En vansklig diagnostik

Att norska experter skulle landa i att sjukdomsförklara Anders Behring-Breivik var en av säsongens riktiga lågoddsare. Inte för att han skulle vara uppenbart mentalt instabil, utan för att det vore i det närmaste ett angrepp på det liberala samhället att kalla honom frisk, att någonstans erkänna honom som en produkt av sin samtid.

Problemet med psykologisk diagnosticering är att bedömningskriterierna stundtals förändras från fall till fall. Det är lätt att snubbla vid gränsdragningen mellan vad som är faktiskt psykisk ohälsa och vad som kan härledas till andra fenomen.

Depression kan bland annat vara ett symptom på magnesiumbrist. I många fall vore det lämpligt att därför börja med att ta ett enkelt blodprov på den som vänder sig till psykiatriker med depressionsproblem. Om istället en dyr ångestdämpande medicineringskur inleds så finns risken att man dämpar symptomen och låter näringsbristen fortsätta.

Samtidigt finns det exempel som löper i andra riktningen, mot en underdiagnosticering i somliga fält. Jag tänker på många kraftfulla religiösa upplevelser som utan tvivel kan klassas som psykotiska, men i många fall underkänns som sådana av psykiatrin eftersom de ingår i en större kulturell kontext. Detta resonemang bottnar i så pragmatiska ställningstaganden som ifall den drabbade kan fungera i sin vardag eller inte. En högpresterande och karismatisk människa med allvarliga empatirubbningar kan komma ytterst långt i samhället utan att någonsin diagnosticeras.

Ett problem som norskt rättsväsende möter i fallet Behring-Breivik är att det inte finns några vedertagna straffskalor som riktigt kan svara an mot det angrepp som han begick mot samhället. Ett fängelsestraff på ett decennium skulle tjäna föga till för att utradera norrmännens förtvivlan och vrede gentemot denne man och hans illdåd. Att sjukförklara Behring-Breivik är, sett ur ett fullständigt pragmatiskt perspektiv, ett sätt att föra ut den moraliska skuldfrågan ur ekvationen och föra in hela skeendet i det mystiska, oförklarligas rike.

Det är ofrånkomligt att dåd som är så bisarra väcker en samhällelig känsla av otillräcklighet. Då kan psykiatrin lyftas som en sköld mot det upplevda samhälleliga tillkortakommandet, att inget uppenbart straff i det jordiska kan ställas mot denne terrorists gärning, utan att Norge i sin rättsutövning blir lika barbariskt som Behring-Breivik själv.

Psykiatrin förser samhället med en kliniskt doftande utväg ur detta dilemma. Stämpeln paranoid schizofreni är särskilt praktisk eftersom den förmedlar en känsla av exakthet samtidigt som den avskaffar denne enskilde människas subjektivitet.

Att sjukförklara Behring-Breivik ger det norska rättsväsendet ett alibi för att vårda honom på obestämd tid, långt från debattens blickar. Vi slipper hantera detta faktum att han aldrig hade sjukförklarats om han faktiskt hade blivit någon form av regent i Norge, som han trodde att han skulle bli.

Behring-Breiviks gärningar talar för sig själva. Frågan om hans mentala hälsa är alltför infekterad av dessa spektakulära omständigheter för att kännas relevant och opartiskt efterforskad.

DN1 DN2 DN3 AB1 AB2 SvD1 SvD2 SvD3 SvD4 GP1 GP2 SVT SR

Tänk själv, människa!

Idag skriver jag en filosofisk fundering omkring moral och problemen med att den aldrig är universellt giltig. Det är en fundering som har vuxit fram genom ett meningsutbyte med Patrik Lindenfors på Förbundet Humanisterna, som under den senaste veckan har kommit med intressanta följdfrågor på förra veckans krönika i Seglora smedja.

Risken som kommer med att spåra moralens psykologiska härstamning, som jag gjorde i förra veckans Seglora smejda-krönika, är att man vid något tillfälle hamnar i frågeställningen om moralen i själva verket är godtycklig. Hänvisar den till ett objektivt gott, eller är den en blind impuls att benämna saker som rätta och orätta? Är moralen moralisk?


Tänk själv! Läs det här!

It's a man's world in Stanford

Saturnalier är bloggen som blandar akademisk teori, popkultur, randfenomen och politik i en saliggörande och distinkt ogenomtänkt röra. Efter en period av politik allena förnöjer det att växla spår och blicka bakåt i tiden - närmare bestämt fyrtio år. Det ska handla om patriarkatet och hur det verkar på oss genom årtiondena.

Hur vet man att patriarkatet är verkligt, att det har ett påtagligt inflytande på vårt sätt att se världen? När man försöker att beskriva detta patriarkat, klä av det som i H.C. Andersens saga, så sägs det ofta att patriarkatet formulerar mannen som normen och kvinnan som det avvikande.

Alldeles nyss upptäckte jag ett utomordentligt "case in point" när jag slönätade och hamnade på en sida som beskrev Phillip Zimbardos ökända fängelseexperiment i Stanford (har lånat bilder till det här inlägget därifrån). Detta experiment har använts för att skedmata nybakade psykologistudenter i fyrtio år. Det är typexemplet på vad människor kan förmås att göra under fel omständigheter.

I korthet gick experimentet ut på att 24 utvalda studenter delades upp i två grupper - fångar och fångvaktare. Rutiner sattes upp och de skulle under en tid agera ut sina respektive roller i ett fängelsescenario. Det hela spårade snabbt ur. Fångarna gjorde uppror och vakterna utdelade allt hårdare fysiska bestraffningar. Experimentets säkerhet och etik kunde inte säkerställas så det avbröts i förtid.

Jag har sökt igenom de källor jag haft tillgängliga och inte hittat någon rapport som nämner ett väldigt enkelt faktum: att samtliga försökspersoner var vita män i tjugoårsåldern. Omformulerat hade Stanfordexperimentet kunnat säga handla om att man stängde in en av de mer våldsbenägna samhällsgrupperna under en längre tid och aktivt föresatte dem att interagera med varandra under repressiva och penalistiska former. Med de premisserna framstår resultatet knappast som så uppseendeväckande, eller hur?

Problemet är att det som gäller för den unge vite mannen har generaliserats till att gälla alla människor. Så har åtminstone lärdomen av Stanfordexperimentet kommit att formuleras på de samtida kurserna i gruppsykologi. Att Stanfordexperimentet inte används som källa på högre nivå i psykologisk forskning idag ändrar inte på något sätt det faktum att experimentet fortfarande är en stark berättelse som det stora flertalet psykologistudenter tar med sig från sina studier och förmedlar vidare som en okontroversiell sanning.

Genom en sådan berättartradition formuleras ett allmänmänskligt subjekt, som egentligen har sin grund i en upplevelse som vi inte kan beskriva på något annat sätt än som typiskt manlig. Det är patriarkatet när det är som mest verksamt. Samma studie utförd på enbart mörkhyade män och kvinnor, enbart vita kvinnor eller, varför inte, enbart muslimer hade aldrig använts för att skildra hur "Människan" fungerar.

Den psykologiska forskningen dras med en ständig snedfördelning i forskningsunderlaget. Det problematiseras sällan att försökspersonerna i de flesta fall utgörs av just studenter, en relativt smal tårtbit i demografin, samtidigt som stor betydelse fästs vid en stringent metod för själva kunskapsinhämtningen.

Anteckningar vid historiens slut

Det är ingen större mening med att lägga ut texten om den här krönikan. Den handlar om vår fascination för Undergången, i alla dess former. Jag fick uppslaget av Ewa, sen kunde jag inte sluta skriva. Det jobbiga var att hålla Freud och Lacan på armslängds avstånd. Som du kommer att märka har de dock båda två smugit sig in i texten ändå, men förhoppningsvis i läsbar form.

Seglora Smedja - Anteckningar vid historiens slut

Exorcisten - filmanalys

OMBYTTA ROLLER

SPOILERVARNING. Fastän de flesta säkert redan kan filmen på sina fem fingrar skriver jag ändå ut en varning. Här nedan ger jag min egen analys av filmen Exorcisten och de teman den tar upp. Flera viktiga element i filmen kommer behandlas, så läs på egen risk.

Fastän den är utnämnd till den ”läskigaste filmen någonsin” bestämde jag mig för att se den sent en kväll. Ensam. Höstkväll också. Regnigt och jävligt. Ingen hemma. Jag är livrädd för skräckfilmer och kunde inte gå nära teven på två veckor efter att ha sett The Ring. Vad fick mig att göra det? Kanske ett visst mått av självplågeri.

Med facit i hand hade jag inget att oroa mig för. Jag blev knappast skrämd, men desto mer förundrad. Inte bara över de visuella och auditiva effekterna (vilka egentligen skulle förtjäna en egen krönika), utan över konceptet exorcism och hur det behandlas i filmen.

Linda Blair spelar den besatta flickan Regan

Den riktiga exorceringen är nämligen inte alls den som Max von Sydow utför mot Linda Blair, utan exorceringen av filmens fader Karras tvivel genom de angrepp som han utsätts för av demonen i flickans kropp. Genom filmen följer vi hans långsamma nedåtgående spiral; han började som präst och vidareutbildade sig till psykiatriker. Nu tvivlar han på sin tro och känner skuldkänslor, för han upplever att han sviker sin sjuka mor genom att aldrig vara där och hälsa på.

Sveket som han tar på sig vid hennes bortgång kastar honom ut i en svår tid; han röker, han dricker och han stjäl. Han springer på löpbana och han boxas frenetiskt. Det är som att hans smygande ateism tvingar honom att göra saker, vilka saker som helst, så länge som de inte ligger i linje med prästyrket. En rastlös energi får Karras att kännas vital till och med när han är som mest nedstämd och självdestruktiv. Energin söker ständigt utlopp i ett nedbrytande av det olidliga prästskapet som han upplever har fört honom till vägs ände.

När han kopplas in på fallet med den mystiska flickan Regan börjar han utmanas av någonting som kommer utifrån istället för inifrån. Hans egna demoner och tvivel har sökt ett utlopp under längre tid. Men först i och med möjligheten att rädda en liten flickas själ kan han ställa sig mot sina egna fasor. Egentligen måste han rädda dottern för att kunna bli kvitt sin moder. Dessa båda kvinnogestalter ger oss en fingervisning om en ny tolkning av filmens centrala motiv.

Vad är det som sker när skulden tar överhanden i någons liv? Karras blir självdestruktiv på grund av en självpålagd nedvärdering som kommer sig av att han har svikit de principer han önskar upprätthålla. De principerna, respekten för modern, för Gud, är synonyma med en respekt för Ordningen. Hur nära denna respekt för Ordningen egentligen ligger till kaoset, perversionen, en dionysisk tillvaro, illustreras av hur han kastas in i det senare till följd av ett alltför stort intresse för det förra.

Dessa båda hållningar, ordning och kaos, intar samma position mot varandra som Kristendomen och Djävulen gör. Djävulen är den som protesterar mot och revolterar mot den gudomliga Ordningen. När revolten får fäste i unga Regan blir hon extremt stötande, vulgär och trotsig. Den framstår som en Annanhet, ett klimax av det nedtryckta när det slutligen finner kraft nog att bryta upp genom Ordningen och visa den för vad den är – en perversion av människan.

Med perversion menar jag dock inte att det skulle vara något dåligt, men när Ordningen läggs på människan, det lilla barnet till exempel, innebär det ett övergrepp på och ett nedtryckande av det i barnet som måste förnekas. Med tiden finner jaget ofta en balans mellan det nedtryckta, Detet, och det förtryckande, Ordningen. En alltför stor tilltro till Ordningen måste alltså yttra sig i någon slags perversion, då en sådan tilltro aktivt sätter det förbjudna i spel på samma sätt som man bara kan tro på Djävulen om man först säger sig vara kristen.

Vad sker i fader Karras när han i slutminuterna av filmen offrar sig själv för att göra Regan kvitt demonen? Är det bara en gärning av desperation från en känslomässigt instabil människa som kämpat lite för länge med sitt tvivel för att ha styrkan att möta demonen på annat sätt än genom att offra sig själv? Jag tror att det hela sker fullständigt tvärtom. Det var först när demonen gick till blatant angrepp mot fader Karras som hans otroliga respekt för Ordningen luckrades upp och kunde exorceras ut. Genom detta bröts fader Karras handlingsförlamning och han kunde till slut agera för barnets bästa, utan att bekymra sig för de regler som hans kall och hans mor i sin död pålagt honom. Fram till denna punkt hade han ägnat sig åt att revoltera, en i grunden reaktiv och okreativ rörelse.

Låt oss jämföra de båda prästerna för en kort stund. Fader Merrin, spelad av Max von Sydow, framstår som fader Karras antites. Han är handlingskraftig, obändig i sin tro. Merrin framstår inte längre som en människa, fastän han ger signaler om att en gång kanske ha varit det. Han är på samma gång en av de djupare och en av de plattaste karaktärerna i filmen. Man kan tolka honom som en princip, den överjordiska Ordningen inkarnerad. När Ordningen ställs mot den revolterande Annanheten och kämpar med denna om Regans kropp, faller den till föga – i detta fallet på grund av ett dåligt hjärta. Påminner inte detta om vad Nietzsche säger om livskraftens ursprung i det Dionysiska, och dess frånvaro i det Apolloniska som skiljts från Dionysos genom tanken på det eviga?

I det här fallet har Dionysos, i form av demonen, övertaget över kroppen för det är han som har livskraften. Redan i filmens början får vi veta att ont bara kan fördrivas med ett annat ont, som fader Merrin påpekar medan han betraktar medaljongen som hittas i sanden i Irak – en medaljong som sedan återfinns mycket riktigt, runt halsen på fader Karras. Det innebär inte, som vissa uttolkare kanske vill ha det, en Kristendomens totala kollaps i maktlöshet inför det onda. Filmen är istället ett porträtt av det extatiska möte mellan krafterna som slutligen äger rum när en omöjligt upphöjd ordning möter en lika omöjligt alienerad Andra. Perversionerna är inte följden av den ena eller den andra kraften, utan är ett uppskruvat översvallande av samspelet mellan dem båda.

Fader Karras mot slutet av filmen, när han tar emot demonen i sin egen kropp 

Fader Karras finner sin frälsning i och med Demonens seger över Ordningen, när fader Merrin dör. Förskräckelsen över demonen förbyts i vrede och slutligen i en vilja att överkomma den till varje pris – men inte i någon transcendent guds namn (i själva verket gör han sig till en dödssyndare genom att ta emot demonen i sin egen kropp), utan på grund av sin vilja att hjälpa flickan Regan. Så länge som Ordningen i form av Merrin var närvarande föreföll den tidigare så handlingskraftige Karras märkligt kuvad och förundrad – inte så konstigt, eftersom flickans besatta perversiteter på alla vis speglade hans egna – men med Merrins bortgång förändras han ögonblickligen till en handlande person igen. Han vågar livet, kanske kan man säga att han vill sitt eget utsläckande för att övervinna det som han inte kan samexistera med. På så vis övervinner han det och vinner individuationen tillbaka (Regan blir fri), till priset av sitt liv.


Därför menar jag att den sanna Exorcisten i den här filmen är demonen själv.

Polisen och jag

MÖTE MED MISSTRO

Det kittlar till i maggropen när blåvita bilar sakta rullar fram längs gatan. Svartklädda män panorerar betongen och människorna. För ett kort ögonblick blir jag till en terrorist, en potentiell upprorsmakare, en hustrumisshandlare (fastän jag inte är gift), en samvetslös djurplågare, en snattare av små symboliska ting; jag blir helt enkelt samhällets baksida för en kort sekund. Är vi inte egentligen alla brottslingar?

Om vi inte hade polisen så skulle någon få lov att uppfinna den. Mot vilka skulle vi annars leva ut våra fantasier, de undertryckta, vår vrede över ordningen. Ingen har frågat mig om jag ville födas i Sverige, som svensk. Jag har aldrig skrivit under något papper på att jag godkänner våra lagar eller vår politik; man har bara slussat in mig i systemet eftersom jag inte har protesterat. I praktiken är jag ett offer för en negativ avtalsbindning.

Om jag ville göra uppror mot Sverige skulle jag bli tagen av polisen och fängslad. Är det så konstigt att det någonstans under ytan finns en existentiell frustration som är inbakad i själva principen för medborgarskapet? Är det inte denna frustration, så otillåten som den är, som för ett kort ögonblick förvandlar mig till skurk när jag känner Ordningsmaktens blickar på mig?

Det är en känsla av att vara genomskinlig, som om Ordningen kunde veta mitt innersta (den har ju onekligen varit med och format det), och i den genomskinligheten är jag utsatt, laglös. Sedan vinner förnuftet kontrollen igen. Jag går bekymmerslöst vidare, knappt märkbart ärrad av denna vardagliga kollision med Ordningsmakten.

Några marginaliserade företrädare för 

Oordningsmakten får separata

duschrum på polisstationen.

I LOVE TO HATE YOU!

Staten är en kompromiss av tusentals stridande viljor. Polisens agerande är i någon form alltid ett uttryck för den rådande viljan, på precis samma sätt som alla andra samhällsinstitutioner, till exempel Försäkringskassan och Skolverket. Men ingen annan institution har fått en så rik flora av symboler, fetischer, slagord och ramsor som våra kära poliser. Visst är det lite konstigt? Försäkringskassan är kanske inte riktigt lika radikal med sina repressalier, men någon liten fetisch borde vi ju ha hunnit hitta på tycker jag.

I väntan på en ny och försäkringskasserelaterad dräktgenre får vi väl hålla till godo med läder, uniformer och handklovar. Inte helt fel, enligt somliga... till exempel Victor i Village People!

De syns överallt och berikar på ett storslaget sätt våra liv med lika delar ångest och trygghet. Vad skulle vi göra utan den fantastiskt läckra uniformerade estetik som bara polisen kan ha gett upphov till? En ärtig Mardi Gras-flata med leksakspistol räckte för att göra min dag när jag skrev den här bloggen. Dessutom, återigen, vart skulle vi rikta vår vrede och oro, utan polisen? Vem annars är tillräckligt robust för att bära ansvaret för allt som är fel i samhället?

I vänsterkretsar blir polisen ofta generöst mytologiserad, den är ett fantastiskt objekt att rikta sitt agg och sin misstänksamhet mot. Det blir särskilt tacksamt att vara antipolisiär när de blir våldsamma och provocerar fram kravaller helt utan anledning.

Man känner sig sällan så förträfflig som när man överträffar samhällets egna försvarare. Det är nästan som att man får hämnd på den där känslan av orättvisa som kommer av att man aldrig själv fick välja hur världen ska se ut.

Finns det något snyggare, mer stilrent,

än en tvättbräda i uniform?

RÄTTSSKIPARE I BÅDA LÄGER

Det är en spänning i luften. Demonstranterna har samlats och myllrar på torget och polisen är redan där med flera piketbussar. Banderoller strövar planlöst omkring runt om oss, över våra huvuden, medan demonstrationsledarnas genomträngande röster får betongen att skalla.

Sällan ropar man så mycket, så ivrigt, så övertygat. Man ropar till alla, men inte till någon. När tusen röster höjs är det anmärkningsvärt att ingen av dem riktar sig till polisen. En granithård zon av ickekommunikation skiljer grupperna åt, fastän båda läger borde ha allt att vinna på att kommunicera. För den som vill åstadkomma en samhällsförändring är polisen ofta ett stort hinder på vägen dit. Ett hinder som man måste leva med och verka runt, förhoppningsvis utan eldgivning. Men en trevande vapenvila är inte detsamma som fred.

Lagens långa arm, folkets långa näsa.

Kanske är det denna ständigt återkommande symboliska laddning, en slags kollektiv oidipal drift att nedgöra den Faderliga ordningen, som ytterst är skyldig till att demonstranter så ofta glömmer bort att de egentligen alltid är på polisens sida? De är inte motsatta varandra utan är intimt förbundna. Det hör man på blotta namnet ”polis”, som ursprungligen betydde ”stat”. Låt mig utveckla...

DEN VERKLIGA FIENDEN

En enkel men essentiell definition av polisen är, en aktiv samhällsuppbärande kraft. Den raka motsatsen till en polis är dock inte en aktiv samhällsomstörtande kraft i form av kriminella, vilket vi ju fick lära oss som barn. Inte ens de som vill bygga nya samhällen på tvärs mot det som polisen bevarar, är i någon som helst grad en motsats till polisen.

Nej, motsatsen till våra älskade poliser är istället den passiva samhällsomstörtande kraften. Det är den kraften som aldrig syns och aldrig agerar, men som långsamt får allting att rosta sönder inifrån. Den verkliga motsatsen till en polis är en soffpotatis.

"Tanken att poliser skulle vara våldsamma har ingen förankring i verkligheten. Vill du lukta på min blomma?", var denne polismans kommentar om de senaste diskussionerna kring polisvåldet.

Polis och demonstranter strider för att de båda delar ett engagemang för samhället. Metoderna varierar. Båda grupper svartmålar varandra. Godtycket tar överhanden över nyfikenhet och dialog. Vi måste påminna oss om att samhällen blomstrar av engagemang i alla dess former. Livet behöver ett visst motstånd för att växa sig starkt.

I väst har bekvämligheten blivit så stor att den är ett direkt hot mot det sunda samhället. Långsamt, mitt framför våra näsor, har våra rättigheter inskränkts och våra nätverk av möjligheter förtvinat. En makthegemoni har i mjugg tillskansat sig herraväldet över samhället och därmed fört in det i den oundvikliga nedåtgående spiral av dekadens som verkar vara ändhållplatsen för varje civilisation vi hittills känt till.

Vill du förändra din samtid så bör du känna din fiende. Den är inte där du tror att den är. Batonger må blixtra – de tjänar fel herrar, men deras slag är som fallande dun bredvid den himlarämnande tyngd som är folkets slöhet.

Minns alltid att du står där på torget för att ingen annan gör det. Polisen tjänar i grund och botten staten, och staten utgörs av folket. I denna insikt upphör vi att vara alienerade och utpekade. Vi försonar oss från alla våra existentiella brott mot Ordningen först när vi börjar kämpa för en ny och bättre ordning. Då sker en förvandling; kreativa krafter tar överhanden över resignationen vi tidigare kände och vi får syn på resignationen själv som varande den sanna fienden.

När folket tittar bort dras de giriga och dekadenta till makten som råttor till nedfallna smulor. Polisens metoder är bara symptom som skvallrar om samhällets och den rådande maktens natur, och ansvaret för den ligger helt i våra egna händer.

Visste du att världens snällaste farbror är trafikpolis i Tokyo?

TILL SIST...

Det är tydligt att något är ruttet på många håll i den svenska polisen idag. Vi har hört om rasistiska tillmälen i Rosengård, och än värre är så klart att polischefen kände till vad som försiggick och underlät att agera. De senaste åren har vi sett tveksamma dödsskjutningar med likaledes vanskliga domslut, vi har sett våldsamma påhopp och nu senast en person som avlidit på grund av onödig polisbrutalitet. Få åtalas, än färre blir fällda. Det liknar allt mer en camorra som har våldsmonopol och saknar ett fungerande system för ansvarsutkrävning. Trenden är så tydlig att man måste ha en IQ långt under rumstemperatur för att det inte ska bli pinsamt uppenbart att det rör sig om yrkespersoner som håller varandra om ryggen. Det allra mest slående exemplet är fortfarande Göteborgskravallerna.

Jag har försökt visa på att vi inte kan lägga skulden utanför oss själva. Det är bara en väg till svartmålning och fördömande. Man får aldrig tappa siktet för människan under uniformen och aldrig få för sig att man är bättre än dem, oavsett hur illa de må bete sig ibland. Det är inte lätt, speciellt när man ser korruptionen i vitögat och ser sin maktlöshet. Men vanmakt är en ohyggligt nedtryckande kraft som man måste bekämpa med varje pris. Därför måste vi kunna skratta också när det är som svårast. Jag gillar poliser egentligen. Det är en väldigt fin sak att arbeta för allas trygghet och välbefinnande. De förtjänar att hyllas, så länge som man gör det med glimten i ögat.

Kling och Klang, 

ett skällsuttryck 

som sprider värme

Min barndoms hjältar var poliser!

Som Bill och Bull fast med mustasch.

VERTIGO - en högtravande analys på temat vanmakt, förbud och lögner.

Behöver världen egentligen ytterligare en analys av en femtio år gammal Hitchcockfilm? Troligen inte. Men jag behöver definitivt få skriva av mig lite. Räkna med generösa mängder osammanhängande spekulationer av blandad filosofisk kaliber. Jag skriver helt spontant här. Teorianknytning? Lös. Försök att se det som en fältövning i mörkret.
TEXTEN INNEHÅLLER FRISKT MED SPOILERS!

Om du inte har sett filmen så föreslår jag att du inte läser det här. Filmen är för bra för att förtjäna att spoilas.

Jag kan inte riktigt bestämma mig för om det verkligen är Novak som är trollbindande eller om det är Stewarts besatthet av henne som skapar den påtagliga mystiken. Filmen lutar sig ju tungt mot Stewarts subjektiva upplevelser från den första till den sista scenen, med få undantag (men dessa undantag har något gemensamt; det är då som kvinnorna i filmen avslöjar sina hemligheter för publiken). När Novak blir objektet som för filmen framåt sker det genom Stewarts ögon.

I den första scenen där de båda möts blir det uppenbart att hon är en tavla. Hon förblir omedveten om Stewarts blickar och avtecknar sig i profil som på ett mynt; kameran inväntar henne och förvandlar med sin överdrivet långsamma panorering hela hennes varelse till ett laddat objekt. Därefter blir det allt svårare att skilja privatdetektiven Stewarts försök att göra reda i Novaks påstådda galenskap, från privatpersonen Stewarts hemliga besatthet med henne.

Stewart spelar alltså John ”Scottie” Ferguson, en snut som tappat lusten att jobba sedan han fått höjdskräck och drabbas av yrsel när han vistas på höga platser. Det första temat i filmen (introducerat redan i inledningsscenen) är vanmakt; men det klär sig i många skepnader under den drygt två timmar långa berättelsen. Den gestaltas först i Scotties kamp mot yrseln, sedan i Midges dolda känslor för honom. Hon saknar helt uppenbart lämpliga vägar att få utlopp för sina känslor, så de sublimeras till en delvis kamratlig ton, delvis en moderlig instinkt som hon ger uttryck för i nästan varje scen som de spelar mot varandra i. Det kulminerar när hon försöker att ta hans kärleksintresses plats genom att måla en tavla av henne, men med sitt eget ansikte istället för den mystiska Carlotta Valdes’ (den döda kvinnan som sägs ha besatt Novaks roll Madeleine). Scotties avspisande är på samma gång iskallt grymt och känsloladdat.

Vanmakten återkommer två gånger i filmen. När Scottie på grund av sin yrsel misslyckas med att hejda Novak/Madeleine från att gripen av galenskap kasta sig nerför kyrktornet, med den påföljande, närmast skinnkrypande vältaligt fördömande rättegången, blir det olidligt. Men vanmakten kulminerar först i Novaks andra roll i filmen, Judy Barton.

Twisten är den, att hon aldrig kastade sig mot sin död i kyrktornet. Hon var bara en dubbelgångare, inhyrd för att spela Madeleine och ge Scottie (och därmed juryn) anledning att tro att självmordet var äkta. Den riktiga Madeleine mördades av sin girige make som ville åt hennes arv och kastades därefter nerför kyrktornet, lagom när Novak kommit upp för trapporna med den vimmelkantige Scottie för långt efter för att kunna se vad som utspelade sig på kyrktornets topp. Aningen långsökt, till och med för att vara en deckarfilm, men det är samtidigt uppenbart att det inte rör sig om en ortodox kriminalhistoria utan att mordgåtan bara används som skådeplats för det betydligt djupare drama som tar plats i huvudpersonernas inre liv.

Judy Barton, fullständigt förvandlad från den mystiska blondinen Madeleine till en käck storstadsbrunett upptäcks av den svårt sorghärjade Scottie som genast tar upp jakten på henne. Oformulerad, uppenbart förvirrad tränger han sig igenom hennes försvar och tilltvingar sig att de ska träffas igen. Från den här punkten i filmen blir Judy/Madeleines dubbelidentitet en kvarnsten som drar ner henne i det oundvikliga fallet.

Drabbad av skuldkänslor inför vad hon gjort mot Scottie, som hon också själv blivit förtjust i, kan hon inte längre förmå sig själv att säga nej till och med när hans uttryckliga längtan formar sig kring den skenbild som varit Madeleine och det blir uppenbart att han inte älskar henne för den hon är. Madeleine kastar sin skugga över dem båda. Men Judys revolt mot den brutala omstöpning som Scottie utsätter henne för är skenbar, egentligen lika mycket en roll som någonsin Madeleine var. Hon förebrår honom, men angriper inte hans rätt att förändra henne och i slutänden fogar hon sig genom att ge upp sin egen vilja och individualitet.

”Förbud” är för mig filmens andra centrala tema. Madeleine var gift, en förbjuden frukt om man så vill. Ouppnåeligheten förstärks mångfalt av hennes besynnerliga beteende, den naturvidriga besattheten av den döda skönheten Carlotta Valdes. Scotties kärlek vänder sig inte bara till en förbjuden kvinna, utan också till någon som är död. Man frågar sig vad det var som väckte hans begär från första början och Slavoj Žižek ger flera tänkvärda svar i sin egen analys av filmen i ”A pervert’s guide to cinema”. Vad jag själv fastnar för i hans analys är hur Judy fogar sig i sitt ”öde”, nämligen att bli bilden av det som är förbjudet, dött, för Scottie, så att han kan älska henne genom att upphäva, eller leva ut förbudet och helhjärtat träda in i den fantasi som först gav honom tillträde till kärleken. Men fantasin är också redan från början tätt sammanvävd med förbudet mot fantasin. De är inte skilda åt.

Det är anmärkningsvärt att besattheten av Madeleine tar fart på allvar först när hon har dött. Men inte nog med det; i samband med den stora mardrömmen i filmens mitt då Scottie ”tar över”, genomlever förbannelsen som drev Madeleine till självmord, förvandlas hans personlighet genomgripande. Carlotta Valdes är det förgångnas förkrossande tyngd och mörker, kanske en dödslängtan som föds ur en vilja att bli ett med det okända, öververkliga som föregår och ligger intill denna verklighet. Scottie verkar i detta förlora eller kasta av sig flera av de jag-komponenter som tillhör den civiliserade, i ordningen uppgående människan: Tolerans, blyghet, tillmötesgående. Han blir en avskalad begärsnatur.

Innan detta inträffar är rollerna mellan Scottie och Madeleine redan utstakade i ett fluktuerande ”come-here-go-away”-mönster, en klassisk dans mellan könen. När de nu möts igen, fastän i Judys skepnad, finns inget av detta spel kvar. Judy kvalificerar inte i sig själv som ”den Andre” i Scotties ögon. Bara som Madeleine kan hon i sin alteritet bestå honom med det motstånd som är så väsentligt för att han ska kunna älska henne.

Žižek fäster stor vikt vid utseenden, bilder. Han menar att det är först när Judy antar Madeleines utseende som förändringen sker i Scottie. Jag är nog själv av åsikten att formen förvisso framstår som väsentlig i Scotties omstöpande av Judy, men att det är lika mycket omstöpandet självt som process, nedbrytandet av Judy och känslan av ett förfärdigande, en pervers sadistisk kontroll över den ordning som håller dem isär, som tänder Scotties passion. Det sker genom att han själv frammanar förbudets (Madeleines) yttre form, men inom sina egna råmärken, i en ”lek” med den symboliska ordningen, som samtidigt är beroende av förbudet för att kunna bryta mot det, men ändå tillåts bevara det intakt i kraft av den absoluta alteritet som Madeleine i döden besitter; det sker alltså praktiskt genom att ta den levande Judy och förvandla henne till den döda Madeleine.

Det finns ingen hejd på hur mycket mer det finns att analysera; varför Scottie blir av med sin svindel när Judy dör, vilken relation han och Midge egentligen har och symboliserar, det tredje genomgående temat kring hemligheter (bredvid de två tidigare avhandlade, vanmakt och förbud); Midge har en hemlighet för Scottie, Madeleine har det, Judy har det och likaså slutligen Gavin Elster. Jag stannar här för denna gång. Det var skönt att skriva ner lite lösa tankar och jag förväntar mig inte uppriktigt att särskilt många har läst ända ner hit. Kudos till dig som fixade det.