SD bedriver krig mot feminismen

Idag skriver jag en kort drapa på Newsmill som svar till tre medlemmar ur SD:s partistyrelse, som kommer med nya befängda påståenden om aborter och kvinnors rättigheter. Min artikel går att läsa här.

Som vanligt hatas det till höger och vänster. Jag skriver en längre kommentar till Newsmills generösa upplaga med mörkermän och antigenustroll lite längre ner på samma sida. Smaklig läsning. Eller...

Det osar katt om KDU

Min katt där hemma är en född jägare. Hans instinkter säger honom att angripa och fånga den spännande röda pricken som svischar runt i rummet. Det är uppenbart att han älskar jakten och leken, de gånger då han inte är för lat för att orka bry sig. Han kan även sitta i timmar, hypnotiserad av rörliga bilder på Youtube, på råttor som kilar omkring. Jag låter honom hållas och hoppas att jag inte är på väg att skapa ett monster...

Vi människor är också genetiskt programmerade att relatera till saker som rör på sig, och särskilt saker som dessutom ser ut som människor. Experiment visar att vi kan bli mycket illa berörda över sådant som väcker dessa instinkter till liv inom oss, men som samtidigt är uppenbart omänskliga. På engelska har till och med dessa företeelser ett särskilt namn: The uncanny valley.

Vi har som bekant även begåvats med ett förstånd, som vi kan använda för att överpröva och tygla våra instinkter. Det är praktiskt, eftersom vi därmed kan känna att vi inte svävar i akut livsfara om vi irriterar andra människor, exempelvis i kollektivtrafiken. Vi litar på att de andras förnuft, behärskning och fostran ska skydda oss från eventuella primala impulser att tillgripa våld.

Det är svårt att inte bli lite bitsk när en läser seriöst menade artiklar i rikspressen, skrivna av personer som av allt att döma saknar eller åsidosätter dessa grundläggande kognitiva funktioner. Idag kan en läsa i tidningen Dagen hur Hugo Fiévet, styrelseledamot i KDU, ondgör sig över att larmrapporterna om ”levande foster” som ”lämnas att självdö” har gått obesvarade.

Idiotin i dessa uttalanden från abortmotståndarnas sida har varit så enträgen att jag måste löpa risken att uttrycka mig direkt osmakligt för att göra poängen så tydlig som det bara är tekniskt möjligt: Dessa ”levande foster” är inte mer ”levande” än en nyligen nackad höna som springer omkring. Det rör sig i båda fall om spasmer och nervryckningar.

Rörelser är inte samma sak som liv. Man måste vara katt för att inte förstå ett sådant enkelt faktum.

Larmrapporterna har gått obemärkt förbi hos de sakkunniga eftersom de vet att det inte rör sig om några egentliga larmrapporter. Problemet är den psykiska ohälsan hos personalen som drabbas av den smått existentiella våndan i att hålla i något som ser ut som och rör sig som en människa – men som inte är det. Sådant är belagt obehagligt, helt enkelt för att vi är funtade så. I födselliknande situationer är detta givetvis ännu obehagligare.

Hugo Fiévets utspel för fostrets bästa är utfört i bästa KDU-anda och är lika tröttsamt som det är malplacerat. Det är lika relevant som om jag skulle skriva en artikel för att värna laserprickarnas rättighet att inte anfallas av katter.

Om virtualitet kontra realitet

När vi diskuterar aborter så finns det en ständigt pågående gränsdragningsdiskussion att ta ställning till. Nedan försöker jag att ge en filosofisk grundläggning till varför jag resonerar som just jag gör, i den pågående abortdebatten.

När det kommer till moral så finns det två olika modus för existensen vilka är relevanta för vår moraliska förståelse. Vårt första modus är realiteten – det som föreligger, helt enkelt. Vårt andra modus är virtualiteten – det icke existerande, som ändå finns närvarande som en möjlighet.

När vi pratar om virtuella rättigheter så menar vi sådana rättigheter som inte är helt verkliga, men som av olika omständigheter ändå bör tas i beaktan. Till exempel bör risken att misslyckas tas i beaktan om man ska utföra en krånglig operation, även om misslyckandet inte äger rum i den innevarande stunden. Reella rättigheter å andra sidan är sådana som direkt kan knytas till och ställas i relation till ett sakförhållande eller en entitet.

För att återvända till Aristoteles kan vi till exempel säga att en ek kan finnas till på ett virtuellt plan, så länge som det föreligger åtminstone ett ekollon, som i sig härbärgerar ekens ”idé”, eller möjlighet. När det kommer till människor och foster så kan samma tänkande tillämpas. Den fulländade människan finns redan virtuellt närvarande i fostret.

Vad innebär detta, rent filosofiskt, för fostrets rättigheter? Ska vi hantera ett ekollon som vi hanterar en ek? Givetvis inte. Virtualitet är inte detsamma som realitet. Virtualitet är egentligen ett knepigt begrepp. Ta en dagstidning till exempel. Den rymmer fortfarande något av trädets existens i sig, men den inhyser även en annan virtuell, kommande existens: som skräp.

Vi bötfäller inte tidningsköpare för att de möjliggör att det blir skräpigt i parkerna. Vi klandrar inte den som sågar itu ett ekollon utan att fråga om lov. Men somliga angriper dem som aborterar ett foster. I min värld är det i dessa fall en fråga om en konceptuell sammanblandning av virtualiteten och realiteten.

Vad som skiljer ett foster och en människa är en annan och större diskussion. Den har politiska, ontologiska, existentiella och medicinska aspekter. Men om man utgår från att det finns ett stadium då en människa inte är till, ett stadium då hon existerar som en virtuell möjlighet, och slutligen ett stadium då hon reellt föreligger, då är det också uppenbart att de olika stadierna, var de nu kronologiskt bestäms, besitter olika kvaliteter även i den etiska diskussionen.

Ett Brev till Bitte

Saturnaliers grundare och ende skribent är likväl en fristående kraft och bara en del i det projekt som har blivit Saturnalier självt. Likväl använder sig denne ende skribent frikostigt av Saturnaliers generösa utrymme för sin egen bisarra agenda. Som i detta fall, då en debatt ånyo blossat upp, och skribenten finner sig överväldigad av begär att skriva, men inte riktigt får. Det är ju för fan semester.

Journalisten Bitte Assarmo skriver idag i tidningen Dagen att "vänsterkristna sviker de svagaste". Med "vänsterkristen" menas undertecknade Saturnaliske skribent, med "sviker" menas att skribenten ringaktar, föraktar och osynliggör, med "de svagaste" menas foster som ska aborteras. Dessa är premisserna. Här är svaret.

Bitte Assarmo,
Jag är smickrad över all uppmärksamhet. Det var oväntat, nästan lite upphetsande. Men jag vet inte riktigt vad jag ska skriva tillbaka? Du verkar uppleva att jag är något slags monster, fast det är jag ju inte. Jag är nästan helt normal.

Bitte, du skriver att jag inte nämner ordet "cellklump" i artikeln mot Birro, men det gör jag faktiskt. Bara så att du vet. Om du vill spinna vidare på detta förhatliga ord så finns det alltså möjligheter för en uppföljningsartikel.

Jag försöker, men kan inte riktigt få mig själv till att ta det här på allvar. Jag menar, det här är ju debatt. Abortmotståndarnas enda egentliga vapen har hittills varit att utmåla mig som ett känslokallt monster, för så fort som jag har försökt att ge precision och distinktion till begrepp som "liv", "värde" och "medvetande" så har diskussionen avstannat. Sedan har den återupplivats igen, men från ruta ett. Allt det tidigare har sopats under mattan, för det har varit en obekväm diskussion. Det har man inte velat diskutera.

Ja Bitte, detta är debatt. Jag kan inte skriva så särskilt nyanserat heller på ett begränsat utrymme. Det gäller att få fram sina ståndpunkter. Det innebär inte att jag tycker att abort är en okomplicerad procedur, något att bara rycka på axlarna åt.

Du borde ha varit med tillräckligt länge för att veta hur debattartiklar fungerar. Att du försöker härleda några karaktärsdrag hos mig utifrån de debattartiklar jag har skrivit är antingen orutinerat eller bara ett exempel på låg debatteknik från din sida. Min gissning lutar åt det senare.


Med vänliga hälsningar,
Mattias Irving


Läs mer: Newsmill #1 #2 SvD Seglorasmedja Världen Idag

A child within a child - Conception

Saturnalier läser och fascineras över att en dotter ska få en livmoder transplanterad från sin mor, för att hon själv ska kunna få barn. Förutom det fantastiska i vad medicinen kan åstadkomma så är det också fantastiskt på ett koneptuellt plan.

En familj återanvänder en och samma livmoder för att föda fram två generationer. Dottern kommer att få ett barn genom samma livmoder som hon själv kom till i. Det finns ett element av på samma gång främlingsskap och total intimitet i detta.

Nyligen har jag varit engagerad i en utdragen och hård abortdebatt, vilket har lett till många tankar omkring reproduktionen och dess existentiella aspekter. Räkna med att jag skriver något mer om detta inom kort.