Idag skriver jag en kort drapa på Newsmill som svar till tre medlemmar ur SD:s partistyrelse, som kommer med nya befängda påståenden om aborter och kvinnors rättigheter. Min artikel går att läsa här.
Som vanligt hatas det till höger och vänster. Jag skriver en längre kommentar till Newsmills generösa upplaga med mörkermän och antigenustroll lite längre ner på samma sida. Smaklig läsning. Eller...
Visar inlägg med etikett Sverigedemokraterna. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Sverigedemokraterna. Visa alla inlägg
måndag 2 januari 2012
söndag 11 december 2011
Vilse i pannkakan
Gårdagens Salemmarsch förlades inte till Salem utan till Stockholms innerstad. Kanske var det ett försök för Brunhögern att bli lite mer jimmieåkessonskt folkliga, vara med där det händer? De kanske hämtade inspiration från Pride:s publikrekord i år, på kungsan? "Kan de så kan vi"...
Nja, sanningen att säga så tycker väl de här killarna lika illa om både Jimmie Åkesson och Pride. Sverigedemokraterna har lyckats få ett reellt inflytande genom att polera sin retorik. De svenska nazisterna ligger och skvalpar i bakvattnen. I år drog deras marsch mindre folk än på mycket, mycket länge.
Det är lätt att prata om högerextrema som "vilsna unga män". På ett plan är det säkert också just så. Det kan Fryshusets verksamhet vittna om, som jag har varit i kontakt med vid flera tillfällen för olika projekt. Likväl: Vilsenhet är ett av mina personliga favorittillstånd i livet. Jag associerar det inte till ett tillstånd av hat och tvärsäkerhet, utan tvärtom till öppenhet och förundran.
Det kanske gick att säga att dessa ideologiskt övertygade hatare tappar bort sin mänsklighet i sin ideologi, och på så vis är vilsna. Det är i så fall en destruktiv form av vilsenhet, en som gör folk till mördare och huliganer.
En mindre destruktiv vilsenhet är å andra sidan precis det som gör oss till människor - en känsla av förundran inför världens mysterier, av undran och nyfikenhet på den Andre, medmänniskan. En känsla av att inga svar kan vara tillräckliga, att ingen fråga någonsin är helt färdigbehandlad.
Detta vilsna tillstånd är mer än en känsla, det är en grundläggande stämning för tillvaron - att hållas in i sin nakna mänsklighet specifikt i dess blottade otillräcklighet, att se sig som ett stycke kött och blod, ett synnerligen begränsat synfält som trevar längs flackande spår, ständigt reviderar sin kurs efter lika ständigt främmande stjärnor, på en stormande och betagande vacker ocean av ting och deras nyanser.
Det är lätt att hata, för då mister tingen sitt djup. De blir begripliga. Men utan djup blir världen platt som en pannkaka. Hur du än seglar kommer du då att nå till kanten en vacker dag, och där kommer du att ställas inför valet att segla vidare eller vända åter, till den tredimensionella verkligheten.
Det är detta som gör extremhögern så farlig. Många har redan seglat över världens kant, övergivit vår värld för en annan, som det är mycket svårt att hitta tillbaka från. De är vilse i pannkakan.
AB 1 2 DN 1 2 3 SvD 1 2 3
Nja, sanningen att säga så tycker väl de här killarna lika illa om både Jimmie Åkesson och Pride. Sverigedemokraterna har lyckats få ett reellt inflytande genom att polera sin retorik. De svenska nazisterna ligger och skvalpar i bakvattnen. I år drog deras marsch mindre folk än på mycket, mycket länge.
Det är lätt att prata om högerextrema som "vilsna unga män". På ett plan är det säkert också just så. Det kan Fryshusets verksamhet vittna om, som jag har varit i kontakt med vid flera tillfällen för olika projekt. Likväl: Vilsenhet är ett av mina personliga favorittillstånd i livet. Jag associerar det inte till ett tillstånd av hat och tvärsäkerhet, utan tvärtom till öppenhet och förundran.
Det kanske gick att säga att dessa ideologiskt övertygade hatare tappar bort sin mänsklighet i sin ideologi, och på så vis är vilsna. Det är i så fall en destruktiv form av vilsenhet, en som gör folk till mördare och huliganer.
En mindre destruktiv vilsenhet är å andra sidan precis det som gör oss till människor - en känsla av förundran inför världens mysterier, av undran och nyfikenhet på den Andre, medmänniskan. En känsla av att inga svar kan vara tillräckliga, att ingen fråga någonsin är helt färdigbehandlad.
Detta vilsna tillstånd är mer än en känsla, det är en grundläggande stämning för tillvaron - att hållas in i sin nakna mänsklighet specifikt i dess blottade otillräcklighet, att se sig som ett stycke kött och blod, ett synnerligen begränsat synfält som trevar längs flackande spår, ständigt reviderar sin kurs efter lika ständigt främmande stjärnor, på en stormande och betagande vacker ocean av ting och deras nyanser.
Det är lätt att hata, för då mister tingen sitt djup. De blir begripliga. Men utan djup blir världen platt som en pannkaka. Hur du än seglar kommer du då att nå till kanten en vacker dag, och där kommer du att ställas inför valet att segla vidare eller vända åter, till den tredimensionella verkligheten.
Det är detta som gör extremhögern så farlig. Många har redan seglat över världens kant, övergivit vår värld för en annan, som det är mycket svårt att hitta tillbaka från. De är vilse i pannkakan.
AB 1 2 DN 1 2 3 SvD 1 2 3
torsdag 17 november 2011
Puerila luftpastejer i natten
Expressens i särklass argaste geting heter Ulf Nilson. Han har surrat ilsket om Islam i många herrans år, varnat för att svenskar är på väg att avskaffa sig själva, härjat om sharialagar och slöjor, pratat i Behring-Breivikska termer om "det pågående kriget" och allmänt hållit låda där ute på sin ytterkant i svensk politik. Nu har han kallat shiitisk Islam för "en sekt" och menar att alla shiamuslimer vill döda alla judar. Det har slutligen resulterat i en HMF-anmälan mot artikeln.
Vad händer sedan? Well, #ulfnilson-taggen sparkar igång på Twitter. Arga kritiker av Islam angriper anmälaren, kallar honom allt från "stolpskott" till "muslimkramare". Så var den historien igång igen.
I sådana här sammanhang återkommer alltid en viss sorts argumentation. Det som står, ordagrant, är väldigt viktigt för religionskritikern. För många Humanister är det tacksamt att angripa allt som står i Leviticus i bibeln. Islamofober går gärna till Haditherna. Dessa religionskritiker plockar fram hårresande exempel ur skrifterna, som förespråkar allt från barnamord till stening och slaveri, och pekar på detta för att förklara det onda eller olämpliga med den religion som de för stunden vill kritisera.
Bokstavstron är därmed det som förenar religionskritikerna med fundamentalisterna. Alla övriga troende som hamnar någonstans mittemellan, som tolkar, tänker själva eller diskuterar i samkväm med andra, och överhuvudtaget aldrig har umgåtts med tankar på att sälja sina döttrar till slaveri, borde egentligen bara kunna sätta sig bredvid, äta ett kex och titta på medan de bekymrade utkämpar sina strider. Varför ens ta åt sig av kritik som så uppenbart inte riktar sig mot en själv? Är det inte lite, ja... nästan lite barnsligt att komma dragande med citat ur haditherna (vilket några islamfientliga Twittrare gjorde idag apropå HMF-anmälan) för att på något sätt svart på vitt "bevisa" de andras ondska?
En måste dessvärre ta hänsyn till en viss grad av generell dumhet i populationen. De flesta människor är tyvärr inte så pålästa att de inte kan rubbas av att höra samma argument tillräckligt ofta. Det är därför en ofta känner ett behov att nyansera, återigen förklara dessa mycket enkla saker i livet: Att man kan upptäcka vänner från platser tvärs över jorden, och finna dödsfiender inom sin egen familj. Att man inte kan dra alla över en kam. Att göra detta resulterar alltid i ett feltänk, ett skott i luften. En kniv i ryggen på sanningen.
Ulf Nilson 1 2 3 4
Radiodebatt med Ulf Nilson och Tanvir Mansur
Vad händer sedan? Well, #ulfnilson-taggen sparkar igång på Twitter. Arga kritiker av Islam angriper anmälaren, kallar honom allt från "stolpskott" till "muslimkramare". Så var den historien igång igen.
I sådana här sammanhang återkommer alltid en viss sorts argumentation. Det som står, ordagrant, är väldigt viktigt för religionskritikern. För många Humanister är det tacksamt att angripa allt som står i Leviticus i bibeln. Islamofober går gärna till Haditherna. Dessa religionskritiker plockar fram hårresande exempel ur skrifterna, som förespråkar allt från barnamord till stening och slaveri, och pekar på detta för att förklara det onda eller olämpliga med den religion som de för stunden vill kritisera.
Bokstavstron är därmed det som förenar religionskritikerna med fundamentalisterna. Alla övriga troende som hamnar någonstans mittemellan, som tolkar, tänker själva eller diskuterar i samkväm med andra, och överhuvudtaget aldrig har umgåtts med tankar på att sälja sina döttrar till slaveri, borde egentligen bara kunna sätta sig bredvid, äta ett kex och titta på medan de bekymrade utkämpar sina strider. Varför ens ta åt sig av kritik som så uppenbart inte riktar sig mot en själv? Är det inte lite, ja... nästan lite barnsligt att komma dragande med citat ur haditherna (vilket några islamfientliga Twittrare gjorde idag apropå HMF-anmälan) för att på något sätt svart på vitt "bevisa" de andras ondska?
En måste dessvärre ta hänsyn till en viss grad av generell dumhet i populationen. De flesta människor är tyvärr inte så pålästa att de inte kan rubbas av att höra samma argument tillräckligt ofta. Det är därför en ofta känner ett behov att nyansera, återigen förklara dessa mycket enkla saker i livet: Att man kan upptäcka vänner från platser tvärs över jorden, och finna dödsfiender inom sin egen familj. Att man inte kan dra alla över en kam. Att göra detta resulterar alltid i ett feltänk, ett skott i luften. En kniv i ryggen på sanningen.
Ulf Nilson 1 2 3 4
Radiodebatt med Ulf Nilson och Tanvir Mansur
onsdag 16 november 2011
En legitim fråga...
Aftonbladet skriver idag om kungens planerade lunch med Jimmie Åkesson i december. De upprörs. Matbiten med Sverigedemokraternas toppnamn kan få långtgående politiska konsekvenser, menar de. Bland annat fruktar de på Aftonbladet att detta synkronicerade intag av organisk föda ska innebära att Åkesson förlänas en större politisk legitimitet.
Kopplingen mellan traditionell svensk monarki och Sverigedemokrati är egentligen okomplicerad, eftersom båda dessa verksamheter vilar på idén om nationalstaten, förd till sin spets.
Sverigedemokraterna håller i detta nu på med processen att revidera sin ideologiska beteckning från det korthuggna, smått komiska "nationalister, demokrater", till "socialkonservativa". Men Åkesson hävdar att deras syn på nationalismen fortfarande ska vara partiets bärande element.
SD vurmar ännu för folksjäl, nationalkaraktär och historia. De har till och med tagit fram en principiell definition av "svenskhet". Svensk är den som talar flytande svenska (är kungen kvalificerad?), omfattar svenska värderingar (...och Kamprad? What about Kamprad?), och känner större lojalitet till Sverige än till något annat land (och där föll även undertecknad bort).
Nationalismen föreskriver att en människa kan tänkas förkroppsliga den svenska folksjälen, den svenska historien, och vara dess förvaltare. Ingen är en starkare symbol för denna ideologi än monarken. Men denna bild är falsk - den är ett ögats misstag -ett trompe l'œil som ger sken av att vara något som det inte är.
Kungen, ej vald av folket, tillsatt av en tradition vars instiftare är döda och glömda. Hur kan en sådan person inge någon slags legitimitet? Det är resultatet av en legitimerande praktik som sätter honom på piedestal, och den praktiken är pragmatisk - inte kopplad till folksjälen. Kungligheter säljer lösnummer.
Kungen kan bara legitimera Åkesson eftersom Aftonbladet legitimerar kungen. Den stora frågan lyder: Vem legitimerar Aftonbladet?
SVD Expo DN Expressen Metro
Kopplingen mellan traditionell svensk monarki och Sverigedemokrati är egentligen okomplicerad, eftersom båda dessa verksamheter vilar på idén om nationalstaten, förd till sin spets.
Sverigedemokraterna håller i detta nu på med processen att revidera sin ideologiska beteckning från det korthuggna, smått komiska "nationalister, demokrater", till "socialkonservativa". Men Åkesson hävdar att deras syn på nationalismen fortfarande ska vara partiets bärande element.
SD vurmar ännu för folksjäl, nationalkaraktär och historia. De har till och med tagit fram en principiell definition av "svenskhet". Svensk är den som talar flytande svenska (är kungen kvalificerad?), omfattar svenska värderingar (...och Kamprad? What about Kamprad?), och känner större lojalitet till Sverige än till något annat land (och där föll även undertecknad bort).
Nationalismen föreskriver att en människa kan tänkas förkroppsliga den svenska folksjälen, den svenska historien, och vara dess förvaltare. Ingen är en starkare symbol för denna ideologi än monarken. Men denna bild är falsk - den är ett ögats misstag -ett trompe l'œil som ger sken av att vara något som det inte är.
 |
| Escaping criticism, av Pere Borell del Caso, 1874 |
Kungen, ej vald av folket, tillsatt av en tradition vars instiftare är döda och glömda. Hur kan en sådan person inge någon slags legitimitet? Det är resultatet av en legitimerande praktik som sätter honom på piedestal, och den praktiken är pragmatisk - inte kopplad till folksjälen. Kungligheter säljer lösnummer.
Kungen kan bara legitimera Åkesson eftersom Aftonbladet legitimerar kungen. Den stora frågan lyder: Vem legitimerar Aftonbladet?
SVD Expo DN Expressen Metro
tisdag 25 oktober 2011
Well played, sir!
Denna välkända sångstump kan vi alla som spenderade förmiddagen i andäktigt iakttagande av våra Twitterflöden, glatt ta till oss.
Den person som hackat Petzälls Twitterkonto och sedermera skickat ut en serie äldre och redan tidigare publicerade lösenord till olika jounalister lyckades på några timmars tid få #sdgate att globaltrenda påTwitter. Skämtet hamnade högst upp på alla tidningars hemsidor. Förvirringen är total. Well played, sir!
Vem som ligger bakom detta tror jag inte att vi kommer att få reda på - eller vad syftet med attacken var. Det är svårt att se att dagens händelser kommer att skada SD på sikt, om inte någonting nytt framkommer.
Skandalen inuti skandalen är de hackade kontona som twittrades av det hackade kontot. Att dessa lösenord på fullt allvar har använts av besuttna journalister med ansvar att skydda sina källor?! Några skräckexempel: Tejp, getingbo, vips. De är inte helt färska, men det fanns faktiskt riktlinjer för starka lösenord för fem år sedan också.
Dagen har hittills varit en studie i äkta IT-infotainment: Rafflande intriger, spekulationer från hög och låg - och glöm inte bort att ändra ditt lösenord då och då! Det är en härlig virtuell värld vi lever i.
SVD 1 2 3 AB 1 2 3 Exp 1 2 3 DN 1 2 SVT 1 2 SR GP
Bloggat:
Martin Mobergs betraktelser
AB:s ledarblogg
Tokmoderaten (som hoppade pistolen lite)
Röda Berget
Truth and Fiction
Högbergs tankar
WhatsupSthlm (skriver bra om säkerhet)
måndag 1 augusti 2011
Ett brev till er på bloggen Politiskt Inkorrekt
Hejsan PI. Tänkte också komma och försöka "nyansera debatten" lite grann.
Vore kul om vi kunde enas om att vi alla är troll ibland, men ingen är det jämt. När det kommer en 4chan-flod av folk som spammar oneliners om SD så kallar jag det för trollning - precis som en vanlig FB-raid fast pga ideologi och inte for the lulz, sas. Jag menar inte att alla som gillar SD eller läser på PI är troll för den sakens skull.
Själv är jag en s.k. kulturmarxist/rödvinsvänster. Definitivt PK-kille, om det ordet nu betyder någonting. Och allvarligt talat, vad handlar det här med PK om egentligen? Jag rör mig ju *rätt mycket* i sådana där PK-kretsar och jag hajar inte detta. Det finns definitivt inget tankekollektiv med "rätt åsikter" eller något hemligt brödraskap. Iaf inget som har bjudit in mig att bli medlem.
Grejen är den att jag tror att det finns några på både PI och FB som har fått för sig att vi "proffstyckare" är på något sätt en enda massa, liksom som om alla egna åsikter utplånades när man väl blivit publicerad tillräckligt många gånger. Men folk använder PK så himla slarvigt. Jag blir kallad PK nästan vad jag än säger och gör. Vilket blir lite frustrerande ibland. Tänkte bara att ni ville veta det. Om man använder ett ord för mycket så tappar det liksom sin laddning och innebörd.
Sen tycker jag att det är skitkonstigt att ni har utsett Twitter till något slags åsiktstorg för en politisk elit. Visst är det många som twittrar där, men det är ju knappast någon som försöker ha några djupa åsikter på Twitter. Det är ju för tusan bara 140 tecken, mindre än ett sms. Men för all del, kom gärna dit och skriv ifall ni vill det. Men det är synd när man har sönder #svpol-taggen pga för mycket spam i samma fråga. Ni förstör ju för alla när ni gör så.
Med vänliga hälsningar
Mattias Irving
Vore kul om vi kunde enas om att vi alla är troll ibland, men ingen är det jämt. När det kommer en 4chan-flod av folk som spammar oneliners om SD så kallar jag det för trollning - precis som en vanlig FB-raid fast pga ideologi och inte for the lulz, sas. Jag menar inte att alla som gillar SD eller läser på PI är troll för den sakens skull.
Själv är jag en s.k. kulturmarxist/rödvinsvänster. Definitivt PK-kille, om det ordet nu betyder någonting. Och allvarligt talat, vad handlar det här med PK om egentligen? Jag rör mig ju *rätt mycket* i sådana där PK-kretsar och jag hajar inte detta. Det finns definitivt inget tankekollektiv med "rätt åsikter" eller något hemligt brödraskap. Iaf inget som har bjudit in mig att bli medlem.
Grejen är den att jag tror att det finns några på både PI och FB som har fått för sig att vi "proffstyckare" är på något sätt en enda massa, liksom som om alla egna åsikter utplånades när man väl blivit publicerad tillräckligt många gånger. Men folk använder PK så himla slarvigt. Jag blir kallad PK nästan vad jag än säger och gör. Vilket blir lite frustrerande ibland. Tänkte bara att ni ville veta det. Om man använder ett ord för mycket så tappar det liksom sin laddning och innebörd.
Sen tycker jag att det är skitkonstigt att ni har utsett Twitter till något slags åsiktstorg för en politisk elit. Visst är det många som twittrar där, men det är ju knappast någon som försöker ha några djupa åsikter på Twitter. Det är ju för tusan bara 140 tecken, mindre än ett sms. Men för all del, kom gärna dit och skriv ifall ni vill det. Men det är synd när man har sönder #svpol-taggen pga för mycket spam i samma fråga. Ni förstör ju för alla när ni gör så.
Med vänliga hälsningar
Mattias Irving
lördag 3 oktober 2009
Vem är galnast i kyrkan?
Under veckan som gått publicerade jag ännu en krönika. Det tog mig ett tag att suga färdigt på karamellen som var SDs stora framgångar i kyrkovalet. Man vill ju gärna uttrycka sitt missnöje, men det måste vara på ett tillräckligt elegant sätt för att det ska bli intressant att läsa också.
Med stor hjälp från dessa båda historiska fransmän (Jacques Derrida och Charles de Gaulle) här nedan kom jag snabbt på rätt köl igen, och krönikan kan du läsa här.
Med stor hjälp från dessa båda historiska fransmän (Jacques Derrida och Charles de Gaulle) här nedan kom jag snabbt på rätt köl igen, och krönikan kan du läsa här.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)