Identitetens dimensioner

Som ett led i diskussionen om identitet som just nu genomsyrar flera debatter där jag är närvarande - den ständigt pågående självreflektionen inom kyrkan, Sverigedemokraternas hjärtefråga om den svenska identiteten, frågorna omkring tolkande identitet kontra fastställd identitet - tänkte jag skriva en serie allmänna reflektioner omkring identitetens dimensioner.

Förhoppningen är att skapa en viss utökad förståelse för vad identitet är och kan vara, hur identitet fungerar, vad olika identiteter gör med oss, och en kartläggning av några av de förhållningssätt vi har till "identitet" idag. Det är inte tänkt att utgöra raketforskning, inga cutting-edge-teorier från den akademiska världen, men kanske en enkel handbok för den intresserade att orientera sig efter.

Identitet har för allt väsentligt tre viktiga dimensioner: En politisk, en psykologisk och en ontologisk. I detta inlägg skriver jag om politisk identitet.

Politisk identitet

Vad innebär det att hysa en identitet som politisk varelse? Den traditionella förståelsen av politisk identitet beskrivs ofta som ren partitillhörighet. Men att ha en politisk identitet handlar i grund och botten om att finnas till i ett samhälle, och hur en interagerar med det samhället.

För att förstå politisk identitet måste vi också börja med att förstå vad det politiska är och innebär. Politik kan definieras som processen att erövra och utöva makt i offentliga sammanhang. De intressanta orden i sammanhanget är "offentlig" och "makt". Att ingå i ett sammanhang med en politisk identitet är att träda fram som en synlig deltagare i ett stort maktspel.

Makt kan uttryckas på många sätt. Svenska kyrkan har till exempel makt genom faktorer som ålder, traditioner, ekonomiskt inflytande, geografisk utbredning och stort medlemsantal. Enskilda debattörer kan ha makt i form av exempelvis anseende, kunskap och kontakter. 

Makt är därför ett svårdefinierat fält, också för att det som kan utgöra en maktfaktor i en kontext kan vara en direkt försvårande omständighet i andra kontexter. Etnicitet och religion är två sådana fält vars status kan skifta oerhört i olika kontexter. Därmed kan en också påstå att det är kontexten som till syvende og sidst avgör vad som skapar makt och inte. Det brukar kallas ett strukturalistiskt synsätt på makt.

Vi kan inte alltid själva bestämma vår position eller vår makt. Den kan avgöras åt oss, av någon annan med mer makt, eller av kontexten i vilken vi befinner oss. I en brinnande tågvagn full med akademiker kommer makten att tillfalla den med brandsprutan, oavsett utbildning. Samma människor har helt andra inbördes maktpositioner i till exempel kampen om att få sin text publicerad i en branschtidning.

Andra kan vilja omförhandla vår position. Jag kallas till exempel kristen av vissa och okristen av andra. Beroende på vilken kontext detta fälls i får deras påståenden olika stort inflytande på min politiska (alltså offentliga) identitet, helt oavsett hur jag själv skulle definiera mig.

Ett annat tydligt exempel är Anders Behring Breivik, som protesterade vilt mot sin sjukdomsdiagnos. Men hans protester mot denna nya identitet som samhället ålade honom blev inte hörsammade. Först när andra personer med inflytande inom psykologins fält började att ifrågasätta diagnosen skapades det en allvarlig diskussion. Breivik själv är, liksom snart sagt alla andra psykiatripatienter, maktlös i denna fråga.

Politisk identitet rör sig därför alltid om en förhandling mellan olika aktörer och krafter. Vissa politiska skolor tenderar att inte lägga särskilt stor vikt vid den politiska identiteten, just eftersom den är så flytande och förhandlingsbar, oviss. Identitet betraktas då ofta som något privat och inneboende, icke förhandlingsbart. Det är en vanlig åsikt inom konservativa tankeströmningar.

Konservativa tankeströmningar har ofta legat den politiska eller ekonomiska makten nära, historiskt sett. Det är viktigt att påpeka detta, för den som inte är van att underkastas andras definitioner av det egna jaget kommer heller inte ha lika lätt att förstå hur kraftfull den politiska identiteten kan vara.

Sara Ahmed skriver i början av sin bok Vithetens hegemoni om upplevelsen av att identifieras ut som mörkhyad kropp i en värld där vita bestämmer vad det innebär att vara mörkhyad. Det som varit hemtamt och eget blir plötsligt främmande och ovisst. När poliser stannar en på gatan bara för att en är mörkhyad i ett område där många brott begås, hur långt kan en lita på samhällets välvilja, på att bli trodd när ord står mot ord? Vad gör det med självbilden när så kallade normalfördelningskurvor visar att minoritetspopulationer har lägre IQ än den etniska majoriteten? Också den mest subjektiva upplevelsen av det egna jaget underkastas då det politiska spelet av definitioner. Den psykologiska och till och med den ontologiska identiteten är inte kompromisslöst åtskilda från den politiska.

Varför då göra den uppdelning som gjorts i dessa inlägg? Främst görs den av pedagogiska skäl. Det är en gränsdragning som i allra högsta grad kan och bör ifrågasättas. Men någonstans ska diskussionen om identitet ta sin början, och utan förkunskaper är det svårt att tränga in djupare i frågan om identitetens aspekter. Fler inlägg i den här lilla bloggserien kommer framöver.

Kejsarens nya kläder - en systemstudie i ensamhet

Det var en gång en kejsare som ville ha nya kläder. Ni vet resten av historien. Två svindlare lurar på honom en "kostym" som inte finns (de påstår nämligen att den är gjord i ett tyg som är osynligt för den som antingen är korkad eller opassande för sin position och kejsaren vägrar såklart erkänna att han inte ser något tyg), så när han går naken ner längs paradgatan låtsas även alla andra att de ser de fantastiska nya kläderna. Ingen vill ju verka korkad, och ingen kan tänka sig att kejsaren skulle gå naken. Förtrollningen bryts först när ett litet barn ropar "Kejsaren är naken!". Då inser alla att de inte alls har sett fel och att kejsaren faktiskt är naken.

HC Andersen lyckades med sin saga fånga in ett brottstycke av verkligheten som vi alla tragiskt nog känner igen, men väldigt sällan relaterar till. Det är ensamheten i att vara människa – samma ensamhet som behandlas med hjärtenypande inlevelse i Flickan med svavelstickorna. Ensamheten satt i system är bilden som Kejsarens nya kläder målar upp inför oss. Där uttrycks viljan att tillhöra och oron att man kanske inte kan lita till sina egna två ögon, där gisslas också den livströtta tilltron till en slags folkmassans inneboende rationalitet.

Man lär sig snabbt att man är korkad som barn – och sånt hänger ofta med länge. Det spelar sällan någon roll hur vältaliga bevis för motsatsen som man lyckas ackumulera under sin livstid. Ett dåligt självförtroende är blint och dövt för fakta. Så när man inte ser de där kläderna på kejsaren, men alla andra agerar som om de såg dem, då är det klart att de flesta förväntar sig att felet ligger hos dem själva. Vem tar ensamheten och stigmatiseringen det skulle innebära att verka korkad?

"Ensamheten", okänd konstnär

Nu vill jag genomföra en Saturnalie igen. Den stämmer kanske inte, men jag tycker det är ett fint tankeexperiment för att åskådliggöra denna utsatthet. Tänk om det i själva verket är så att vi alla är nakna? Vi kanske är mer utsatta och utlämnade åt varandra än vi tror? För det bor en kejsare ibland oss, en osynlig liten filur som ingen har sett men som alla vet är påklädd. Kanske låtsas vi alla att vi har kläder på oss. Den enda som inte låtsas är Kejsaren, som inte finns. Kläderna är myten om att vi är något annat än utsatta, maktlösa, utan kontroll – de osynliga kläderna som vi alla bär, och som vi alla tror att alla andra också bär, är vårt kulturella skydd mot det olidliga i livet.

Vi är ”civiliserade”, vilket vackert ord. Men det står i passiv form, har du tänkt på det? Först måste någon ha kommit och civiliserat dig innan du kan bli civiliserad. Precis som att du i gammal folktro först måste höra tuppen gala innan du kan bli galen. Civilisation verkar för mig vara en absurditet som helt enkelt satts i system; en lögn som blivit sanning för att alla skriver under på den. Det innebär inte att den är någonting ”dåligt”. Utan denna lögn som vi alla bär på och visar upp skulle vi kanske inte fungera tillsammans alls? Man behöver onekligen spelregler om man ska kunna spela med.

Problemet är när illusionen blir verklighet – när vi glömmer bort att vi är konstruerade varelser i ett ständigt tillblivande av fantasier som skapar vår kultur. Samtidigt är det kanske omöjligt att se bortom illusionen till det presumtivt ”verkliga” där bakom. Hela idén luktar onekligen gammalt. Men även om det inte finns något bakom illusionen behöver den ändå demaskeras för att vi ska kunna gå bortom och utöver den, som samhällsvarelser. Vi behöver komma ihåg att alla ”kläder” som vi pratar om här är uni-former.

När man kan inse och bli till freds med att samhället ytterst bygger på ett antal lögner som satts i system så får man en helt ny uppsättning verktyg för att åstadkomma en positiv samhällsförändring. Man kan börja möta sina medmänniskor med en nyfikenhet som inte stannar vid ytan – och att själv byta ”samhällsidentitet” behöver inte bli så mycket svårare än att byta kläder. Vi har friheten att fabulera som vi vill – ingen annan kan ge oss rätt eller fel, och särskilt inte dem som fortfarande tror på illusionen om det förnuftiga samhället; de som tror att ”alla andra” med all säkerhet har rätt, medan de själva har fel, är oförnuftiga, otillräckliga, korkade. På ett plan har de rätt – de ger sig själva rätt genom sitt eget agerande. De uppvisar genast ett koordinerat beteende som låter ordningen överleva till priset av samtliga individers enskilda psykologiska känsla av otillräcklighet. I det avseendet är HC Andersens saga en makalös studie i performativitet. 

Barnets ingripande i berättelsen var dock absolut inte en förlösande röst av ”sanning” i massan, utan den oreflekterade, ännu inte socialiserade individens missanpassade reaktion. Det som gör HC Andersens saga till just en saga och inte till en framskriden bildlig samhällskritik är att folket i den här berättelsen otroligt nog lyssnar på barnet. Men en sann protest mot den kollektiva lögnen måste komma ur de ljugandes egen mun. Endast någon som känner till spelet kan underkänna det och omskapa det. Kejsaren, den ende påklädde, idealet – kanske är han ett nödvändigt ont, men det innebär inte att vi saknar kraften att sätta nya ideal på tronen.

Exorcisten - filmanalys

OMBYTTA ROLLER

SPOILERVARNING. Fastän de flesta säkert redan kan filmen på sina fem fingrar skriver jag ändå ut en varning. Här nedan ger jag min egen analys av filmen Exorcisten och de teman den tar upp. Flera viktiga element i filmen kommer behandlas, så läs på egen risk.

Fastän den är utnämnd till den ”läskigaste filmen någonsin” bestämde jag mig för att se den sent en kväll. Ensam. Höstkväll också. Regnigt och jävligt. Ingen hemma. Jag är livrädd för skräckfilmer och kunde inte gå nära teven på två veckor efter att ha sett The Ring. Vad fick mig att göra det? Kanske ett visst mått av självplågeri.

Med facit i hand hade jag inget att oroa mig för. Jag blev knappast skrämd, men desto mer förundrad. Inte bara över de visuella och auditiva effekterna (vilka egentligen skulle förtjäna en egen krönika), utan över konceptet exorcism och hur det behandlas i filmen.

Linda Blair spelar den besatta flickan Regan

Den riktiga exorceringen är nämligen inte alls den som Max von Sydow utför mot Linda Blair, utan exorceringen av filmens fader Karras tvivel genom de angrepp som han utsätts för av demonen i flickans kropp. Genom filmen följer vi hans långsamma nedåtgående spiral; han började som präst och vidareutbildade sig till psykiatriker. Nu tvivlar han på sin tro och känner skuldkänslor, för han upplever att han sviker sin sjuka mor genom att aldrig vara där och hälsa på.

Sveket som han tar på sig vid hennes bortgång kastar honom ut i en svår tid; han röker, han dricker och han stjäl. Han springer på löpbana och han boxas frenetiskt. Det är som att hans smygande ateism tvingar honom att göra saker, vilka saker som helst, så länge som de inte ligger i linje med prästyrket. En rastlös energi får Karras att kännas vital till och med när han är som mest nedstämd och självdestruktiv. Energin söker ständigt utlopp i ett nedbrytande av det olidliga prästskapet som han upplever har fört honom till vägs ände.

När han kopplas in på fallet med den mystiska flickan Regan börjar han utmanas av någonting som kommer utifrån istället för inifrån. Hans egna demoner och tvivel har sökt ett utlopp under längre tid. Men först i och med möjligheten att rädda en liten flickas själ kan han ställa sig mot sina egna fasor. Egentligen måste han rädda dottern för att kunna bli kvitt sin moder. Dessa båda kvinnogestalter ger oss en fingervisning om en ny tolkning av filmens centrala motiv.

Vad är det som sker när skulden tar överhanden i någons liv? Karras blir självdestruktiv på grund av en självpålagd nedvärdering som kommer sig av att han har svikit de principer han önskar upprätthålla. De principerna, respekten för modern, för Gud, är synonyma med en respekt för Ordningen. Hur nära denna respekt för Ordningen egentligen ligger till kaoset, perversionen, en dionysisk tillvaro, illustreras av hur han kastas in i det senare till följd av ett alltför stort intresse för det förra.

Dessa båda hållningar, ordning och kaos, intar samma position mot varandra som Kristendomen och Djävulen gör. Djävulen är den som protesterar mot och revolterar mot den gudomliga Ordningen. När revolten får fäste i unga Regan blir hon extremt stötande, vulgär och trotsig. Den framstår som en Annanhet, ett klimax av det nedtryckta när det slutligen finner kraft nog att bryta upp genom Ordningen och visa den för vad den är – en perversion av människan.

Med perversion menar jag dock inte att det skulle vara något dåligt, men när Ordningen läggs på människan, det lilla barnet till exempel, innebär det ett övergrepp på och ett nedtryckande av det i barnet som måste förnekas. Med tiden finner jaget ofta en balans mellan det nedtryckta, Detet, och det förtryckande, Ordningen. En alltför stor tilltro till Ordningen måste alltså yttra sig i någon slags perversion, då en sådan tilltro aktivt sätter det förbjudna i spel på samma sätt som man bara kan tro på Djävulen om man först säger sig vara kristen.

Vad sker i fader Karras när han i slutminuterna av filmen offrar sig själv för att göra Regan kvitt demonen? Är det bara en gärning av desperation från en känslomässigt instabil människa som kämpat lite för länge med sitt tvivel för att ha styrkan att möta demonen på annat sätt än genom att offra sig själv? Jag tror att det hela sker fullständigt tvärtom. Det var först när demonen gick till blatant angrepp mot fader Karras som hans otroliga respekt för Ordningen luckrades upp och kunde exorceras ut. Genom detta bröts fader Karras handlingsförlamning och han kunde till slut agera för barnets bästa, utan att bekymra sig för de regler som hans kall och hans mor i sin död pålagt honom. Fram till denna punkt hade han ägnat sig åt att revoltera, en i grunden reaktiv och okreativ rörelse.

Låt oss jämföra de båda prästerna för en kort stund. Fader Merrin, spelad av Max von Sydow, framstår som fader Karras antites. Han är handlingskraftig, obändig i sin tro. Merrin framstår inte längre som en människa, fastän han ger signaler om att en gång kanske ha varit det. Han är på samma gång en av de djupare och en av de plattaste karaktärerna i filmen. Man kan tolka honom som en princip, den överjordiska Ordningen inkarnerad. När Ordningen ställs mot den revolterande Annanheten och kämpar med denna om Regans kropp, faller den till föga – i detta fallet på grund av ett dåligt hjärta. Påminner inte detta om vad Nietzsche säger om livskraftens ursprung i det Dionysiska, och dess frånvaro i det Apolloniska som skiljts från Dionysos genom tanken på det eviga?

I det här fallet har Dionysos, i form av demonen, övertaget över kroppen för det är han som har livskraften. Redan i filmens början får vi veta att ont bara kan fördrivas med ett annat ont, som fader Merrin påpekar medan han betraktar medaljongen som hittas i sanden i Irak – en medaljong som sedan återfinns mycket riktigt, runt halsen på fader Karras. Det innebär inte, som vissa uttolkare kanske vill ha det, en Kristendomens totala kollaps i maktlöshet inför det onda. Filmen är istället ett porträtt av det extatiska möte mellan krafterna som slutligen äger rum när en omöjligt upphöjd ordning möter en lika omöjligt alienerad Andra. Perversionerna är inte följden av den ena eller den andra kraften, utan är ett uppskruvat översvallande av samspelet mellan dem båda.

Fader Karras mot slutet av filmen, när han tar emot demonen i sin egen kropp 

Fader Karras finner sin frälsning i och med Demonens seger över Ordningen, när fader Merrin dör. Förskräckelsen över demonen förbyts i vrede och slutligen i en vilja att överkomma den till varje pris – men inte i någon transcendent guds namn (i själva verket gör han sig till en dödssyndare genom att ta emot demonen i sin egen kropp), utan på grund av sin vilja att hjälpa flickan Regan. Så länge som Ordningen i form av Merrin var närvarande föreföll den tidigare så handlingskraftige Karras märkligt kuvad och förundrad – inte så konstigt, eftersom flickans besatta perversiteter på alla vis speglade hans egna – men med Merrins bortgång förändras han ögonblickligen till en handlande person igen. Han vågar livet, kanske kan man säga att han vill sitt eget utsläckande för att övervinna det som han inte kan samexistera med. På så vis övervinner han det och vinner individuationen tillbaka (Regan blir fri), till priset av sitt liv.


Därför menar jag att den sanna Exorcisten i den här filmen är demonen själv.

Polisen och jag

MÖTE MED MISSTRO

Det kittlar till i maggropen när blåvita bilar sakta rullar fram längs gatan. Svartklädda män panorerar betongen och människorna. För ett kort ögonblick blir jag till en terrorist, en potentiell upprorsmakare, en hustrumisshandlare (fastän jag inte är gift), en samvetslös djurplågare, en snattare av små symboliska ting; jag blir helt enkelt samhällets baksida för en kort sekund. Är vi inte egentligen alla brottslingar?

Om vi inte hade polisen så skulle någon få lov att uppfinna den. Mot vilka skulle vi annars leva ut våra fantasier, de undertryckta, vår vrede över ordningen. Ingen har frågat mig om jag ville födas i Sverige, som svensk. Jag har aldrig skrivit under något papper på att jag godkänner våra lagar eller vår politik; man har bara slussat in mig i systemet eftersom jag inte har protesterat. I praktiken är jag ett offer för en negativ avtalsbindning.

Om jag ville göra uppror mot Sverige skulle jag bli tagen av polisen och fängslad. Är det så konstigt att det någonstans under ytan finns en existentiell frustration som är inbakad i själva principen för medborgarskapet? Är det inte denna frustration, så otillåten som den är, som för ett kort ögonblick förvandlar mig till skurk när jag känner Ordningsmaktens blickar på mig?

Det är en känsla av att vara genomskinlig, som om Ordningen kunde veta mitt innersta (den har ju onekligen varit med och format det), och i den genomskinligheten är jag utsatt, laglös. Sedan vinner förnuftet kontrollen igen. Jag går bekymmerslöst vidare, knappt märkbart ärrad av denna vardagliga kollision med Ordningsmakten.

Några marginaliserade företrädare för 

Oordningsmakten får separata

duschrum på polisstationen.

I LOVE TO HATE YOU!

Staten är en kompromiss av tusentals stridande viljor. Polisens agerande är i någon form alltid ett uttryck för den rådande viljan, på precis samma sätt som alla andra samhällsinstitutioner, till exempel Försäkringskassan och Skolverket. Men ingen annan institution har fått en så rik flora av symboler, fetischer, slagord och ramsor som våra kära poliser. Visst är det lite konstigt? Försäkringskassan är kanske inte riktigt lika radikal med sina repressalier, men någon liten fetisch borde vi ju ha hunnit hitta på tycker jag.

I väntan på en ny och försäkringskasserelaterad dräktgenre får vi väl hålla till godo med läder, uniformer och handklovar. Inte helt fel, enligt somliga... till exempel Victor i Village People!

De syns överallt och berikar på ett storslaget sätt våra liv med lika delar ångest och trygghet. Vad skulle vi göra utan den fantastiskt läckra uniformerade estetik som bara polisen kan ha gett upphov till? En ärtig Mardi Gras-flata med leksakspistol räckte för att göra min dag när jag skrev den här bloggen. Dessutom, återigen, vart skulle vi rikta vår vrede och oro, utan polisen? Vem annars är tillräckligt robust för att bära ansvaret för allt som är fel i samhället?

I vänsterkretsar blir polisen ofta generöst mytologiserad, den är ett fantastiskt objekt att rikta sitt agg och sin misstänksamhet mot. Det blir särskilt tacksamt att vara antipolisiär när de blir våldsamma och provocerar fram kravaller helt utan anledning.

Man känner sig sällan så förträfflig som när man överträffar samhällets egna försvarare. Det är nästan som att man får hämnd på den där känslan av orättvisa som kommer av att man aldrig själv fick välja hur världen ska se ut.

Finns det något snyggare, mer stilrent,

än en tvättbräda i uniform?

RÄTTSSKIPARE I BÅDA LÄGER

Det är en spänning i luften. Demonstranterna har samlats och myllrar på torget och polisen är redan där med flera piketbussar. Banderoller strövar planlöst omkring runt om oss, över våra huvuden, medan demonstrationsledarnas genomträngande röster får betongen att skalla.

Sällan ropar man så mycket, så ivrigt, så övertygat. Man ropar till alla, men inte till någon. När tusen röster höjs är det anmärkningsvärt att ingen av dem riktar sig till polisen. En granithård zon av ickekommunikation skiljer grupperna åt, fastän båda läger borde ha allt att vinna på att kommunicera. För den som vill åstadkomma en samhällsförändring är polisen ofta ett stort hinder på vägen dit. Ett hinder som man måste leva med och verka runt, förhoppningsvis utan eldgivning. Men en trevande vapenvila är inte detsamma som fred.

Lagens långa arm, folkets långa näsa.

Kanske är det denna ständigt återkommande symboliska laddning, en slags kollektiv oidipal drift att nedgöra den Faderliga ordningen, som ytterst är skyldig till att demonstranter så ofta glömmer bort att de egentligen alltid är på polisens sida? De är inte motsatta varandra utan är intimt förbundna. Det hör man på blotta namnet ”polis”, som ursprungligen betydde ”stat”. Låt mig utveckla...

DEN VERKLIGA FIENDEN

En enkel men essentiell definition av polisen är, en aktiv samhällsuppbärande kraft. Den raka motsatsen till en polis är dock inte en aktiv samhällsomstörtande kraft i form av kriminella, vilket vi ju fick lära oss som barn. Inte ens de som vill bygga nya samhällen på tvärs mot det som polisen bevarar, är i någon som helst grad en motsats till polisen.

Nej, motsatsen till våra älskade poliser är istället den passiva samhällsomstörtande kraften. Det är den kraften som aldrig syns och aldrig agerar, men som långsamt får allting att rosta sönder inifrån. Den verkliga motsatsen till en polis är en soffpotatis.

"Tanken att poliser skulle vara våldsamma har ingen förankring i verkligheten. Vill du lukta på min blomma?", var denne polismans kommentar om de senaste diskussionerna kring polisvåldet.

Polis och demonstranter strider för att de båda delar ett engagemang för samhället. Metoderna varierar. Båda grupper svartmålar varandra. Godtycket tar överhanden över nyfikenhet och dialog. Vi måste påminna oss om att samhällen blomstrar av engagemang i alla dess former. Livet behöver ett visst motstånd för att växa sig starkt.

I väst har bekvämligheten blivit så stor att den är ett direkt hot mot det sunda samhället. Långsamt, mitt framför våra näsor, har våra rättigheter inskränkts och våra nätverk av möjligheter förtvinat. En makthegemoni har i mjugg tillskansat sig herraväldet över samhället och därmed fört in det i den oundvikliga nedåtgående spiral av dekadens som verkar vara ändhållplatsen för varje civilisation vi hittills känt till.

Vill du förändra din samtid så bör du känna din fiende. Den är inte där du tror att den är. Batonger må blixtra – de tjänar fel herrar, men deras slag är som fallande dun bredvid den himlarämnande tyngd som är folkets slöhet.

Minns alltid att du står där på torget för att ingen annan gör det. Polisen tjänar i grund och botten staten, och staten utgörs av folket. I denna insikt upphör vi att vara alienerade och utpekade. Vi försonar oss från alla våra existentiella brott mot Ordningen först när vi börjar kämpa för en ny och bättre ordning. Då sker en förvandling; kreativa krafter tar överhanden över resignationen vi tidigare kände och vi får syn på resignationen själv som varande den sanna fienden.

När folket tittar bort dras de giriga och dekadenta till makten som råttor till nedfallna smulor. Polisens metoder är bara symptom som skvallrar om samhällets och den rådande maktens natur, och ansvaret för den ligger helt i våra egna händer.

Visste du att världens snällaste farbror är trafikpolis i Tokyo?

TILL SIST...

Det är tydligt att något är ruttet på många håll i den svenska polisen idag. Vi har hört om rasistiska tillmälen i Rosengård, och än värre är så klart att polischefen kände till vad som försiggick och underlät att agera. De senaste åren har vi sett tveksamma dödsskjutningar med likaledes vanskliga domslut, vi har sett våldsamma påhopp och nu senast en person som avlidit på grund av onödig polisbrutalitet. Få åtalas, än färre blir fällda. Det liknar allt mer en camorra som har våldsmonopol och saknar ett fungerande system för ansvarsutkrävning. Trenden är så tydlig att man måste ha en IQ långt under rumstemperatur för att det inte ska bli pinsamt uppenbart att det rör sig om yrkespersoner som håller varandra om ryggen. Det allra mest slående exemplet är fortfarande Göteborgskravallerna.

Jag har försökt visa på att vi inte kan lägga skulden utanför oss själva. Det är bara en väg till svartmålning och fördömande. Man får aldrig tappa siktet för människan under uniformen och aldrig få för sig att man är bättre än dem, oavsett hur illa de må bete sig ibland. Det är inte lätt, speciellt när man ser korruptionen i vitögat och ser sin maktlöshet. Men vanmakt är en ohyggligt nedtryckande kraft som man måste bekämpa med varje pris. Därför måste vi kunna skratta också när det är som svårast. Jag gillar poliser egentligen. Det är en väldigt fin sak att arbeta för allas trygghet och välbefinnande. De förtjänar att hyllas, så länge som man gör det med glimten i ögat.

Kling och Klang, 

ett skällsuttryck 

som sprider värme

Min barndoms hjältar var poliser!

Som Bill och Bull fast med mustasch.