Skeptikern Anders Hesselbom har i några tämligen aggressiva blogginlägg apropå omskärelsedebatten lyckats mota in mig i det religiöst fundamentalistiska hörnet. Tänkte därför ge några enkla svar här så att inte alla ni som känner mig tror att jag har gått och slagit i huvudet eller liknande.
Inledande anmärkning: Hesselbom är religionskritiker och skeptiker. I dessa avseenden tror jag att han och jag ligger väldigt nära varandra i våra idéer.
Vad många verkar vägra inse när det kommer till omskärelsedebatten är att vi här talar om två rättigheter som krockar med varandra. Rätten till en religion och en kulturell kontext kontra rätten till sin egen kropp. Att lagstifta för att skydda den ena innebär en automatisk kränkning av den andra. As simple as apple pie.
Från sekulärt och humanistiskt håll har man givetvis favoriserat den kroppsliga integriteten. Den andra rätten har mer eller mindre avskrivits som irrelevant. I många fall har retoriska klappar-på-huvudet utdelats genom ett förslag att omskärelse kan utföras i vuxen ålder istället.
Jag tycker att detta förslag med all önskvärd tydlighet illustrerar den religiösa tondövhet som legat till grund för den här frågan. Sekulära tar sig plötsligt rätten att omdefiniera andras trossatser efter eget huvud. Självklart ser inte den icketroende problemet med att justera lite i riterna eller tidpunkterna. Det är ju ändå bara ett stort hittepå. Mätt i självgodhet (ett av de mest absoluta måtten som existerar i svensk debatt) är det jämförbart med att bjuda in en muslimsk familj på korvgrillning i kvarteret med argumentet
"vadå det är bara liiite gris, resten är potatismjöl. Ni får ju vara lite flexibla för att smälta in."
Jag har aldrig gjort mig känd som ortodox. Min huvudlinje har allt sedan starten varit att omskärelsefrågan förtjänar att problematiseras ur både feministisk och human-etisk synvinkel. Jag har full respekt för företrädare för judiska och muslimska samfund som själva kritiserar omskärelse.
Dags att släppa bomben: Jag försvarar inte omskärelse per se bara för att jag anser att förbud och raljerande om örsnibbar och könsstympning är en vulgär och maktfullkomlig väg att gå.
I det förment bildade sammanhang som både Humanisterna och skeptikerrörelsen skriver in sig i borde inte sådana nyanser så lätt gå förlorade.
Nu skriver Hesselbom att jag förespråkar barnmisshandel och är religiöst förblindad. Givetvis nämner han inte att han själv förespråkar alienation. För det är tyvärr mellan dessa båda poler frågan pendlar. Å ena sidan ett kroppsligt ingrepp med både för- och nackdelar, men definitivt en fysisk kränkning. Å andra sidan att lagstifta bort en människas plats i samhället. Båda poler har bäring för debatten, men ingen är i sig själv giltig som en komplett beskrivning av problematiken.
Vill nu den förment vetenskapligt lagde (och därmed åtminstone i teorin sanningsälskande och saklige) Hesselbom så tvunget röra sig i dessa ytterligheternas gränsland så kan ju jag inget göra för att få honom att komma på bättre tankar. Att påstå att jag på grund av min vilja att nyansera skulle vara fundamentalist och barnmisshandlare är ett föga vederhäftigt och i mitt tycke direkt omoget sätt att debattera allvarliga frågor på. Jag hoppas ändå att Hesselbom tar sitt förnuft till fånga i framtida diskussioner.
Mattias Irving
Hesselboms blogginlägg:
Öppen fråga till Mattias Irving: Jag tar din förhud!
Klart Mattias Irving inte vill äta sin egen medicin
Visar inlägg med etikett politik. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett politik. Visa alla inlägg
fredag 29 juni 2012
fredag 23 mars 2012
Identitetens dimensioner
Som ett led i diskussionen om identitet som just nu genomsyrar flera debatter där jag är närvarande - den ständigt pågående självreflektionen inom kyrkan, Sverigedemokraternas hjärtefråga om den svenska identiteten, frågorna omkring tolkande identitet kontra fastställd identitet - tänkte jag skriva en serie allmänna reflektioner omkring identitetens dimensioner.
Förhoppningen är att skapa en viss utökad förståelse för vad identitet är och kan vara, hur identitet fungerar, vad olika identiteter gör med oss, och en kartläggning av några av de förhållningssätt vi har till "identitet" idag. Det är inte tänkt att utgöra raketforskning, inga cutting-edge-teorier från den akademiska världen, men kanske en enkel handbok för den intresserade att orientera sig efter.
Identitet har för allt väsentligt tre viktiga dimensioner: En politisk, en psykologisk och en ontologisk. I detta inlägg skriver jag om politisk identitet.
Politisk identitet
Vad innebär det att hysa en identitet som politisk varelse? Den traditionella förståelsen av politisk identitet beskrivs ofta som ren partitillhörighet. Men att ha en politisk identitet handlar i grund och botten om att finnas till i ett samhälle, och hur en interagerar med det samhället.
För att förstå politisk identitet måste vi också börja med att förstå vad det politiska är och innebär. Politik kan definieras som processen att erövra och utöva makt i offentliga sammanhang. De intressanta orden i sammanhanget är "offentlig" och "makt". Att ingå i ett sammanhang med en politisk identitet är att träda fram som en synlig deltagare i ett stort maktspel.
Makt kan uttryckas på många sätt. Svenska kyrkan har till exempel makt genom faktorer som ålder, traditioner, ekonomiskt inflytande, geografisk utbredning och stort medlemsantal. Enskilda debattörer kan ha makt i form av exempelvis anseende, kunskap och kontakter.
Makt är därför ett svårdefinierat fält, också för att det som kan utgöra en maktfaktor i en kontext kan vara en direkt försvårande omständighet i andra kontexter. Etnicitet och religion är två sådana fält vars status kan skifta oerhört i olika kontexter. Därmed kan en också påstå att det är kontexten som till syvende og sidst avgör vad som skapar makt och inte. Det brukar kallas ett strukturalistiskt synsätt på makt.
Vi kan inte alltid själva bestämma vår position eller vår makt. Den kan avgöras åt oss, av någon annan med mer makt, eller av kontexten i vilken vi befinner oss. I en brinnande tågvagn full med akademiker kommer makten att tillfalla den med brandsprutan, oavsett utbildning. Samma människor har helt andra inbördes maktpositioner i till exempel kampen om att få sin text publicerad i en branschtidning.
Andra kan vilja omförhandla vår position. Jag kallas till exempel kristen av vissa och okristen av andra. Beroende på vilken kontext detta fälls i får deras påståenden olika stort inflytande på min politiska (alltså offentliga) identitet, helt oavsett hur jag själv skulle definiera mig.
Ett annat tydligt exempel är Anders Behring Breivik, som protesterade vilt mot sin sjukdomsdiagnos. Men hans protester mot denna nya identitet som samhället ålade honom blev inte hörsammade. Först när andra personer med inflytande inom psykologins fält började att ifrågasätta diagnosen skapades det en allvarlig diskussion. Breivik själv är, liksom snart sagt alla andra psykiatripatienter, maktlös i denna fråga.
Politisk identitet rör sig därför alltid om en förhandling mellan olika aktörer och krafter. Vissa politiska skolor tenderar att inte lägga särskilt stor vikt vid den politiska identiteten, just eftersom den är så flytande och förhandlingsbar, oviss. Identitet betraktas då ofta som något privat och inneboende, icke förhandlingsbart. Det är en vanlig åsikt inom konservativa tankeströmningar.
Konservativa tankeströmningar har ofta legat den politiska eller ekonomiska makten nära, historiskt sett. Det är viktigt att påpeka detta, för den som inte är van att underkastas andras definitioner av det egna jaget kommer heller inte ha lika lätt att förstå hur kraftfull den politiska identiteten kan vara.
Sara Ahmed skriver i början av sin bok Vithetens hegemoni om upplevelsen av att identifieras ut som mörkhyad kropp i en värld där vita bestämmer vad det innebär att vara mörkhyad. Det som varit hemtamt och eget blir plötsligt främmande och ovisst. När poliser stannar en på gatan bara för att en är mörkhyad i ett område där många brott begås, hur långt kan en lita på samhällets välvilja, på att bli trodd när ord står mot ord? Vad gör det med självbilden när så kallade normalfördelningskurvor visar att minoritetspopulationer har lägre IQ än den etniska majoriteten? Också den mest subjektiva upplevelsen av det egna jaget underkastas då det politiska spelet av definitioner. Den psykologiska och till och med den ontologiska identiteten är inte kompromisslöst åtskilda från den politiska.
Varför då göra den uppdelning som gjorts i dessa inlägg? Främst görs den av pedagogiska skäl. Det är en gränsdragning som i allra högsta grad kan och bör ifrågasättas. Men någonstans ska diskussionen om identitet ta sin början, och utan förkunskaper är det svårt att tränga in djupare i frågan om identitetens aspekter. Fler inlägg i den här lilla bloggserien kommer framöver.
Förhoppningen är att skapa en viss utökad förståelse för vad identitet är och kan vara, hur identitet fungerar, vad olika identiteter gör med oss, och en kartläggning av några av de förhållningssätt vi har till "identitet" idag. Det är inte tänkt att utgöra raketforskning, inga cutting-edge-teorier från den akademiska världen, men kanske en enkel handbok för den intresserade att orientera sig efter.
Identitet har för allt väsentligt tre viktiga dimensioner: En politisk, en psykologisk och en ontologisk. I detta inlägg skriver jag om politisk identitet.
Politisk identitet
Vad innebär det att hysa en identitet som politisk varelse? Den traditionella förståelsen av politisk identitet beskrivs ofta som ren partitillhörighet. Men att ha en politisk identitet handlar i grund och botten om att finnas till i ett samhälle, och hur en interagerar med det samhället.
För att förstå politisk identitet måste vi också börja med att förstå vad det politiska är och innebär. Politik kan definieras som processen att erövra och utöva makt i offentliga sammanhang. De intressanta orden i sammanhanget är "offentlig" och "makt". Att ingå i ett sammanhang med en politisk identitet är att träda fram som en synlig deltagare i ett stort maktspel.
Makt kan uttryckas på många sätt. Svenska kyrkan har till exempel makt genom faktorer som ålder, traditioner, ekonomiskt inflytande, geografisk utbredning och stort medlemsantal. Enskilda debattörer kan ha makt i form av exempelvis anseende, kunskap och kontakter.
Makt är därför ett svårdefinierat fält, också för att det som kan utgöra en maktfaktor i en kontext kan vara en direkt försvårande omständighet i andra kontexter. Etnicitet och religion är två sådana fält vars status kan skifta oerhört i olika kontexter. Därmed kan en också påstå att det är kontexten som till syvende og sidst avgör vad som skapar makt och inte. Det brukar kallas ett strukturalistiskt synsätt på makt.
Vi kan inte alltid själva bestämma vår position eller vår makt. Den kan avgöras åt oss, av någon annan med mer makt, eller av kontexten i vilken vi befinner oss. I en brinnande tågvagn full med akademiker kommer makten att tillfalla den med brandsprutan, oavsett utbildning. Samma människor har helt andra inbördes maktpositioner i till exempel kampen om att få sin text publicerad i en branschtidning.
Andra kan vilja omförhandla vår position. Jag kallas till exempel kristen av vissa och okristen av andra. Beroende på vilken kontext detta fälls i får deras påståenden olika stort inflytande på min politiska (alltså offentliga) identitet, helt oavsett hur jag själv skulle definiera mig.
Ett annat tydligt exempel är Anders Behring Breivik, som protesterade vilt mot sin sjukdomsdiagnos. Men hans protester mot denna nya identitet som samhället ålade honom blev inte hörsammade. Först när andra personer med inflytande inom psykologins fält började att ifrågasätta diagnosen skapades det en allvarlig diskussion. Breivik själv är, liksom snart sagt alla andra psykiatripatienter, maktlös i denna fråga.
Politisk identitet rör sig därför alltid om en förhandling mellan olika aktörer och krafter. Vissa politiska skolor tenderar att inte lägga särskilt stor vikt vid den politiska identiteten, just eftersom den är så flytande och förhandlingsbar, oviss. Identitet betraktas då ofta som något privat och inneboende, icke förhandlingsbart. Det är en vanlig åsikt inom konservativa tankeströmningar.
Konservativa tankeströmningar har ofta legat den politiska eller ekonomiska makten nära, historiskt sett. Det är viktigt att påpeka detta, för den som inte är van att underkastas andras definitioner av det egna jaget kommer heller inte ha lika lätt att förstå hur kraftfull den politiska identiteten kan vara.
Sara Ahmed skriver i början av sin bok Vithetens hegemoni om upplevelsen av att identifieras ut som mörkhyad kropp i en värld där vita bestämmer vad det innebär att vara mörkhyad. Det som varit hemtamt och eget blir plötsligt främmande och ovisst. När poliser stannar en på gatan bara för att en är mörkhyad i ett område där många brott begås, hur långt kan en lita på samhällets välvilja, på att bli trodd när ord står mot ord? Vad gör det med självbilden när så kallade normalfördelningskurvor visar att minoritetspopulationer har lägre IQ än den etniska majoriteten? Också den mest subjektiva upplevelsen av det egna jaget underkastas då det politiska spelet av definitioner. Den psykologiska och till och med den ontologiska identiteten är inte kompromisslöst åtskilda från den politiska.
Varför då göra den uppdelning som gjorts i dessa inlägg? Främst görs den av pedagogiska skäl. Det är en gränsdragning som i allra högsta grad kan och bör ifrågasättas. Men någonstans ska diskussionen om identitet ta sin början, och utan förkunskaper är det svårt att tränga in djupare i frågan om identitetens aspekter. Fler inlägg i den här lilla bloggserien kommer framöver.
tisdag 13 december 2011
SCUM-kritiken en god satir i sig
 | |
| Valerie Solanas (bild: Wikipedia) |
Jag försöker i min artikel förklara varför deras hat är inte bara korkat, utan också en förlängning av samma tröttsamma jargong som en gång i tiden skapade behovet av ett SCUM-manifest från början.
Ett axplock av artiklarna om SCUM denna höst finns nedan. Med en viss varning utfärdad för att många av dem är rent fördummande läsning. Debatten om SCUM håller som vanligt enbarmligt låg nivå, eftersom den mobiliserar en mängd mycket högljudda konservativa som hellre skyltar med sin okunskap för hela världen än låter detta enda manifest gå oemotsagt förbi.
SvD 1 2 3 4 5 DN 1 2 3 4 5 6 7 8 GP 1 2 3 SR 1 2 3 4 5
Newsmill 1 2 3 4
Vissa artiklar är vansinnigare än andra. KDU:s förbundsordförane Aron Modig står för en av höstens mer spektakulära tankevurpor, här på Newsmill. Min fascination för detta övertydliga ungdomsförbund fortsätter.
lördag 19 november 2011
Angrepp eller skamgrepp på ingrepp?
När Christer Sturmark m. fl. skriver på DN Debatt om omskärelser som ett rättsvidrigt ingrepp på små barn missar han helt att en barnuppfostran egentligen är en lång serie små ingrepp - oftast inte lika radikala som en omskärelse, men precis lika svårförsvarade ur människorättssynpunkt.
Kränker man barnens rättigheter om man tvingar på dem ytterkläder inför vinterpromenaden? Med tanke på att det är för barnets bästa är det ju lätt att försvara beteendet ur pragmatisk synvinkel, men det går knappast att hitta stöd för beteendet i någon av FN:s konventioner.
Hur är det med de fall när barnet är långhårigt? Har en förälder verkligen rätten att ta med sitt barn till frisören, om barnet inte samtycker? I mer konservativa hem ter det sig fortfarande naturligt att pojkar ska vara kortklippta. Jag fick själv stå ut med många ofrivilliga besök till frisersalongen när jag var barn. Kränktes mina rättigheter till min kropp och mitt fria val då?
Jag har aldrig tvivlat på att mina föräldrar ville mitt bästa även när jag spjärnade emot. De såg säkert en risk - fiktiv eller reell - att jag hade väckt uppmärksamhet bland de andra barnen om jag hade kommit som den enda långhåriga lilla pojken till skolan. Det klipptes inga lintottslockar på pin kiv i det Irvingska hemmet.
Så här i efterhand, när jag vet mer om genusfrågor, om mobbning i skolan och hur viktigt det är att motverka stereotypiseringar av pojkar och flickor - Hur ska jag väga dessa år av frisörmotstånd? Var inte min korthårighet ett resultat av att mina föräldrar intagit en oreflekterad hållning kring manlig estetik, ett egentligen ideologiskt beslut?
I ett samhälle där alla pojkar är omskurna eller kortklippta, finns det även rent pragmatiska incitament för att låta sitt eget barn genomgå samma procedur. Den överordnade synen på dessa kroppsmodifikationer, vare sig den kommer från religion eller från könsmaktsordning, motiverar den enskilda familjen att inte sticka ut och skapa svårigheter för barnet.
Det kan hävdas att hårklippning inte går att jämföra med omskärelse. som ju är ett permanent ingrepp. Det är en giltig invändning, men inte ur MR (Mänskliga Rättigheter)-synpunkt. Det går ju inte att säga att något frihetsberövande är okej bara för att min blir frisläppt senare - alltså att det är ett temporärt tillstånd, liksom det är att klippa håret av ett motsträvigt barn.
Därför är MR ett svagt argument när man ska prata om varför barn inte borde omskäras. Omskärelse är bara en av de hundratals praktiker som vi påtvingar våra barn, från bordsskick till röstvolym och tandborstning. Vi kommer att fortsätta utöva detta tvång, eller kränkningar - det är ju för barnens bästa.
När Humanisterna och deras vänner i tron öppnar eld mot en specifik av alla dessa kränkningar, i de mänskliga rättigheternas namn, och fullständigt avstår från att problematisera uppfostran i dess helhet, blir det väldigt uppenbart att det rör sig om ytterligare ett angrepp på just de religiösa praktikerna, inte ett försvar av det generella människovärdet.
Kränker man barnens rättigheter om man tvingar på dem ytterkläder inför vinterpromenaden? Med tanke på att det är för barnets bästa är det ju lätt att försvara beteendet ur pragmatisk synvinkel, men det går knappast att hitta stöd för beteendet i någon av FN:s konventioner.
Hur är det med de fall när barnet är långhårigt? Har en förälder verkligen rätten att ta med sitt barn till frisören, om barnet inte samtycker? I mer konservativa hem ter det sig fortfarande naturligt att pojkar ska vara kortklippta. Jag fick själv stå ut med många ofrivilliga besök till frisersalongen när jag var barn. Kränktes mina rättigheter till min kropp och mitt fria val då?
Jag har aldrig tvivlat på att mina föräldrar ville mitt bästa även när jag spjärnade emot. De såg säkert en risk - fiktiv eller reell - att jag hade väckt uppmärksamhet bland de andra barnen om jag hade kommit som den enda långhåriga lilla pojken till skolan. Det klipptes inga lintottslockar på pin kiv i det Irvingska hemmet.
Så här i efterhand, när jag vet mer om genusfrågor, om mobbning i skolan och hur viktigt det är att motverka stereotypiseringar av pojkar och flickor - Hur ska jag väga dessa år av frisörmotstånd? Var inte min korthårighet ett resultat av att mina föräldrar intagit en oreflekterad hållning kring manlig estetik, ett egentligen ideologiskt beslut?
I ett samhälle där alla pojkar är omskurna eller kortklippta, finns det även rent pragmatiska incitament för att låta sitt eget barn genomgå samma procedur. Den överordnade synen på dessa kroppsmodifikationer, vare sig den kommer från religion eller från könsmaktsordning, motiverar den enskilda familjen att inte sticka ut och skapa svårigheter för barnet.
Det kan hävdas att hårklippning inte går att jämföra med omskärelse. som ju är ett permanent ingrepp. Det är en giltig invändning, men inte ur MR (Mänskliga Rättigheter)-synpunkt. Det går ju inte att säga att något frihetsberövande är okej bara för att min blir frisläppt senare - alltså att det är ett temporärt tillstånd, liksom det är att klippa håret av ett motsträvigt barn.
 |
| Grumpy girl av Steve Ford Elliott |
Därför är MR ett svagt argument när man ska prata om varför barn inte borde omskäras. Omskärelse är bara en av de hundratals praktiker som vi påtvingar våra barn, från bordsskick till röstvolym och tandborstning. Vi kommer att fortsätta utöva detta tvång, eller kränkningar - det är ju för barnens bästa.
När Humanisterna och deras vänner i tron öppnar eld mot en specifik av alla dessa kränkningar, i de mänskliga rättigheternas namn, och fullständigt avstår från att problematisera uppfostran i dess helhet, blir det väldigt uppenbart att det rör sig om ytterligare ett angrepp på just de religiösa praktikerna, inte ett försvar av det generella människovärdet.
fredag 18 november 2011
Polisen och jag - revisited
En gång för länge sedan, i Saturnaliers tidigaste tidevarv när allt ännu mest var mörker, en himmel utan stjärnor, skrev jag ett välbesökt inlägg som hette Polisen och jag. Det var ett tappert försök att reda ut mitt eget ambivalenta förhållande till lagens långa arm, genom att bejaka allt som jag tyckte var bra med poliserna och föra tillbaka ansvaret för det som var dåligt i poliskåren på mig själv. Tanken var att jag skulle kunna motarbeta mitt eget ressentiment på det viset.
Det var inte ett helt misslyckat försök, men det lämnade mycket i övrigt att önska. Kritiken var som ett rakblad inbakat i en bomullslinda, aldrig blottad i hela sin omfattning, men implicerad. Därför måste polisen och jag ta ett nytt snack. Det är hög tid för ett återbesök i den uniformerade att-tjäna-och-skydda-världen.
Uniformerade och snörräta led står framför discoljusutrustade bilar, men bakom den sortens staket som används vid rockkonserter. Man undrar om de är en del av showen. När ska dansnumret starta? Vilken slags koreografi har de valt? Publiken är taggad. Det skanderas - gå med oss! Ta av uniformerna! Ni är också 99%!
Det är inga sambatoner i luften när Oaklands poliskår rycker in. En Irakveteran skickades till sjukhus med skallskador sedan han blivit skjuten av polisen på nära håll, förmodligen med en tårgasgranat. Scott Olsen har påbörjat sin återhämtning. Hans historia går att läsa i The Guardian. På denna video ser man dessutom hur en polis angriper de demonstranter som skyndar till för att hjälpa den svårt skadade mannen.
Vad hände med alla de trevliga poliserna? Var är Kling och Klang? Dupond och Dupont? Har polisskolan börjat klona Jason Statham för att ersätta de gamla snälla samhällsbevararna? En polis i New York verkar i alla fall nöjd med händelseutvecklingen, eftersom det ger honom möjlighet att motionera batongen, som han uttrycker det. Freud, much?
Apropå Freud, hur tolkar man detta med att ordningsmakten ibland skickar dubbla signaler? Det finns ju redan från början en stark koppling mellan polisen och psykets "överjag", enligt Freuds gamla teori om psykets tredelning. Vad som dock kännetecknar överjaget är inte bara en faiblesse för lag och ordning, utan också en stark känsla av "damned if you do - damned if you don't".
Överjaget kan liknas vid en blind kravmaskin som lever på att ceremonialisera och inrätta "tillåtna"strukturer i ens liv. Det går inte att tysta överjaget, oavsett hur väl man försöker leva upp till dess krav. En liknande situation inträffade i NY den 15 oktober, när en demonstrant följer polisens order och lämnar platsen - bara för att ögonblickligen arresteras.
En annan tendens som förenar polisen med överjaget är, att de båda två helst arbetar i det fördolda: Rapporter strömmar in om poliser som under konfrontationerna runtom i USA döljer sina hjälmnummer och använder falska brickor för att inte kunna identifieras. I en annan video ser vi en dokumenterande filmare beskjutas av polisen med en "bean bag".
Detta angrepp nedan kan tyckas vara lite "random", eftersom inga varningar först yttrats, eller några demonstranter stod så nära polisen att det hela kunde uppfattas hotfullt ens för den mest paranoide. Men just paranoia är ju ett drag som är starkt sammankopplat med ett sjukligt kontrollbehov, vars rötter ligger i ett dysfunktionellt överjag.
Aversionen mot kameror gick för övrigt igen när Zuccotti park skulle rensas i New York. Press och journalister motades med våld - till och med presshelikoptern tvingades ner ur luften för att inte kunna dokumentera vad som hände i parken. Som psychoanalystsopposewar.org så träffande beskriver händelseförloppet: "Detta är kanske inte hur en polisstat ser ut, men det är så här som den börjar."
Kanske är det den hemliga drömmen hos alla psykoanalytiskt lagda att få analysera hela världen som vore den en enda gigantisk människa, med ett enda psyke. Att ställa upp polisen som denna människas överjag och försöka dra paralleller mellan dem är inte bara intellektuellt ohederligt, utan även opportunistiskt i en tid då poliser finner sig direkt pressade att leva upp till tuffa förväntningar ovanifrån för att hålla ordning i samhället.
Alla människor är sina egna. Det går inte att generalisera. Men vi får inte heller låta detta hejda oss från att dra viktiga slutsatser om det som försiggår runtom i världen där människor idag protesterar. Det är och förblir problematiskt när statens främsta civila tjänare förråder det folk som de ska skydda. Polisens lojalitet måste alltid ligga hos folket, inte hos makthavarna. När denna lojalitet blir tvetydig och plikter ställs mot varandra så är det alltför lockande att söka sig till det säkra före det osäkra.
Men just detta gör polisens situation så säregen och prekär. För hur ska en polisman (de är ju oftast män) förhålla sig när de som organiserar hans liv, försörjer honom själv och familjen, som rekryterade och utbildade honom, vill att han ska göra någonting helt annat än vad medborgarna själva vill? I Cleveland har flera poliser valt att stödja #OWS-rörelsen och förser den med välbehövlig proviant. Det finns alltid ett val.
De som hade samma val men istället valde att pepparspreja den 84-åriga kvinnan som deltog i demonstrationerna i New York borde byta yrke. De är en skam för kåren och en anledning till att jag behövde skriva om polisen ånyo.
Det är lockande lätt att avfärda demonstranterna som unga, radikala och vilsna. Vissa går maskerade och har sin egen agenda, men de representerar ingenting annat än sig själva. I filmklippet ovan, med mannen som arresteras för att han lyder polisens uppmaningar, hör vi de sista kvarvarande, mest nitiska demonstranterna sjunga gospelsånger för att visa sin längtan efter fred och uppmana polisen att tänka om.
I klippet nedan ser vi poliser angripa OWS-demonstranter i Kalifornien för att få dem att lämna platsen. De vägrar. De slår inte tillbaka, de använder sina röster. Och de får poliserna att sluta slå.
Det är aldrig så enkelt som att plikt och reglemente kan avgöra vad som är rätt i varje situation. Det är därför som polisens uppdrag är så oerhört svårt i just dessa situationer. Det krav som ställs på polisen är att ha en oklanderlig förmåga att göra skillnad på samhället och dess medborgare, och alltid veta i vems ärende man agerar. Det är en fråga som filosoferna brottats med sedan Platons tid.
Den banala ondskan, som Hannah Arendt uttryckte den, är byråkratens bevingade citat: "jag gjorde bara mitt jobb". Plikten är dess myntfot. Stämplar och regler är dess valuta. Det är en enkel ondska, mätbar och hanterlig. Den förblindar också de bästa.
Den bästa polisen är den som vågar gå ur sin polisroll, som kan vara en människa bland andra människor. Som vet när det är dags att inte göra sitt jobb.
Det var inte ett helt misslyckat försök, men det lämnade mycket i övrigt att önska. Kritiken var som ett rakblad inbakat i en bomullslinda, aldrig blottad i hela sin omfattning, men implicerad. Därför måste polisen och jag ta ett nytt snack. Det är hög tid för ett återbesök i den uniformerade att-tjäna-och-skydda-världen.
You're sexy! You're cute!
Take off your riot suits!
Uniformerade och snörräta led står framför discoljusutrustade bilar, men bakom den sortens staket som används vid rockkonserter. Man undrar om de är en del av showen. När ska dansnumret starta? Vilken slags koreografi har de valt? Publiken är taggad. Det skanderas - gå med oss! Ta av uniformerna! Ni är också 99%!
Det är inga sambatoner i luften när Oaklands poliskår rycker in. En Irakveteran skickades till sjukhus med skallskador sedan han blivit skjuten av polisen på nära håll, förmodligen med en tårgasgranat. Scott Olsen har påbörjat sin återhämtning. Hans historia går att läsa i The Guardian. På denna video ser man dessutom hur en polis angriper de demonstranter som skyndar till för att hjälpa den svårt skadade mannen.
Vad hände med alla de trevliga poliserna? Var är Kling och Klang? Dupond och Dupont? Har polisskolan börjat klona Jason Statham för att ersätta de gamla snälla samhällsbevararna? En polis i New York verkar i alla fall nöjd med händelseutvecklingen, eftersom det ger honom möjlighet att motionera batongen, som han uttrycker det. Freud, much?
Apropå Freud, hur tolkar man detta med att ordningsmakten ibland skickar dubbla signaler? Det finns ju redan från början en stark koppling mellan polisen och psykets "överjag", enligt Freuds gamla teori om psykets tredelning. Vad som dock kännetecknar överjaget är inte bara en faiblesse för lag och ordning, utan också en stark känsla av "damned if you do - damned if you don't".
Överjaget kan liknas vid en blind kravmaskin som lever på att ceremonialisera och inrätta "tillåtna"strukturer i ens liv. Det går inte att tysta överjaget, oavsett hur väl man försöker leva upp till dess krav. En liknande situation inträffade i NY den 15 oktober, när en demonstrant följer polisens order och lämnar platsen - bara för att ögonblickligen arresteras.
En annan tendens som förenar polisen med överjaget är, att de båda två helst arbetar i det fördolda: Rapporter strömmar in om poliser som under konfrontationerna runtom i USA döljer sina hjälmnummer och använder falska brickor för att inte kunna identifieras. I en annan video ser vi en dokumenterande filmare beskjutas av polisen med en "bean bag".
Detta angrepp nedan kan tyckas vara lite "random", eftersom inga varningar först yttrats, eller några demonstranter stod så nära polisen att det hela kunde uppfattas hotfullt ens för den mest paranoide. Men just paranoia är ju ett drag som är starkt sammankopplat med ett sjukligt kontrollbehov, vars rötter ligger i ett dysfunktionellt överjag.
Aversionen mot kameror gick för övrigt igen när Zuccotti park skulle rensas i New York. Press och journalister motades med våld - till och med presshelikoptern tvingades ner ur luften för att inte kunna dokumentera vad som hände i parken. Som psychoanalystsopposewar.org så träffande beskriver händelseförloppet: "Detta är kanske inte hur en polisstat ser ut, men det är så här som den börjar."
Kanske är det den hemliga drömmen hos alla psykoanalytiskt lagda att få analysera hela världen som vore den en enda gigantisk människa, med ett enda psyke. Att ställa upp polisen som denna människas överjag och försöka dra paralleller mellan dem är inte bara intellektuellt ohederligt, utan även opportunistiskt i en tid då poliser finner sig direkt pressade att leva upp till tuffa förväntningar ovanifrån för att hålla ordning i samhället.
Alla människor är sina egna. Det går inte att generalisera. Men vi får inte heller låta detta hejda oss från att dra viktiga slutsatser om det som försiggår runtom i världen där människor idag protesterar. Det är och förblir problematiskt när statens främsta civila tjänare förråder det folk som de ska skydda. Polisens lojalitet måste alltid ligga hos folket, inte hos makthavarna. När denna lojalitet blir tvetydig och plikter ställs mot varandra så är det alltför lockande att söka sig till det säkra före det osäkra.
Men just detta gör polisens situation så säregen och prekär. För hur ska en polisman (de är ju oftast män) förhålla sig när de som organiserar hans liv, försörjer honom själv och familjen, som rekryterade och utbildade honom, vill att han ska göra någonting helt annat än vad medborgarna själva vill? I Cleveland har flera poliser valt att stödja #OWS-rörelsen och förser den med välbehövlig proviant. Det finns alltid ett val.
De som hade samma val men istället valde att pepparspreja den 84-åriga kvinnan som deltog i demonstrationerna i New York borde byta yrke. De är en skam för kåren och en anledning till att jag behövde skriva om polisen ånyo.
Det är lockande lätt att avfärda demonstranterna som unga, radikala och vilsna. Vissa går maskerade och har sin egen agenda, men de representerar ingenting annat än sig själva. I filmklippet ovan, med mannen som arresteras för att han lyder polisens uppmaningar, hör vi de sista kvarvarande, mest nitiska demonstranterna sjunga gospelsånger för att visa sin längtan efter fred och uppmana polisen att tänka om.
I klippet nedan ser vi poliser angripa OWS-demonstranter i Kalifornien för att få dem att lämna platsen. De vägrar. De slår inte tillbaka, de använder sina röster. Och de får poliserna att sluta slå.
Det är aldrig så enkelt som att plikt och reglemente kan avgöra vad som är rätt i varje situation. Det är därför som polisens uppdrag är så oerhört svårt i just dessa situationer. Det krav som ställs på polisen är att ha en oklanderlig förmåga att göra skillnad på samhället och dess medborgare, och alltid veta i vems ärende man agerar. Det är en fråga som filosoferna brottats med sedan Platons tid.
Den banala ondskan, som Hannah Arendt uttryckte den, är byråkratens bevingade citat: "jag gjorde bara mitt jobb". Plikten är dess myntfot. Stämplar och regler är dess valuta. Det är en enkel ondska, mätbar och hanterlig. Den förblindar också de bästa.
Den bästa polisen är den som vågar gå ur sin polisroll, som kan vara en människa bland andra människor. Som vet när det är dags att inte göra sitt jobb.
You're sexy! You're cute!
Take off your riot suits!
You're sexy! You're cute!
Take off your riot suits!
You're sexy! You're cute!
Take off your riot suits!
You're sexy! You're cute!
Take off your riot suits!
onsdag 16 november 2011
Det osynliga partiet
Som statsvetaren Ulf Bjereld uppmärksammade nyligen har "tydlighet" blivit de små partiernas nya klagosång. Man tycks mena att den egna politiken är finemang, det är bara det att den inte når fram. Kanske förstår folk inte hur himla bra de små partierna är, eller så menar de kanske att det är svårt att se skillnad på de olika alternativen.
Moderaterna gör det sannerligen inte lättare för de små att särskilja sig när de ordagrant plagierar KD:s utlåtanden om äldrevårdspolitiken i sin debattartikel i DN, som SVT avslöjar idag. Det kan anses arrogant att bara planka ett annat partis paradgren och sätta sin egen namnteckning under, som Arkelsten och Gerdau har gjort. Å andra sidan, kopiering är den bästa formen av smicker - eller hur?
Se bara på hur (M) gjorde allt för att förvandla sig till (S) för att vinna valet. Nu är det äldrevården som står på tapeten. Då man på sig vitsippeskruden. Denna säregna förmåga att låna andra partiers starkaste kort beroende på vad som är opportunt, har blivit de nya Moderaternas signum. De tjänar sina röster genom att inte vara tydliga. De struntar uttryckligen i ideologin, lät de Sverige veta under partistämman.
Få förvånades nog över konceptet med en ideologilös moderat, men desto fler ögonbryn höjdes nog över den djärvhet, närmast fräcka självklarhet med vilken Sveriges ledande politiska parti skrev av politiken från agendan. Nu handlar det om förvaltning - och om skådespel - för partiet som inte bedriver politik, som idag röstade igenom saker igår, som de igår var emot, för partisekreteraren som satte myror i huvudet på SR:s etikfilosof när hon tillträdde för att han inte kunde avgöra var hon stod politiskt.
KD och C kommer att få en mycket tuff match om de vill skapa tydlighet under dessa premisser, där de aktivt motarbetas av fyrklöverns egen primus inter pares - det riktiga, osynliga partiet.
Moderaterna gör det sannerligen inte lättare för de små att särskilja sig när de ordagrant plagierar KD:s utlåtanden om äldrevårdspolitiken i sin debattartikel i DN, som SVT avslöjar idag. Det kan anses arrogant att bara planka ett annat partis paradgren och sätta sin egen namnteckning under, som Arkelsten och Gerdau har gjort. Å andra sidan, kopiering är den bästa formen av smicker - eller hur?
Se bara på hur (M) gjorde allt för att förvandla sig till (S) för att vinna valet. Nu är det äldrevården som står på tapeten. Då man på sig vitsippeskruden. Denna säregna förmåga att låna andra partiers starkaste kort beroende på vad som är opportunt, har blivit de nya Moderaternas signum. De tjänar sina röster genom att inte vara tydliga. De struntar uttryckligen i ideologin, lät de Sverige veta under partistämman.
Få förvånades nog över konceptet med en ideologilös moderat, men desto fler ögonbryn höjdes nog över den djärvhet, närmast fräcka självklarhet med vilken Sveriges ledande politiska parti skrev av politiken från agendan. Nu handlar det om förvaltning - och om skådespel - för partiet som inte bedriver politik, som idag röstade igenom saker igår, som de igår var emot, för partisekreteraren som satte myror i huvudet på SR:s etikfilosof när hon tillträdde för att han inte kunde avgöra var hon stod politiskt.
KD och C kommer att få en mycket tuff match om de vill skapa tydlighet under dessa premisser, där de aktivt motarbetas av fyrklöverns egen primus inter pares - det riktiga, osynliga partiet.
En legitim fråga...
Aftonbladet skriver idag om kungens planerade lunch med Jimmie Åkesson i december. De upprörs. Matbiten med Sverigedemokraternas toppnamn kan få långtgående politiska konsekvenser, menar de. Bland annat fruktar de på Aftonbladet att detta synkronicerade intag av organisk föda ska innebära att Åkesson förlänas en större politisk legitimitet.
Kopplingen mellan traditionell svensk monarki och Sverigedemokrati är egentligen okomplicerad, eftersom båda dessa verksamheter vilar på idén om nationalstaten, förd till sin spets.
Sverigedemokraterna håller i detta nu på med processen att revidera sin ideologiska beteckning från det korthuggna, smått komiska "nationalister, demokrater", till "socialkonservativa". Men Åkesson hävdar att deras syn på nationalismen fortfarande ska vara partiets bärande element.
SD vurmar ännu för folksjäl, nationalkaraktär och historia. De har till och med tagit fram en principiell definition av "svenskhet". Svensk är den som talar flytande svenska (är kungen kvalificerad?), omfattar svenska värderingar (...och Kamprad? What about Kamprad?), och känner större lojalitet till Sverige än till något annat land (och där föll även undertecknad bort).
Nationalismen föreskriver att en människa kan tänkas förkroppsliga den svenska folksjälen, den svenska historien, och vara dess förvaltare. Ingen är en starkare symbol för denna ideologi än monarken. Men denna bild är falsk - den är ett ögats misstag -ett trompe l'œil som ger sken av att vara något som det inte är.
Kungen, ej vald av folket, tillsatt av en tradition vars instiftare är döda och glömda. Hur kan en sådan person inge någon slags legitimitet? Det är resultatet av en legitimerande praktik som sätter honom på piedestal, och den praktiken är pragmatisk - inte kopplad till folksjälen. Kungligheter säljer lösnummer.
Kungen kan bara legitimera Åkesson eftersom Aftonbladet legitimerar kungen. Den stora frågan lyder: Vem legitimerar Aftonbladet?
SVD Expo DN Expressen Metro
Kopplingen mellan traditionell svensk monarki och Sverigedemokrati är egentligen okomplicerad, eftersom båda dessa verksamheter vilar på idén om nationalstaten, förd till sin spets.
Sverigedemokraterna håller i detta nu på med processen att revidera sin ideologiska beteckning från det korthuggna, smått komiska "nationalister, demokrater", till "socialkonservativa". Men Åkesson hävdar att deras syn på nationalismen fortfarande ska vara partiets bärande element.
SD vurmar ännu för folksjäl, nationalkaraktär och historia. De har till och med tagit fram en principiell definition av "svenskhet". Svensk är den som talar flytande svenska (är kungen kvalificerad?), omfattar svenska värderingar (...och Kamprad? What about Kamprad?), och känner större lojalitet till Sverige än till något annat land (och där föll även undertecknad bort).
Nationalismen föreskriver att en människa kan tänkas förkroppsliga den svenska folksjälen, den svenska historien, och vara dess förvaltare. Ingen är en starkare symbol för denna ideologi än monarken. Men denna bild är falsk - den är ett ögats misstag -ett trompe l'œil som ger sken av att vara något som det inte är.
 |
| Escaping criticism, av Pere Borell del Caso, 1874 |
Kungen, ej vald av folket, tillsatt av en tradition vars instiftare är döda och glömda. Hur kan en sådan person inge någon slags legitimitet? Det är resultatet av en legitimerande praktik som sätter honom på piedestal, och den praktiken är pragmatisk - inte kopplad till folksjälen. Kungligheter säljer lösnummer.
Kungen kan bara legitimera Åkesson eftersom Aftonbladet legitimerar kungen. Den stora frågan lyder: Vem legitimerar Aftonbladet?
SVD Expo DN Expressen Metro
söndag 13 november 2011
Vägen till helvetet kantas av goda föresatser
Igår kunde popcornfilmssugna svenskar med eller utan popcorn bänka sig framför filmen Dumpa honom på bästa sändningstid. Medan kombon såg med växande skepsis mot tv-rutan följde jag replikskiftena med ett halvt öra, med resten av min varelse ordentligt nergrottad i de senaste turerna av Caremaskandalen.
I skrivande stund motarbetar jag aktivt varje impuls att skriva ett blogginlägg som indigneras över stereotyper. Men när Miljöpartiets Gunvor G Ericson och Martin Oscarsson försöker få män att ta ut sin föräldraledighet genom att argumentera för att de då får ligga mer, då ligger svordomarna långt ut i fingertopparna och kliar.
De ville så rätt, det blev så fel. Som Goethes Mefistofeles i Faust, fast tvärtom.
Jag kan förstå deras vinkel: Om man kan omdefiniera pappaledigheten till att bli en rättighet, någonting positivt, och inte en skyldighet för ett pågående jämställdhetsprojekt som männen skulle tänkas vara motsträviga till, då skulle det vara lättare att förändra språket kring frågan och mota antifeministerna genom att prata om det positiva istället.
Argumentationen förråder att man saknar förståelse för vilken position man själv intar i debatten. Dessa politiker har skrivit en debattartikel som skulle ha passat bra i tidningen Café, om de nu hade haft en opinionssida. Vilket de inte har, eftersom de sysslar med underhållning.
Nu har de istället skrivit i Aftonbladet, och där måste man som debattör rikta sig till en publik som faktiskt är intresserad av dessa frågor, och alltså redan för länge sedan lämnat dessa könsstereotypa föreställningar bakom sig.
Jag tror inte för en sekund att dessa artikelförfattare själva betraktar män som sexgalningar i första hand och familjefäder i andra hand. De har bara lånat en retorik från den del av samhället som förtjänar sitt levebröd på att framställa män just så: Nöjesindustrin. Filmer som Dumpa honom. Tidningar som Café och Slitz.
Nu ger de mot sin vilja legitimitet åt en trött och förlegad syn på manligheten. Vägen till helvetet kantas av goda föresatser.
I skrivande stund motarbetar jag aktivt varje impuls att skriva ett blogginlägg som indigneras över stereotyper. Men när Miljöpartiets Gunvor G Ericson och Martin Oscarsson försöker få män att ta ut sin föräldraledighet genom att argumentera för att de då får ligga mer, då ligger svordomarna långt ut i fingertopparna och kliar.
De ville så rätt, det blev så fel. Som Goethes Mefistofeles i Faust, fast tvärtom.
Jag kan förstå deras vinkel: Om man kan omdefiniera pappaledigheten till att bli en rättighet, någonting positivt, och inte en skyldighet för ett pågående jämställdhetsprojekt som männen skulle tänkas vara motsträviga till, då skulle det vara lättare att förändra språket kring frågan och mota antifeministerna genom att prata om det positiva istället.
Argumentationen förråder att man saknar förståelse för vilken position man själv intar i debatten. Dessa politiker har skrivit en debattartikel som skulle ha passat bra i tidningen Café, om de nu hade haft en opinionssida. Vilket de inte har, eftersom de sysslar med underhållning.
Nu har de istället skrivit i Aftonbladet, och där måste man som debattör rikta sig till en publik som faktiskt är intresserad av dessa frågor, och alltså redan för länge sedan lämnat dessa könsstereotypa föreställningar bakom sig.
Jag tror inte för en sekund att dessa artikelförfattare själva betraktar män som sexgalningar i första hand och familjefäder i andra hand. De har bara lånat en retorik från den del av samhället som förtjänar sitt levebröd på att framställa män just så: Nöjesindustrin. Filmer som Dumpa honom. Tidningar som Café och Slitz.
Nu ger de mot sin vilja legitimitet åt en trött och förlegad syn på manligheten. Vägen till helvetet kantas av goda föresatser.
torsdag 3 november 2011
Show me the money!
Har tänkt på det här, hur pengar hanteras numera. Kanske är det för att jag just öppnade ett bosparkonto, och det gav mig en liten och motvillig inblick i bankkundsstämningen, en särskild grundstämning som kombinerar total kontroll med den vagt stupande känslan av att gå nerför en aningen för brant kulle: Gott kaffe och trevlig, förstående handläggare som utan att blinka försöker få dig att investera ditt arv i mellanriskabla aktiefonder mitt under brinnande finanskris.
Dagens Arbetare skriver att vi som arbetar har mer än dubblerat lönsamheten de senaste 10 åren. De pengar som arbetas ihop kommer dock inte de arbetande själva tillgodo utan tas ut i ökade vinster, för att generera stigande aktiekurser för företaget. Kanske hade detta kunnat ses som positivt, med tanke på att pensionsfonder är en av de största och viktigaste ägarna på börsen - fonder som sedan ska komma många av arbetarna själva till godo en vacker dag.
Det väcker dock en annan, mer svårbesvarad fråga - har vi egentligen kontroll över våra pengar? Ska jag förmås att acceptera att ett företag inte ger mig en del av kakan som jag arbetar fram åt den, bara för att det kan tänkas påverka börsvärdet, därmed också, på något magiskt sätt, i slutänden min privatekonomi? Formulerat på ett annat sätt: Måste jag verkligen bli kund någonstans, och följaktligen betala någon en avgift för att få de pengar jag själv egentligen hade en rätt till från början?
Fredrik Edin bloggar på Skumrask om hur jag så småningom skall förmås att betala dubbla avgifter för mitt betalningskort (som börjar bli alltmer obligatoriskt i utvecklingen mot det kontantlösa samhället), första gången i årsavgift och andra gången i form av den riktade reklam som lagrad information om mina visakortsköp ska leda till.
Att få de pengar vi har rätt till, kostar. Att betala med de pengar vi redan har, kostar. Dessa mekanismer gör att vi har fått vad som kan kallas för privatkonsumentens variant av beskattning på transaktioner, men istället för att avgifterna som tas ut går till det allmännas bästa, hamnar de i privata fickor istället. Med tanke på det massiva, närmast ideologiska motstånd som Tobinskatten mötte så är detta system så fantastiskt sniket att man nästan måste applådera lite.
onsdag 2 november 2011
Korten på bordet, Bildt!
Min härliga arbetsplats Seglora smedja skriver idag en debattartikel om Bildts förehavanden, som jag tidigare har kritiserat hårt på den här bloggen och på Newsmill. Gott att debatten inte tystnar.
"Leo Lagercrantz berättar i radiodebatten i P1 att överåklagaren i internationella domstolen i Haag har utfärdat en arresteringsorder mot den Sudanesiska regimen och har jämfört den med nazityskland för de gruvliga brott den begår mot sin egen befolkning. Detta har inte hindrat Lundin Oil från att betala dem stora pengar i utbyte mot tillgång till den så kallade 5A-regionen i sydsudan, eller vår utrikesminister Carl Bildt från att försvara detta agerande och kalla företaget ett föredöme."
Läs hela artikeln här.
"Leo Lagercrantz berättar i radiodebatten i P1 att överåklagaren i internationella domstolen i Haag har utfärdat en arresteringsorder mot den Sudanesiska regimen och har jämfört den med nazityskland för de gruvliga brott den begår mot sin egen befolkning. Detta har inte hindrat Lundin Oil från att betala dem stora pengar i utbyte mot tillgång till den så kallade 5A-regionen i sydsudan, eller vår utrikesminister Carl Bildt från att försvara detta agerande och kalla företaget ett föredöme."
Läs hela artikeln här.
torsdag 27 oktober 2011
"Any day now..."
Idag rapporterar tidningarna om ett rykte att Dawit Isaak har dött under sin tid i fångenskap i Eritrea. En röst som vågade ifrågasätta öppet har i så fall tystnat för gott. Den tysta diplomatin har aldrig varit tystare.
Vi har hört mycket om den så verkningsfulla tysta diplomatin, men väntar ännu på resultat. Kan det vara så att den fungerar lite som homeopati? Det rör sig om diplomati i så minimalt låga doser att den är närmast omöjlig att upptäcka.
Ett stöd för att man har omfamnat alternativmedicinen på UD torde vara utrikesministerns sätt att hantera journalisterna Schibbye och Persson i Etiopien. Tanken tycks vara denna, att spär man bara ut ett skadligt uttalande med tillräckliga mängder tystnad så kommer "diplomeopatin" att sköta resten. UD:s logik, att tystnad är det bästa vapnet som finns mot orättvisor, har plötsligt gjort vår utrikespolitik cirka 40.000 miljarder gånger effektivare än innan.
Förutsatt att det fungerar. Idag skriver skeptikern Christer Sturmark om homeopati på Newsmill. Vad man än tycker om Sturmarks inlägg i religionsdebatten så är det ett kraftfullt inlägg mot kvacksalveriet.
Men är det så att vi har rätten att välja? Tyst diplomati kanske fungerar, kanske inte.
SvD, Aftonbladet, DN, Expressen
Vi har hört mycket om den så verkningsfulla tysta diplomatin, men väntar ännu på resultat. Kan det vara så att den fungerar lite som homeopati? Det rör sig om diplomati i så minimalt låga doser att den är närmast omöjlig att upptäcka.
Ett stöd för att man har omfamnat alternativmedicinen på UD torde vara utrikesministerns sätt att hantera journalisterna Schibbye och Persson i Etiopien. Tanken tycks vara denna, att spär man bara ut ett skadligt uttalande med tillräckliga mängder tystnad så kommer "diplomeopatin" att sköta resten. UD:s logik, att tystnad är det bästa vapnet som finns mot orättvisor, har plötsligt gjort vår utrikespolitik cirka 40.000 miljarder gånger effektivare än innan.
Förutsatt att det fungerar. Idag skriver skeptikern Christer Sturmark om homeopati på Newsmill. Vad man än tycker om Sturmarks inlägg i religionsdebatten så är det ett kraftfullt inlägg mot kvacksalveriet.
Men är det så att vi har rätten att välja? Tyst diplomati kanske fungerar, kanske inte.
Eller har vi en skyldighet att inte chansa? Att höja våra röster, inte sänka dem?
Att inte lita på tyranner,
utan förråda dem?
 |
| All Rights Reserved Hussein Mohy |
tisdag 25 oktober 2011
Politik när den är som bäst!
Den senaste tiden skrivs det indignerat från alla håll om Moderat historieskrivning. Att Moderaterna har beslutat om sin dåtid tycks ha upprört häftiga känslor: Så får man ju faktiskt inte bete sig. Det är historieförfalskning. Saturnalier har redan tidigare skrivit om detta Moderaterna självåsamkade guldfiskminne, bara några inlägg bakåt i tiden.
Vad många missar är att lyssna av hur nivån på debatten ser ut. Den är inte särskilt hög ens i vanliga fall, men nu är det en fascinerande du'rå-mentalitet som frodas i det politiska livet. Det är lärorikt att lyssna på Hans Wallmark som, vid frågan i Studio Ett om den nya moderata historieskrivningen, direkt hugger mot vänstern och påtalar gammal Sovjetvurm. Som om detta vore frågan om att jämföra gamla försyndelser med varandra.
Som om detta inte handlade om det djupt lögnaktiga i att skriva om sitt eget partis historia för att passa sin moderna image. Debatten handlar inte om försyndelser i det förflutna, utan de som klubbas igenom i nutid.
Man tror gärna att Saturnalier är en blogg där lögnen har fri lejd. Inget som skrivs här måste vara helt sant eller uppriktigt menat. Man kan bygga vackra ironier och sagor med hjälp av söta små lögner. Men ibland är lögnen förhatlig
Problemet med historien är att den aldrig är huggen i sten. Människans minne är inte längre än att vi åter har europeiska medborgargarden som trakasserar romer. Det är en av de saker som det är svårt att uppamma ett leende åt, även om en försöker. Att ljuga om historien, att skönmåla den, är att bjuda in helt fel krafter att verka i nutiden igen.
Ska man tvunget ljuga om det som har hänt, så föreslår Saturnalier ödmjukt att man istället skruvar upp volymen på sina lögner till den punkt då de blir vackra och intressanta igen. Som genom ett trollslag har det redan inträffat, på Twittertaggen #stuffmoderaternadid, som i sin bitterljuva, ressentimentsfyllda sarkasm har gjort M-utspelet njutbart igen.
Problemet är bara att de allra flesta misstar taggen för något slags förlöjligande, ytterligare ett steg neråt i avgrunden för den redan låga samtalsnivån. Inget kunde vara mer fel! Genom att placera Anders Borg som hjälte i Sarajevo, Reinfeldt som ett element i Treenigheten, Bildt som folkrättskämpe i det koloniala Indien, ger vi lögnen tillbaka dess skaparkraft - dess skratt! - och sätter in Moderaternas utspel i ett nytt, lekfullt sammanhang.
Det är politik när det är som bäst!
torsdag 20 oktober 2011
Blod är tjockare än vatten
Håkan Juholts retroprofil med ironisk mustasch och Domus går hem hos de hippa innerstadsväljarna, de som tycker att 90-talsironin inte är avliden, bara skendöd. Ironiskt nog.
Inför denna retoriska trippelvolt som låter Juholt gå hem både på landsbygden och i statskärnorna står den mer neutralt framtonade Reinfeldt inför ett svårt val. Hur återuppfinner man sitt "nya" varumärke i dessa retrotider?
Statsministerns yppande idag visar tydligt vilka längder han är villig att gå till för att bli ännu mer retro än Juholt. Han menar nämligen att familjer och anhöriga gott bör gå in och stödja sina egna i tider av försörjningsproblem. Därmed spöar han Juholts dåtidsflört med flera århundraden. Det framgångsrika koncept som har gett oss skotska klankrig och den italienska Camorran, tronföljd och hedersmord (sjukt retro), upprepas med svulstig bravur i den svenska statsbudgeten. Man tar hand om sina egna och konkurrerar med de övriga. Blod är tjockare än vatten. Snöplig trombon - sorti Juholt. Ska man vara bakåtsträvare så måste man våga vara bombastisk.
Vad leder detta till i förlängningen då? När vi nu har fått klart besked från Reinfeldt om hur ersättningssystemet ska se ut framöver, och när nu arbetsrätten ser ut som den gör, så finns det ju ett klart incitament för svenska familjer att bilda egna små föreningar eller stiftelser med särskilda konton som familjemedlemmarna kan betala in i. Man vet ju aldrig när man står där på bar backe, så då är det alltid fint att ha en buffert som man, förutsatt rätt efternamn och DNA, kan hämta ut ifrån om det vill sig illa. Givetvis måste det här med inbetalningarna regleras på något sätt, men man får väl utgå från att familjen är mer solidarisk med "sina egna" än vad de är med svenskar i gemen. Vi ser därmed den potentiella framväxten av en slags decentraliserade, solidariskt drivna a-kassor, liksom små... syndikat.
Den här regeringen som vi har, den upphör aldrig att förvåna.
LÄS MER (Mest vänsterbloggare idag)
Ung Vänster
SvD
Ett Hjärta RÖTT
Olas Tankar
Christian Norling
Alliansfritt Sverige
AB-ledarbloggen
Erik Laakso
Inför denna retoriska trippelvolt som låter Juholt gå hem både på landsbygden och i statskärnorna står den mer neutralt framtonade Reinfeldt inför ett svårt val. Hur återuppfinner man sitt "nya" varumärke i dessa retrotider?
Statsministerns yppande idag visar tydligt vilka längder han är villig att gå till för att bli ännu mer retro än Juholt. Han menar nämligen att familjer och anhöriga gott bör gå in och stödja sina egna i tider av försörjningsproblem. Därmed spöar han Juholts dåtidsflört med flera århundraden. Det framgångsrika koncept som har gett oss skotska klankrig och den italienska Camorran, tronföljd och hedersmord (sjukt retro), upprepas med svulstig bravur i den svenska statsbudgeten. Man tar hand om sina egna och konkurrerar med de övriga. Blod är tjockare än vatten. Snöplig trombon - sorti Juholt. Ska man vara bakåtsträvare så måste man våga vara bombastisk.
Vad leder detta till i förlängningen då? När vi nu har fått klart besked från Reinfeldt om hur ersättningssystemet ska se ut framöver, och när nu arbetsrätten ser ut som den gör, så finns det ju ett klart incitament för svenska familjer att bilda egna små föreningar eller stiftelser med särskilda konton som familjemedlemmarna kan betala in i. Man vet ju aldrig när man står där på bar backe, så då är det alltid fint att ha en buffert som man, förutsatt rätt efternamn och DNA, kan hämta ut ifrån om det vill sig illa. Givetvis måste det här med inbetalningarna regleras på något sätt, men man får väl utgå från att familjen är mer solidarisk med "sina egna" än vad de är med svenskar i gemen. Vi ser därmed den potentiella framväxten av en slags decentraliserade, solidariskt drivna a-kassor, liksom små... syndikat.
Den här regeringen som vi har, den upphör aldrig att förvåna.
LÄS MER (Mest vänsterbloggare idag)
Ung Vänster
SvD
Ett Hjärta RÖTT
Olas Tankar
Christian Norling
Alliansfritt Sverige
AB-ledarbloggen
Erik Laakso
torsdag 14 juli 2011
Inte trovärdigt när avlönade lobbyister angriper Syndikalisterna
Idag har jag skrivit på Newsmill (igen). Min aversion för samhällsdebatt är svår att sätta fingret på, eftersom jag egentligen någonstans också gillar att debattera. Men det är kanske den bästa inställningen som man kan hoppas på - en dubbelhet som ger orken att fortsätta vara arg, och samtidigt förmågan att rycka på axlarna åt hatet.
Artikeln kan man läsa på Newsmill, som sagt. Den handlar om lobbyister som fabricerar påståenden mot betalning. I det här fallet mot Syndikalister. Osnyggt, minst sagt.
Mer info:
Arbetaren #1 #2 #3
Dagens Opinion
MC-kultur: Jonas hjälper krogar mot Syndikalisterna
Loke - Kultur&Politik: Näringslivets mutkolvar har skrivit en beställningsbok om SAC-Syndikalisterna
Aftonbladet: Vad Ekot inte berättar
Artikeln kan man läsa på Newsmill, som sagt. Den handlar om lobbyister som fabricerar påståenden mot betalning. I det här fallet mot Syndikalister. Osnyggt, minst sagt.
Mer info:
Arbetaren #1 #2 #3
Dagens Opinion
MC-kultur: Jonas hjälper krogar mot Syndikalisterna
Loke - Kultur&Politik: Näringslivets mutkolvar har skrivit en beställningsbok om SAC-Syndikalisterna
Aftonbladet: Vad Ekot inte berättar
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)