Den borgerliga kulturen har äntligen fått en passande inramning - däri ryms allt det som icke ter sig vulgärt. Må så vara att det är en negativ definition som Göran Skytte har försett oss med, men vi kan ändå inte sluta applådera honom för hans storvulna ansats.
Applåderna dör först när vänster och höger hand börjar klappa i otakt. Det är som att den ena handen inte riktigt vet vad den andra gör, och försöket till hyllning havererar i absurdism. Dissonansen ger sig till känna när synapserna vaknar ur sin jublande slummer och riktar en kritisk blick mot den dunkelt upplysta epistemologiska brottsplats som Skytte setts lämna i brådstörtad hast föregående skymning.
Frågan förgrenar sig i två vitt skilda flöden, ett för varje hand som klappar. Det liknar en koan betraktad genom ett kalejdoskop. Å ena sidan, vad är det mer precist som Skytte utgjuter sin vredes skålar över? Å andra sidan, vilken ram är stark nog att fjättra den repetitiva, vilsna svulstighet som utgör det moderna kulturlivet?
För att inte riskera att vulgarisera också det innevarande inlägget med fler utropstecken än frågan förtjänar nöjer vi oss med att konstatera, att bland andra lekprogrammen och sitcomshowerna på teve faller under det vulgäras domvärjo i Skyttes kolumn. Det är lätt att sympatisera, och vänstra handen klappar ivrigt.
Den andra frågans flöde är ett floddelta av vindlande möjligheter och svindlande djup. Någonstans i den intellektuella malströmmen simmar säkerligen en insikt, vi hyser en dröm om en samaritisk barkbåt som på ett oförklarligt vis ska kasta ljus över denna kulturskymningens mordgåta.
Den borgerliga kulturen kan kanske bäst definieras av sin iver att särskilja sig. Den stänger ljusskyggt in sig på gallerier, i salonger, på särskilda tevekanaler och på teatrar med breda trappor och höga inträden. I det döende skenet liknar den en besynnerlig, rockklädd gestalt med stor aptit, begynnande förföljelsemani och en trogen skara utvalda följare. Den visar sig aldrig ute, gör aldrig själv några uttalanden – denna ära överlåter den åt sina försvurna talespersoner.
Samtidigt är denna gestalt sjukligt mån om att hålla sin följarskara växande. Han påminner lite om en sektledare, och en gärningsmannaprofil börjar ta form. Hans talesmän anländer således ständigt med nya namn på listan över följare, namn som Bob Marley och Charlie Parker (personer som inte längre kan försvara sig mot denna fientliga territoriella landvinning).
Tiden raderar uppenbarligen den vulgaritetens stämpel som dessa musiker tvingades finna sig i under sin levnad, och är bara något tillräckligt gammalt så genomgår det en förlösande apoteos. Precis som grisar som blir renade av gyttja stiger de upp ur dyn där de så länge tryckts ner och sällar sig till hjältarnas skara på stjärnhimlen.
”Till och med möglet adlar”, som Nietzsche uttryckte det.
Den borgerliga kulturen är mer plastisk än den vill ge sken av. Den hyllar det ickevulgära, men ändrar sannerligen sin standard allt eftersom åren går. Dess blick är stadigt fästad vid dåtidens storvulenhet, en dröm om fornstora dagar och en trehundra år gammal Stradivarius.
Endast en negativ definition kan rädda den glupande borgerliga kulturens ramar från att splittras och spricka från trycket inifrån av de motstridiga krafter som tvingas dela rum i dess växande buk. Bob Marley och Stradivarius? I shot the Sheriff i D-moll, tretakt?
Absurdismen som uppstår när två händer inte längre kan klappa i takt finner sin spegelbild i den borgerliga kulturens förvildade gytter av förgyllda statyer som trängs på besudlade bakgator i New Orleans. Det inre landskapet tappar all struktur, det växer tulpaner ur saxofonerna och Darth Vader spelar Simply the best på sin Stradivarius till skenet av miljoner kanoner som överöser oss med kaskader av ryska babusjka-dockor och Irländsk single malt-whisky, utan is.
Definitionen behöver inte kapsejsa; den epistemologiska stringensen måste bara först förmås mista sin skärpa. När solen väl gått ner ekar applåderna i mörkret. Barkbåten vaggas tryggt i hamn av den letargiska vågrörelse som bor i den världsfrånvända borgerlighetens dröm om en dåtid som på något sätt blivit odödlig och lever kvar ibland oss. Vad döljer sig under den borgerliga kulturgestaltens kappa om inte en zombie?
Se upp, Saturnalier varnar er, se upp för dess bett. Bli inte en av dem.
