Hesselboms hyperboler

Skeptikern Anders Hesselbom har i några tämligen aggressiva blogginlägg apropå omskärelsedebatten lyckats mota in mig i det religiöst fundamentalistiska hörnet. Tänkte därför ge några enkla svar här så att inte alla ni som känner mig tror att jag har gått och slagit i huvudet eller liknande.

Inledande anmärkning: Hesselbom är religionskritiker och skeptiker. I dessa avseenden tror jag att han och jag ligger väldigt nära varandra i våra idéer.

Vad många verkar vägra inse när det kommer till omskärelsedebatten är att vi här talar om två rättigheter som krockar med varandra. Rätten till en religion och en kulturell kontext kontra rätten till sin egen kropp. Att lagstifta för att skydda den ena innebär en automatisk kränkning av den andra. As simple as apple pie.

Från sekulärt och humanistiskt håll har man givetvis favoriserat den kroppsliga integriteten. Den andra rätten har mer eller mindre avskrivits som irrelevant. I många fall har retoriska klappar-på-huvudet utdelats genom ett förslag att omskärelse kan utföras i vuxen ålder istället.

Jag tycker att detta förslag med all önskvärd tydlighet illustrerar den religiösa tondövhet som legat till grund för den här frågan. Sekulära tar sig plötsligt rätten att omdefiniera andras trossatser efter eget huvud. Självklart ser inte den icketroende problemet med att justera lite i riterna eller tidpunkterna. Det är ju ändå bara ett stort hittepå. Mätt i självgodhet (ett av de mest absoluta måtten som existerar i svensk debatt) är det jämförbart med att bjuda in en muslimsk familj på korvgrillning i kvarteret med argumentet

"vadå det är bara liiite gris, resten är potatismjöl. Ni får ju vara lite flexibla för att smälta in."

Jag har aldrig gjort mig känd som ortodox. Min huvudlinje har allt sedan starten varit att omskärelsefrågan förtjänar att problematiseras ur både feministisk och human-etisk synvinkel. Jag har full respekt för företrädare för judiska och muslimska samfund som själva kritiserar omskärelse.

Dags att släppa bomben: Jag försvarar inte omskärelse per se bara för att jag anser att förbud och raljerande om örsnibbar och könsstympning är en vulgär och maktfullkomlig väg att gå.

I det förment bildade sammanhang som både Humanisterna och skeptikerrörelsen skriver in sig i borde inte sådana nyanser så lätt gå förlorade.

Nu skriver Hesselbom att jag förespråkar barnmisshandel och är religiöst förblindad. Givetvis nämner han inte att han själv förespråkar alienation. För det är tyvärr mellan dessa båda poler frågan pendlar. Å ena sidan ett kroppsligt ingrepp med både för- och nackdelar, men definitivt en fysisk kränkning. Å andra sidan att lagstifta bort en människas plats i samhället. Båda poler har bäring för debatten, men ingen är i sig själv giltig som en komplett beskrivning av problematiken.

Vill nu den förment vetenskapligt lagde (och därmed åtminstone i teorin sanningsälskande och saklige) Hesselbom så tvunget röra sig i dessa ytterligheternas gränsland så kan ju jag inget göra för att få honom att komma på bättre tankar. Att påstå att jag på grund av min vilja att nyansera skulle vara fundamentalist och barnmisshandlare är ett föga vederhäftigt och i mitt tycke direkt omoget sätt att debattera allvarliga frågor på. Jag hoppas ändå att Hesselbom tar sitt förnuft till fånga i framtida diskussioner.

Mattias Irving
 
Hesselboms blogginlägg:
Öppen fråga till Mattias Irving: Jag tar din förhud!
Klart Mattias Irving inte vill äta sin egen medicin

Humanisterna trampar vatten i debatten - en kärleksförklaring

"Den man älskar, agar man." Det är en sentens som aldrig har legat mig särskilt varmt om hjärtat. Jag har sett den som ett sätt att skönmåla våld i nära relationer: Föräldrars våld mot sina barn, mäns våld mot kvinnor. 

Men att "aga" har även en annan innebörd utöver den rena våldshandlingen, nämligen tukt. Att tukta är något som vi gör varje år i trädgården, exempelvis med våra äppelträd. Vi formar dem alltså, genom att knipsa av grenar som växer inåt och uppåt. Likväl är det fortfarande en direkt obehaglig analogi att dra när vi talar om människor. Kanske till och med ännu obehagligare när en börjar involvera sekatörer.

Ett samtal häromdagen fick mig att omvärdera denna trötta sentens. En vän till mig sade: "Jag skulle inte skälla på dig Mattias, om det inte var för att jag vet att du kan så mycket bättre". Det, om något, är en kärlekshandling.

Många frågar mig varför jag fortsätter att diskutera med Humanisterna. Det leder ju aldrig till någonting. En viktig anledning är att jag älskar upplysning och folkbildning: Fastän vi står på vardera sidan om skranket så känner jag en samhörighet. Vi är samma andas barn. Och vad betyder då lite aga, syskon emellan?

Idag publicerar Patrik Lindenfors på Humanistbloggen ett generalangrepp på gårdagens artiklar om nyateismen i KT. Jag är direkt besviken och menar att Lindenfors förråder sin roll som folkbildare med den texten. Jag vrider mina händer i vanmakt. Detta är inte folkbildning. Detta är skevt.

Jag är omgiven av bokstavstroende
Lindenfors skriver att det är svårt för Humanisterna (jag tolkar det dock som att han i första rummet refererar till sig själv) att det kan finnas kristna som tycker om homosexualitet: Det står ju motsatsen i bibeln. Detta, att det inom ramen för kristendomen samtidigt kan finnas två radikalt olika synsätt, menar han är eroderande för trovärdigheten.

Till yttermera visso (denna härliga fras) menar han att det inte är okej att plocka russinen ur kakan, att det som står måste gälla och hållas för sanning. Han menar, med kursivering, att det är falskt att vara tolkande kristen och säga något som går emot Skriften. Ett dylikt synsätt på kristendomen har jag annars på sistone bara hört från KDU, abortmotståndets och homofobins högborg i Sverige.

Men Lindenfors stannar inte där. Han menar att all kristendom är lika dålig, att är lika fel att ansluta sig till bokstaven som att ta avstånd ifrån den. I grund och botten är det fel att tro.

Lindenfors förklarar även varför det är fel att vara troende kristen. Den kristne guden, berättar han, är en sadomasochistisk diktator med grandios självbild: "deras gud var tvungen att offra sig själv till sig själv för att rädda oss människor från en evig tortyrkammare som han själv ansvarar för". Ingenting nytt till bordet alltså för alla som har läst Till moralens genealogi någon gång det senaste seklet (Nietzsche formulerade dock sin kristendomskritik både stilistiskt snyggare och med mer relevans för diskussionen om den mänskliga moralen än vad någon Humanist hittills har lyckats uppamma).

När Lindenfors berättar för oss vem Gud är, visar han upp samma attityd som en kan finna hos vissa nyfrälsta som har haft en upplevelse och tror att den utgör den allmängiltiga, slutliga tolkningen av Gud och Jesus. Korsfästelsen representerar inte ett enskilt och enkelt utrett sakförhållande. Dess innebörd skiljer sig markant mellan de stora trosinriktningarna, men också från kyrka till kyrka, från individ till individ - till och med inom många individer, från dag till dag.

Jag vill påstå att Lindenfors egentligen vet detta men väljer att bortse från det, eftersom han försvarar hela sitt religionskritiska inlägg på denna premiss, att kristendomen i sig, och i alla dess yttringar, är omoralisk. Hans egen tolkning av korsfästelsen och den kristne guden måste därför göras så oändligt mycket mer relevant än alla andra som producerats hittills i historien - inklusive Svenska Kyrkans egen, som han också avfärdar eftersom den inte överensstämmer med hans läsning av bibeln.

Ett motangrepp
Lindenfors, men även den påföljande diskussionen på bloggen, illustrerar ett sorgligt sakförhållande. Humanisterna kan inte hantera en tolkande och nyskapande tro. De slår bakut. De vill ställa sin egen Sanning mot en annan, falsk Sanning, som de sedan vederbörligen kan slå sönder. Den manövern blir direkt omöjlig att genomföra om den där motstående Sanningen visar sig vara amorf, flytande, genomskinlig.

Ett hälsosamt mått av religionskritik ska ingå i varje recept på en sund kultur, menar jag. Men den kritiken måste vara relevant och hantera religionens faktiska yttringar, inte underkänna denna religion för att den inte passar de egna föreställningarna. Humanisterna är välkomna att fortsätta bekämpa bokstavstroende, men de löper en uppenbar risk att bli ifrånsprungna av verkligheten, om de misstar sin egen syn på religionen för sanningen. Det misstaget delar de i så fall med flera.

Idag trampar Humanisterna vatten i sin religionskritik, istället för att lära sig simma. Det är inte värdigt. Inom sin organisation har de hög akademisk standard och en stolt tradition att bygga på. Jag skäller på Humanisterna, för jag tycker att de borde kunna bättre än så här.

Ödmjukhet
Ibland får jag höra att jag agerar apologet för kristendomen genom min ofta relativiserande hållning. Det går inte att försvara kristendomen på de premisserna att det redan finns så mycket annat som vi inte förstår. Två fel gör inte ett rätt, som det heter. Det håller jag fullständigt med om. Vad jag framför allt vill poängtera är dock att en sansad diskussion kräver en ödmjuk nickning (om än diskret) mot de många rena fantasier som idag för vårt samhälle framåt.

Kapitalismens rationellt egoistiska människa är lika mycket en fantasifigur som jultomten, visar oss beteendevetenskapen. Ändå ligger denna saga till grund för hela världsekonomin. Själva de nationer som vi lever i rättfärdigar sig enbart genom synnerligen skissartade och svårmätbara post hoc-argumentationer och kontraktsteorier. Att nationalism kan vara någonting oerhört farligt behöver vi inte söka oss särskilt långt ut i världen för att inse. Likväl är sagan om nationell identitet inskriven i den universella deklarationen om de mänskliga rättigheterna, som hålls högt av det västerländska förnuftets många namnkunniga förkämpar.

I själva verket är det mänskliga förnuftet ju också en fantasiprodukt, i det avseendet att det saknar en allmängiltig definition och dessutom är extremt svårt att mäta, till skillnad från så många andra av våra själsegenskaper som vi kan mäta, förutsäga och eventuellt också medicinera. Likväl vilar själva demokratin och liberalismen på föreställningen att folket, om de tillåts följa sitt eget förnuft, kommer att fatta de beslut som gagnar helheten.

Inför denna sista punkt har jag dock en reservation. Jag tror inte att förnuft är något vi föds med, utan något som måste odlas fram genom gynnsamma miljöer: En trygg uppväxt, goda utbildningsmöjligheter och ett stabilt samhälle. Här kommer folkbildningstanken in. Vi ska inte lära folk att tro på vidskepelser eller hejda dem från att söka sin egen kunskap. När Humanisterna misstar kristendomen för en koherent serie vidskepelser, då faller också folkbildningsprojektet. De sprider okunskap istället för kunskap. Därav min besvikelse.

i eget namn,
Mattias Irving

Angrepp eller skamgrepp på ingrepp?

När Christer Sturmark m. fl. skriver på DN Debatt om omskärelser som ett rättsvidrigt ingrepp på små barn missar han helt att en barnuppfostran egentligen är en lång serie små ingrepp - oftast inte lika radikala som en omskärelse, men precis lika svårförsvarade ur människorättssynpunkt.

Kränker man barnens rättigheter om man tvingar på dem ytterkläder inför vinterpromenaden? Med tanke på att det är för barnets bästa är det ju lätt att försvara beteendet ur pragmatisk synvinkel, men det går knappast att hitta stöd för beteendet i någon av FN:s konventioner.

Hur är det med de fall när barnet är långhårigt? Har en förälder verkligen rätten att ta med sitt barn till frisören, om barnet inte samtycker? I mer konservativa hem ter det sig fortfarande naturligt att pojkar ska vara kortklippta. Jag fick själv stå ut med många ofrivilliga besök till frisersalongen när jag var barn. Kränktes mina rättigheter till min kropp och mitt fria val då?

Jag har aldrig tvivlat på att mina föräldrar ville mitt bästa även när jag spjärnade emot. De såg säkert en risk - fiktiv eller reell - att jag hade väckt uppmärksamhet bland de andra barnen om jag hade kommit som den enda långhåriga lilla pojken till skolan. Det klipptes inga lintottslockar på pin kiv i det Irvingska hemmet.

Så här i efterhand, när jag vet mer om genusfrågor, om mobbning i skolan och hur viktigt det är att motverka stereotypiseringar av pojkar och flickor - Hur ska jag väga dessa år av frisörmotstånd? Var inte min korthårighet ett resultat av att mina föräldrar intagit en oreflekterad hållning kring manlig estetik, ett egentligen ideologiskt beslut?

I ett samhälle där alla pojkar är omskurna eller kortklippta, finns det även rent pragmatiska incitament för att låta sitt eget barn genomgå samma procedur. Den överordnade synen på dessa kroppsmodifikationer, vare sig den kommer från religion eller från könsmaktsordning, motiverar den enskilda familjen att inte sticka ut och skapa svårigheter för barnet.

Det kan hävdas att hårklippning inte går att jämföra med omskärelse. som ju är ett permanent ingrepp. Det är en giltig invändning, men inte ur MR (Mänskliga Rättigheter)-synpunkt. Det går ju inte att säga att något frihetsberövande är okej bara för att min blir frisläppt senare - alltså att det är ett temporärt tillstånd, liksom det är att klippa håret av ett motsträvigt barn.

Grumpy girl av Steve Ford Elliott

Därför är MR ett svagt argument när man ska prata om varför barn inte borde omskäras. Omskärelse är bara en av de hundratals praktiker som vi påtvingar våra barn, från bordsskick till röstvolym och tandborstning. Vi kommer att fortsätta utöva detta tvång, eller kränkningar - det är ju för barnens bästa.

När Humanisterna och deras vänner i tron öppnar eld mot en specifik av alla dessa kränkningar, i de mänskliga rättigheternas namn, och fullständigt avstår från att problematisera uppfostran i dess helhet, blir det väldigt uppenbart att det rör sig om ytterligare ett angrepp på just de religiösa praktikerna, inte ett försvar av det generella människovärdet.

Tänk själv, människa!

Idag skriver jag en filosofisk fundering omkring moral och problemen med att den aldrig är universellt giltig. Det är en fundering som har vuxit fram genom ett meningsutbyte med Patrik Lindenfors på Förbundet Humanisterna, som under den senaste veckan har kommit med intressanta följdfrågor på förra veckans krönika i Seglora smedja.

Risken som kommer med att spåra moralens psykologiska härstamning, som jag gjorde i förra veckans Seglora smejda-krönika, är att man vid något tillfälle hamnar i frågeställningen om moralen i själva verket är godtycklig. Hänvisar den till ett objektivt gott, eller är den en blind impuls att benämna saker som rätta och orätta? Är moralen moralisk?


Tänk själv! Läs det här!

Förnuftet - en skör planta i religionsdebatten

För ett tag sedan skrev jag en krönika på Seglora Smedja om hur religionsdebatten verkar gå i ungefär samma hjulspår som den gjort sen Kants och Hegels dagar. Den kom till som ett svar på Humanisternas stora kampanj denna sommar: "Gud finns nog inte". Det urartade lite i en ganska lång och innehållslös påföljande diskussion, men jag gillar fortfarande analogin med förnuftet som ett ungträd!


http://www.seglorasmedja.se/post2176/fornuftet-en-skor-planta-i-religionsdebatten/

Ovan: Mattias klättrar i Det Alternativa Förnuftets Träd (DAFT).