Den borgerliga spiksoppan behöver mer salt!

Fredrik Segerfeldt, författare och skribent, skriver på SVT Debatt under rubriken Lägg ner genusvetenskapen!. Där drar han slutsatsen att genusvetenskap inte är en disciplin med akademisk bäring, till skillnad från den vetenskapliga nationalekonomin. Saturnalier är av åsikten att Segerfeldts egen text utgör ett förträffligt, om än inverterat, lackmuspapper att mäta akademisk bäring mot.

I början av sin text skriver Segerfeldt om akademiska discipliner som verkar med ena foten i politiken. Där passar han även på att kalla det ett problem att det finns miljöforskare som engagerar sig i miljöfrågor. Därefter kastar han sig över genusvetenskapen.

I ena andetaget reserverar sig Segerfeldt för att döma ut en hel disciplin alltför hastigt. Med hans egna ord: ”Så bör man inte agera, som hederlig intellektuell.” En klädsam inställning, kan tyckas. I nästa andetag drar han slutsatsen att hela genusvetenskapen bör avvecklas, eftersom han har hittat ett ovetenskapligt citat på en genusvetares blogg. Den omnämnde genusvetaren Jonas Lindkvists blogg får därmed utgöra en tacksam spik i botten på Segerfeldts soppa.

Egentligen skulle det kanske räcka att sätta punkt där, med konstaterandet att Segerfeldts syn på intellektuell hederlighet av allt att döma är porös som en vällagrad grevé. För hur ska förhållandet mellan hans vidlyftiga slutsats och dess minst sagt anekdotiska bevisgrund annars tolkas? 

Detta hopkok hade behövt tas med en nypa salt - inte bara i den klassiska bemärkelsen, men också för att det ska smaka någonting alls. Maken till dåligt underbyggt generalangrepp har jag sällan skådat. Vore genusvetenskapen en belägrad stad kunde Segerfeldts angrepp liknas vid att släppa ut en sabeltandad mus utanför stadsporten och springa.

A propos akademisk trovärdighet, låt oss för all del inte diskutera det gungfly som Svenskt Näringsliv, tidigare arbetsgivare åt Segerfeldt, ännu klafsar runt i så att stövlarna kippar. Om det utfärdades medaljer i konsten att tysta sina egna forskare och föreslå straffavgifter för icke-näringslivsmässiga kurser, så skulle SN kunna tävla med de riktigt stora.

Uppdatering: Idag skriver Johan Ingerö i SvD om samma ämne. Det finns inte mycket att tillägga utöver vad som redan har sagts, förutom att Ingerö faktiskt hänvisar till en hel kurswebb innan han dömer ut genusvetenskapen. Han menar också att det faktiskt inte är säkert att det råder en maktordning mellan könen. Ett mycket märkligt påstående, när man ser sig om i världen.

Rabiatfeminism kommenterar Ingerö här.

Ytterst officiella papper

Saturnalier research labs

UTVÄRDERINGSPROTOKOLL

INLEDNING: Undersökningen kom till som ett led i undersökningen om undersökningarnas allmänna giltighets avslutande fastställande, avseende blandraskattens propensitet att inmundiga, aversion gentemot, alternativt begivenhet på rusdrycker av berusande karaktär.

SAMMANFATTNING: Av utvärderingens utvärderingsresultat att döma resulterade utvärderingen i fastställda resultat vilka framläggs i föreliggande utvärderingsprotokoll av resultatrapportens rapporterade resultat, resulterande i ett trefaldigt motstånd från försökskatten, sedermera benämnd FK.

FK: Hane, rödtabby, blandraskatt, ca 3 år gammal, milt temperament, lystrar stundom till namnet Benji.

SAMMANSTÄLLNING AV DATA

Undersökningen gick till så att föreliggande dryck anrättades på traditionellt vis, nedhälldes i för ändamålet passande behållare och presenterades för FK under ordnade former. Sammanlagt tre försök utfördes på kort tid. FK uppvisade tydlig misstänksamhet mot undersökningens slut.

22:03 Blossa romglögg

REAKTION: Avståndstagande, äckel, krullade morrhår. Försökskatten vände omedelbart bort huvudet och satte sig vid det öppna fönstret.

22:13 Ardbeg, the ultimate, 10-årig skotsk single malt whiskey från den skotska ön Islay.

REAKTION: Efemär repulsion uttryckt som vridning av främre delen av torso i motsatt riktning från objektet, åtföljd av flyktbeteende.

22:19 Auchentoshan, 12-årig skotsk single malt whiskey från strax norr om Glasgow.

REAKTION: Testresultat ej tillförlitliga: FK befann sig bakom soffan och vägrade komma fram.

KONTROLLGRUPP

Mattias Irving, hane, ca 31 år gammal, milt temperament.

REAKTION: Kontrollgruppen drack med god aptit.

Det osar katt om KDU

Min katt där hemma är en född jägare. Hans instinkter säger honom att angripa och fånga den spännande röda pricken som svischar runt i rummet. Det är uppenbart att han älskar jakten och leken, de gånger då han inte är för lat för att orka bry sig. Han kan även sitta i timmar, hypnotiserad av rörliga bilder på Youtube, på råttor som kilar omkring. Jag låter honom hållas och hoppas att jag inte är på väg att skapa ett monster...

Vi människor är också genetiskt programmerade att relatera till saker som rör på sig, och särskilt saker som dessutom ser ut som människor. Experiment visar att vi kan bli mycket illa berörda över sådant som väcker dessa instinkter till liv inom oss, men som samtidigt är uppenbart omänskliga. På engelska har till och med dessa företeelser ett särskilt namn: The uncanny valley.

Vi har som bekant även begåvats med ett förstånd, som vi kan använda för att överpröva och tygla våra instinkter. Det är praktiskt, eftersom vi därmed kan känna att vi inte svävar i akut livsfara om vi irriterar andra människor, exempelvis i kollektivtrafiken. Vi litar på att de andras förnuft, behärskning och fostran ska skydda oss från eventuella primala impulser att tillgripa våld.

Det är svårt att inte bli lite bitsk när en läser seriöst menade artiklar i rikspressen, skrivna av personer som av allt att döma saknar eller åsidosätter dessa grundläggande kognitiva funktioner. Idag kan en läsa i tidningen Dagen hur Hugo Fiévet, styrelseledamot i KDU, ondgör sig över att larmrapporterna om ”levande foster” som ”lämnas att självdö” har gått obesvarade.

Idiotin i dessa uttalanden från abortmotståndarnas sida har varit så enträgen att jag måste löpa risken att uttrycka mig direkt osmakligt för att göra poängen så tydlig som det bara är tekniskt möjligt: Dessa ”levande foster” är inte mer ”levande” än en nyligen nackad höna som springer omkring. Det rör sig i båda fall om spasmer och nervryckningar.

Rörelser är inte samma sak som liv. Man måste vara katt för att inte förstå ett sådant enkelt faktum.

Larmrapporterna har gått obemärkt förbi hos de sakkunniga eftersom de vet att det inte rör sig om några egentliga larmrapporter. Problemet är den psykiska ohälsan hos personalen som drabbas av den smått existentiella våndan i att hålla i något som ser ut som och rör sig som en människa – men som inte är det. Sådant är belagt obehagligt, helt enkelt för att vi är funtade så. I födselliknande situationer är detta givetvis ännu obehagligare.

Hugo Fiévets utspel för fostrets bästa är utfört i bästa KDU-anda och är lika tröttsamt som det är malplacerat. Det är lika relevant som om jag skulle skriva en artikel för att värna laserprickarnas rättighet att inte anfallas av katter.

En vansklig diagnostik

Att norska experter skulle landa i att sjukdomsförklara Anders Behring-Breivik var en av säsongens riktiga lågoddsare. Inte för att han skulle vara uppenbart mentalt instabil, utan för att det vore i det närmaste ett angrepp på det liberala samhället att kalla honom frisk, att någonstans erkänna honom som en produkt av sin samtid.

Problemet med psykologisk diagnosticering är att bedömningskriterierna stundtals förändras från fall till fall. Det är lätt att snubbla vid gränsdragningen mellan vad som är faktiskt psykisk ohälsa och vad som kan härledas till andra fenomen.

Depression kan bland annat vara ett symptom på magnesiumbrist. I många fall vore det lämpligt att därför börja med att ta ett enkelt blodprov på den som vänder sig till psykiatriker med depressionsproblem. Om istället en dyr ångestdämpande medicineringskur inleds så finns risken att man dämpar symptomen och låter näringsbristen fortsätta.

Samtidigt finns det exempel som löper i andra riktningen, mot en underdiagnosticering i somliga fält. Jag tänker på många kraftfulla religiösa upplevelser som utan tvivel kan klassas som psykotiska, men i många fall underkänns som sådana av psykiatrin eftersom de ingår i en större kulturell kontext. Detta resonemang bottnar i så pragmatiska ställningstaganden som ifall den drabbade kan fungera i sin vardag eller inte. En högpresterande och karismatisk människa med allvarliga empatirubbningar kan komma ytterst långt i samhället utan att någonsin diagnosticeras.

Ett problem som norskt rättsväsende möter i fallet Behring-Breivik är att det inte finns några vedertagna straffskalor som riktigt kan svara an mot det angrepp som han begick mot samhället. Ett fängelsestraff på ett decennium skulle tjäna föga till för att utradera norrmännens förtvivlan och vrede gentemot denne man och hans illdåd. Att sjukförklara Behring-Breivik är, sett ur ett fullständigt pragmatiskt perspektiv, ett sätt att föra ut den moraliska skuldfrågan ur ekvationen och föra in hela skeendet i det mystiska, oförklarligas rike.

Det är ofrånkomligt att dåd som är så bisarra väcker en samhällelig känsla av otillräcklighet. Då kan psykiatrin lyftas som en sköld mot det upplevda samhälleliga tillkortakommandet, att inget uppenbart straff i det jordiska kan ställas mot denne terrorists gärning, utan att Norge i sin rättsutövning blir lika barbariskt som Behring-Breivik själv.

Psykiatrin förser samhället med en kliniskt doftande utväg ur detta dilemma. Stämpeln paranoid schizofreni är särskilt praktisk eftersom den förmedlar en känsla av exakthet samtidigt som den avskaffar denne enskilde människas subjektivitet.

Att sjukförklara Behring-Breivik ger det norska rättsväsendet ett alibi för att vårda honom på obestämd tid, långt från debattens blickar. Vi slipper hantera detta faktum att han aldrig hade sjukförklarats om han faktiskt hade blivit någon form av regent i Norge, som han trodde att han skulle bli.

Behring-Breiviks gärningar talar för sig själva. Frågan om hans mentala hälsa är alltför infekterad av dessa spektakulära omständigheter för att kännas relevant och opartiskt efterforskad.

DN1 DN2 DN3 AB1 AB2 SvD1 SvD2 SvD3 SvD4 GP1 GP2 SVT SR

I love to hate you

Lyssna gärna lite på Erasure medan du läser detta fantastiska inlägg från Saturnalier för en äkta multimediaupplevelse! Minns ni när ordet multimedia var nytt och fräscht? Nu när retrovågen börjar plana ut är det så sjukt retro att vara retro. Hänger ni med? En trend i Saturnaliers anda!



(2:26 Party Foucault approves of this music video)

Kärlek är så äckligt generellt och smulgulligt. Universell kärlek är lika hopplöst omöjlig som att få jämna par strumpor när man viker tvätten. Hatet däremot, är något högst personligt.

Jag hatar dig personligen, du som hittade på att man får döda andra för en idés skull. Jag hoppas att du brinner i helvetet. Jag lastar dig för alla krig och varje hedersmord, Förintelsen, Vietnam, Gulag och Rwanda. Jag vet inte ens om du minns, men jag älskar att hata dig. Jag vet precis hur du ser ut, du ögonlappsförsedda patriark - en elefant, slimmad som en lax.

Jag älskar att tänka på dig när jag lyssnar på kriget mellan folket och deras "försvarare" i Egypten och i USA. "Lite spill får man räkna med", säger du förnumstigt från någonstans i ditt dödsrike. Gratulerar till ett snyggt hantverk. Din ideologi har lagt världen för dina fötter.

Det är en svår konst. att fortsätta kunna bli arg också när man blir äldre och har sett sin beskärda del av folkmord i medierna. Man stänger så gärna av, för det är så frustrerande att inse sin vanmakt. Det är därför man måste kunna hata med glädje.

Erasure gjorde oss alla en tjänst genom att påminna oss om hur otroligt skönt och kreativt det är att verkligen på djupet hata någon, så hårt att det spritter i fingrarna och fötterna.

Idag hatar vi, imorgon kanske vi älskar igen. Men medan vi hatar så låt oss göra det ordentligt!

Principernas hierarki

I Aftonbladet står det idag om Hiyab och Deymond, 3 och 5 år gamla, som ska utvisas till Italien där ingen väntar på dem. Saturnalier noterar: Reportern i artikeln närmast vädjar till presschefen på Migrationsverket att känna efter om detta är rätt beslut. "Hur kan ni tycka att det här är rimligt?", "Men kom igen, det kan ju bli fel?".

Presschefen avslöjar att Migrationsverket måste förhålla sig till de lagar och regler som gäller. Enligt svensk lag ska barnen utvisas: "det är en väldigt stark princip att vi inte kan bevilja uppehållstillstånd här", säger presschefen, och förklarar detta med att barnen mellanlandade i Italien innan de slutligen hamnade i Sverige.

En ytterst stark princip, vill jag lova. Mellanlandningarnas princip. Så stark är den, att den övertrumfar den annars så självklara principen att man inte sätter barn på första bästa flyg, mottagare okänd.

En annan stark princip som Migrationsverket håller på: Familjer ska färdas i grupp. Den principen är viktigare än att svenska barn ska få växa upp i Sverige. Ett tidigare fall skildrar nämligen Firdeuw, 3 år, som trots att hon är född i Sverige utvisades till Irak eftersom hennes mor och far kom till Sverige i olika omgångar. En undrar om Migrationsverket lite i smyg tänker sig att utvisa alla svenska barn i familjer som har två bilar?

Slutligen: Principen om att inte ta hänsyn till enskilda fall. Den här principen är så ruskigt stark att när den krockar med alla andra principer så mejar den skoningslöst ner dem i vägdammet och fortsätter med oförändrad hastighet.

Eller så skulle det se ut åtminstone, om principer vore partiklar. Då skulle Migrationsverket vara ett enda stort LHC.

Minns ni Nadina Imamovic, den blinda flickan som utvisades till Bosnien? Hon är ett typiskt sådant enskilt fall. Sådana fall får inte specialhanteras, oavsett hur omänskliga konsekvenser de får. Sverige har förresten fällts 18 gånger av FN:s tortyrkommitté, CAT, för tortyrliknande utvisningar. Det är flest av alla länder i hela världen, enligt Flyktingbloggen.

Hur kunde det bli så? Enkelt. Varje fall är enskilt. Och man tar inte hänsyn till enskilda fall.

Med andra ord: man tar inte hänsyn till några fall.

Med andra ord: Man tar inte hänsyn.

TV4Play SR

What exactly is the function of a rubber duck?

Det är en befogad fråga, när man tänker efter. Tack till Arthur Weasley som fick mina tankar att börja snurra. Och ju mer jag tänkte, desto besynnerligare blev det. De är Gula. De Piper. Och de Flyter. Det är fascinerande.

Först - lite bakgrundsfakta (särskilt tack till www.rubaduck.com)
Google förser oss med 4 280 000 bilder på gummiankor. De flesta, jag vågar säga det absoluta flertalet, är helt rumsrena.

www.rubberduck.com säljer inte gummiankor, utan kläder. De uppmanar sina kunder att leka mycket.

Gummiankor är toonifierade versioner av fågeln gulnäbbad and, Anas undulata.

Gummiankor väger i snitt 55,9 gram och rymmer i genomsnitt 72.1 milliliter!

Nästan samtliga gummiankor görs av samma material (plast...).

De tenderar därför att väga ungefär lika mycket, närmare bestämt i genomsnitt 0.55 g/mm³, med en standardavvikelse på 39%.

En genomsnittlig gummianka kan lyfta cirka 30 gram innan den sjunker. Det är nästan två CD, eller en nymfparakit. Det betyder inte nödvändigtvis att du ska bada med din nymfparakit; dessa fåglar älskar att bada, men vill gärna bottna. Dessutom, i kraft av att de ju redan är fåglar, så måste det betraktas som en pleonasm att införskaffa särskilda badankor till sina nymfparakiter. Frågan är om det är ett skäl för eller emot?

Den filosofiska frågan kvarstår
Vad är de egentligen till för? Och fyller de sitt syfte väl, vilket det nu är? Enligt användarna på Yahoo! Answers, så är gummiankors syfte att vara sällskap för barn som badar. I effektivitetens namn gissar jag därför att de betraktas som sällskapligare än andra vattenlevande gummidjur såsom utter, sniglar och min personliga favorit, näbbdjuret.

Varför har vi ett så stort behov av sällskap när vi ligger i badet, men inte när vi sitter på toaletten? Nuförtiden stavas svaret på den frågan s-m-a-r-t-p-h-o-n-e, men innan våra moderna dagar? Varför tillverkades det aldrig en gummisurikat, gärna med en tyngd i botten så att den skulle resa sig om man tippade på den, som man kunde sitta och peta på medan man skötte sina affärer?

Nej, gummiankan som fenomen är ensam i sitt slag. Det är just dess ensamhet som förbryllar, för samtidigt är den omåttligt populär. Minns någon det legendariska ankracet på Vattenfestivalen? Om gummiankor föddes upp för pälsens skull så hade Stockholms stad där och då gjort århundradets politiska statement mot djurindustrin med tanke på de många hundratals färgglada plastbitar som muntert pipande släpptes ut för att i en veritabel toon-invasion berika Mälaren med sin skvalpande bjärta existens.

Det som förbryllar mig så till den milda grad att jag måste blogga om dessa banala små inslag i badrumsmiljön är, att jag inte förstår varför alla blir så glada av gummiankor? De föreställer inte ens däggdjur, vars glädje vi har evolutionärt lättare att spegla. Ankor är inte egentligen särskilt intressanta djur. Gummiankor förtjänar egentligen inte en egen Windows Mobile-app som låter en klämma på dem genom att peta på skärmen. Det är inte rättvist mot alla de andra, riktigt intressanta djuren.

Jag vill införa gummicapybaror i de svenska badrummen! Dessa förvuxna, vattenlevande marsvin vore det ultimata inslaget i barnens akvatiska livsmiljö. De är söta, de är däggdjur, de har högre flytförmåga eftersom de är större, och de lär barnen om alla spännande djur som i detta nu utrotas i Sydamerika! Det vore typ en win-win-win-win situation!
 

UPDATE! Marta Gustavsson lägger ännu en viktig pusselbit i mysteriet med gummiankorna genom att tipsa om denna fantastiska lilla musikvideo: Sex with ducks av Garfunkel and Oates.