utan att det också finns någon som handlar. Åtminstone på ett rent symboliskt plan. Ta en annan klassisk film, som Fönstret mot gården till exempel. Där var agenten ett slags ennui hos den konvalescensbundna James Stewarts roll. Filmen drevs framåt av hans idoga spaning, och spaningen var resultatet av hans vilja att övervinna ledan i att vara bunden till hemmet.

I the Shinings fall är det inte lika solklart. Kubrick har placerat den dömda familjen i en extremt kontrollerande miljö, och det menar jag i flera avseenden. Delvis är det den gamla vanliga ”indianbegravningsplatsen” som hotellet står på, De illvilliga krafter som tycks husera i hotellet driver som bekant författaren Jack till vansinne och får honom att försöka döda sin fru och son. Dessa ägnar själva stora delar av filmen åt att göra vansinnigt överspelade Stanley Kubrick-miner, av det slag som man finner generöst med exempel på i A Clockwork Orange.

Ingen av dessa männskor är filmens agenter. Alltmedan hetsig musik spelar och korridorer vindlar sig framåt i trångt, krypande grodperspektiv, smyger det sig en besynnerlig känsla över en som filmtittare. Det är som att dessa karaktärer inte för filmen framåt, stödda av musik och foto, utan att rollerna är rakt omvända. Det är när musiken börjar spela hetsigt som karaktärerna börjar agera irrationellt och skrämmande. Det är när kameran tvingar ner berättelsen på krypnivå som karaktärerna blir rädda.

När utmärkta Shelley Duvall som Wendy Torrance finner sin makes dementa manuskript vinner berättelsen en helt ny äkthet hos tittaren. Hennes nyktra blick blir den slutliga bekräftelsen man behöver som tittare för att veta att det är skit i görningen på Overlook Hotel. I och med denna nyckelscen blir också Wendys upplevelser allt mer centrala för de overkliga momenten i filmen. Hon är också den enda i familjen som reagerar på platsens oheliga skeenden på ett realistiskt, ”normalt” sätt. Hade hon inte funnits där för att hålla verklighetens måttstock tätt emot Overlook Hotels excentriciteter, så hade förankringen i vardagen blivit så svag att filmen hade riskerat gå från skrämmande till esoterisk och otillgänglig.

Detta förändrar inte att agensen, handlingens verkliga drivkraft, ligger och flyter i något besynnerligt ingenmansland, mitt emellan filmen själv och dess fysiska uttrycksmedel (musiken som spelar på karaktärerna) och själva skådeplatsen Overlook Hotel, rekvisitan, de döda tingen som tycks få liv. Dannys sparkcykel för honom till ständigt förnyade hemskheter, jagad av en kamera som ivrigt vill producera ny rädsla. När Jack slutligen tappar greppet upplever man inte ens att det är han själv som pratar, utan det är hotellets vilja till blodsspillan som pratar direkt genom honom.

Det enda mordet som äger rum i filmen är antiklimaktiskt och förväntat. En färgad medelålders godhjärtad man går runt i en skum, öde sal och ropar ”hallå” och blir överraskad av Jack med brandyxan. Det känns inte ens som ett mord, oavsett hur vildögd lille Danny spelar inför kameran. Det känns lika förväntat som en tågförsening under vintertid. Tråkigt när det händer, men inget att förvånas över. Dessutom, varför ska det alltid vara dessa färgade, godhjärtade män som ska sätta livet till i alla filmer? Har hela Hollywood fått något slags kollektiv psykos med rötter tillbaka till Onkel Toms stuga?

Den absurdistiske Timbrochefen

På Newsmill, de svenska debattörernas retoriska lekpark, publicerade nyligen Timbrochefen Roland Poirier Martinsson ett häpnadsväckande angrepp på många av de värderingar som han tidigare själv gjort anspråk på. En ny intellektuell gestalt har trätt fram i den svenska vänsterkulturella eliten. Saturnalier gör en närläsning av den text som förebådar Timbros ideologiska vändning och kanske utgör grunden för en ny tids idémanifest...

Som filosofistuderande är man så klart nyfiken på hur det har gått för många av dem som har “gått hela vägen” - det vill säga att de har doktorerat och skapat sig en karriär. Hur applicerar man sina avundsvärda akademiska kunskaper inom sitt praktiska verksamhetsfält? 

I Poirier Martinssons fall verkar det ha skett någonting närmast outgrundligt. Jag säger inte att det är fel, men det är onekligen roande. Som doktor i teoretisk filosofi har han en välutrustad verktygslåda med begrepp till sitt förfogande, men när det kommer till den politiska analysen är hans senaste argument att avläsa dansande ytor; historiska minspel från tv-debatter görs till ett nytt och otippat kunskapssammanhang för politisk diskussion. Så ytterst postmodernt, Roland!

Vad är det som Poirier Martinsson utläser ur dessa sex decennier av till synes frugala bildspel av “talking heads”? Han påvisar pedagogiskt den hungriga vänsterns vinster på 50-talet, den finlemmade liberala ordmagin på 80-talet och slutligen den något världströtte, karismatiskt kontrollerade konservative av idag. Det är en djärv typologisk ansats, en sammanfattning av de politiska ismernas historia som är allt annat än konservativ i sin begreppsbildning och argumentation. Det är inte vad man hade väntat från Timbro-chefen.

Sitter Poirier Martinsson med en TiVo och spelar debatter i ultrarapid hemma på kammaren? Fångar han in de obevakade ögonblicken när debattörens polerade, politiska mask krackelerar för någon tiondels sekund? Jag hoppas att så är fallet. Det vore en imponerande studie i ickeverbal teckentolkning, ett slags human-exeges.

Utifrån sin ovan dokumenterade förmåga att “lyssna i vinden” till den politiska debatten, menar Poirier Martinsson här på Newsmill att loppet är kört för såväl liberaler som socialister. Dessa båda politiska riktningar har haft sin storhetstid, men saknar idag de teoretiska fundamenten för att kunna upprätthålla något annat än en reträttpolitik, driven av spröda sentiment och döda dokument.

Poirier Martinsson fortsätter sin text med vad jag bara kan beteckna som en outgrundlig flört med postmodernismen. Meningen som hissar mina ögonbryn lyder: “Sociologin säger mycket om vilken vetenskaplig förklaring som har framtiden för sig.” Denna fras kan tyckas något lösryckt ur sitt sammanhang för mig som inte ännu har börjat forska, eftersom resten av stycket enbart berör politik. 

Med så lite information att gå på så kan vi som bäst gissa oss till en innebörd. Men den svårtillgängligt fragmentariska stil som Roland (för att vara lite familjär) lägger sig till med är modig och skapar med enastående resolution revolution mot gamla sätt att skriva debatt på. Här ges inga enkla teser understödda av banalt atomära sakförhållanden; denna text är ett retoriskt lappverk, ett hopkok av impressionistiska utfall mot den ordnade textens uråldriga estetik. I detta påminner Roland i sin stilistik mer om en stänkmålare än om en debattör.

Rolands text har, precis som hos de medeltida målarna, flera blickdjup. Kanske förfäktas här ett perspektiv som ligger närmare den tyske filosofen Habermas, som gjorde ett stort nummer av att sanningar bara kan uppstå i spelet i en social kontext. Det verkar väldigt osannolikt att Poirier Martinsson skulle ha något sådant i åtanke. Habermas är ju marxist. Hans teoretiska fundament är vederlagda av vänsterns förevigade, ogillande 80-talsgrimaser. 

I samma artikel som Poirier Martinsson lanserar sin nya banbrytande TiVo-modell för politisk analys vederlägger han dessutom i skarpa ordalag den moderna, diskursorienterade teoriinriktning som Habermas ansluter sig till. Med Rolands ord: “Föreställningen att allt mänskligt är socialt konstruerat och därför alltså kan konstrueras på andra sätt, är falsk. En del saker tvingar verkligheten på oss-och de är inte alltid önskvärda. Tanken att politikens möjligheter är obegränsade, så länge den bedrivs klokt och barnen går i skolor som gör dem upplysta, går förlorad.“ 

Min egen förståelse är som jag redan nämnt begränsad, men jag förmodar att det är Frankfurtskolan som får sig en släng med sleven i passagen ovan. Varför säger jag Frankfurtskolan och inte de franska postmodernisterna? Jag drar den slutsatsen i och med att man kan spåra ett tydligt absurdistiskt drag i Rolands text; vad verkligheten är när den tvingar sig på oss, det kan vi inte avgöra politiskt. Vi kan inte heller finna ett bestående avgörande i vetenskaperna, för dessa fluktuerar och kan bäst förstås av sociologerna. Det spelar därför ingen roll ifall barnen går i skolan, för upplysningstanken är i själva verket död.

Roland gestaltar därmed ett nytt intellektuellt landskap; ett politiskt Guernica. Det präglas av en ovisshet, ej blott om huruvida vi kan tänka premisserna för själva tänkandet och vetenskaperna, utan också inför vår förmåga att som politiker förutse framtiden: “/.../ det finns ingen politisk vetenskap. Inte ens inom sin domän kan politikern agera likt den tekniske ingenjören, som manipulerar sina maskiner med stöd i naturvetenskapens lagar.” Den politiska vetenskapen blir hos Poirier Martinsson därmed blott ett vetensken, en vetenskepnad utan substans. Inga naturvetenskapliga lagar kan formuleras för det politiska fältet, och därför kan det inte manövreras med hjälp av teoribildningar. Möjligen, tillstås det, kan man bedriva politik, om man gör det med försiktighet (less is more) och en viss känsla för hantverkande. 

Vad Poirier Martinsson förmedlar med sitt kaxigt kuperade språk är en Arendtsk vändning som kommer att orsaka hög sjö innanför väggarna på Timbro när den väl kommer till allmän kännedom. Man må nämligen baxna inför världens meningsförborgande kontingens, men ens politiska gärning kan likväl bara gestaltas genom tillförsikt och mänskligt handlande. Likt en sjökapten som står inför havsmonstret Cthulhu måste politikern alltså möta den kaotiska verkligheten med den erfarne seglarens dödsföraktande fingerspitzengefühl. 

Positioneringen av politikern som en figur i samhällets marginal kan förvisso av många ses som bara ytterligare ett retoriskt knep från den vänsterkant som Poirier Martinsson tycks skriva från i denna stund. Hans modell om en politik som ska bedrivas med försiktighet, gärna decentraliserat och med fokus på handlandet, för också onekligen tankarna till den syndikalistiska fackliga kampen. 

Precis som de bästa författarna gör så lämnar han den frågan obesvarad; med en sista lång uppräkning där han föreslår olika reaktionära och ja, rent ut sagt brackiga handlingsåtgärder, skapar han distinkt och plötsligt en obönhörligt krypande känsla av desillusion som sveper in läsaren i just det absurdistiska, Guernicanska dimlandskap som dittills blott suggererats fram i ett flertal prövande startsträckor texten igenom. Inte ens Albert Camus har lyckats fylla mig med samma förundran inför det absurda som Poirier Martinsson har gjort.

Jag är glad och tacksam för vad jag har lärt mig av Roland Poirier Martinsson. Hans uppfriskande brott med gamla teorier, varvat med salta ironiska utspel om konservatismens framtid, har övertygat mig om att den annars kanske något torra högertankesmedjan Timbro kan fronta med en av Sveriges vassaste och radikalaste pennor. 

Det sista ordet lämnar jag till Roland Poirier Martinsson själv; det är ett längre, avslutande anförande, saxat från den text som jag här refererat till. Kanske är det början till ett partiprogram, eller ett manifest?

“Inget behöver hänga ihop: erfarenheten, verkligheten och värderingarna ger någon sorts svar i varje enskild fråga, men det finns ingen som helst anledning att tro att det sammanlagt leder till en vacker och motsägelsefri uttolkning av en teoretisk modell. Det kommer att finnas motstridiga åsikter, motsägelsefulla påståenden. Människan och hennes sammanhang är så krångliga.”