Den borgerliga spiksoppan behöver mer salt!

Fredrik Segerfeldt, författare och skribent, skriver på SVT Debatt under rubriken Lägg ner genusvetenskapen!. Där drar han slutsatsen att genusvetenskap inte är en disciplin med akademisk bäring, till skillnad från den vetenskapliga nationalekonomin. Saturnalier är av åsikten att Segerfeldts egen text utgör ett förträffligt, om än inverterat, lackmuspapper att mäta akademisk bäring mot.

I början av sin text skriver Segerfeldt om akademiska discipliner som verkar med ena foten i politiken. Där passar han även på att kalla det ett problem att det finns miljöforskare som engagerar sig i miljöfrågor. Därefter kastar han sig över genusvetenskapen.

I ena andetaget reserverar sig Segerfeldt för att döma ut en hel disciplin alltför hastigt. Med hans egna ord: ”Så bör man inte agera, som hederlig intellektuell.” En klädsam inställning, kan tyckas. I nästa andetag drar han slutsatsen att hela genusvetenskapen bör avvecklas, eftersom han har hittat ett ovetenskapligt citat på en genusvetares blogg. Den omnämnde genusvetaren Jonas Lindkvists blogg får därmed utgöra en tacksam spik i botten på Segerfeldts soppa.

Egentligen skulle det kanske räcka att sätta punkt där, med konstaterandet att Segerfeldts syn på intellektuell hederlighet av allt att döma är porös som en vällagrad grevé. För hur ska förhållandet mellan hans vidlyftiga slutsats och dess minst sagt anekdotiska bevisgrund annars tolkas? 

Detta hopkok hade behövt tas med en nypa salt - inte bara i den klassiska bemärkelsen, men också för att det ska smaka någonting alls. Maken till dåligt underbyggt generalangrepp har jag sällan skådat. Vore genusvetenskapen en belägrad stad kunde Segerfeldts angrepp liknas vid att släppa ut en sabeltandad mus utanför stadsporten och springa.

A propos akademisk trovärdighet, låt oss för all del inte diskutera det gungfly som Svenskt Näringsliv, tidigare arbetsgivare åt Segerfeldt, ännu klafsar runt i så att stövlarna kippar. Om det utfärdades medaljer i konsten att tysta sina egna forskare och föreslå straffavgifter för icke-näringslivsmässiga kurser, så skulle SN kunna tävla med de riktigt stora.

Uppdatering: Idag skriver Johan Ingerö i SvD om samma ämne. Det finns inte mycket att tillägga utöver vad som redan har sagts, förutom att Ingerö faktiskt hänvisar till en hel kurswebb innan han dömer ut genusvetenskapen. Han menar också att det faktiskt inte är säkert att det råder en maktordning mellan könen. Ett mycket märkligt påstående, när man ser sig om i världen.

Rabiatfeminism kommenterar Ingerö här.

Låt dem fly

Det har framkommit att moderata riksdagsledamöter och adelsmän har våldfört sig på den Hultenheim-Wernstedtska stiftelsen, som har i uppdrag att fördela lägenheter bland behövande. De berörda lägenheterna ligger mitt på eftertraktansvärda Östermalm och har en hyra långt under marknadspris. Bland andra Elisabeth Fleetwood, friherrinna och tidigare moderat riksdagsledamot, har åtnjutit en av dessa fyndbostäder.

Vi människor brottas med vissa basala problem, vissa inneboende inskränkningar som vi aldrig riktigt kan bli tillfreds med. Vi har ett grundläggande behov av en bostad, ett skydd undan väder, temperatur och väta. Våra kroppar kräver av oss att vi anpassar våra liv efter dessa enkla premisser.

Därutöver, för att återvända till den gamle sociologen Abraham Maslow, så har vi behov av något mer sofistikerade saker i tillvaron för att våra liv ska kännas kompletta och meningsfulla. Ett sådant viktigt behov är att vi är omgivna av vänner och får erkännande för det vi gör och den vi är. Problemet därför, om man är en bostadslös adelsman, är att det inte går att bosätta sig var som helst. Om man bor ute i Alvik är man ju inte bland vänner.

Det är alltså inte fullt så diaboliskt som tidningarna kanske försöker få det att verka som, när adel och borgare gör gemensam sak och stjäl åt sig bostäder som är avsedda åt fattiga på Östermalm. För det första så finns det inte några fattiga på Östermalm längre, så vad skulle det tjäna för nytta att släppa iväg en bostad åt de behövande? För det andra så är ju adelsmän också människor, och har därför samma grundläggande behov av att umgås med sina likar, som vem som helst.

Kan man inte, därför, i adelns och rikemännens förfarande höra en återklang av den gemena uselhet som vi ju egentligen alla delar, som vi kanske alla längtar bort ifrån? Ingen av oss vill ju dö. Ingen vill påminnas om hur äckliga vi ser ut på insidan, under smink och hud och luktegott-på-spray, hur extremt kroppsliga vi är. Som mest kanske vi måste bajsa ibland, och då får vi ursäkta lukten. Kroppen och den obekväma omständigheten att den är blott köttslig, det är ett problem för oss, helt enkelt.

Rikemän är de som har utvecklat en alldeles egen liten metod för att glömma bort var de har röven – de parkerar den på Östermalm. Och det är kanske en fråga om sinnesfrid, mer än något annat. De flyr till Östermalm, för resten av världen skrämmer skiten ur dem. Den påminner dem om att de inte kan vara perfekta. De vill så gärna bo på just Östermalm att de bryter mot lagen och förfalskar stiftelseurkunder, pissar på sina förtroendeuppdrag – allt för sin rädslas skull.

Låt dem fly. Det är inte ens värt att kritisera vad de har gjort, för det är så ovärdigt och i grunden basalt mänskligt att det inte går att göra annat än skratta åt dem. Låt oss gnugga in deras småsinthet så hårt i deras nunor, att de aldrig riktigt kan känna lukten av någonting annat igen. Låt oss bygga in dem i deras skyskrapor av glas och stå utanför i massor, peka finger och skratta åt dem. Jag hjälper gärna till att barrikadera Östermalm åt dem. Möt mig med hammare och plankor i gryningen, så bygger vi in dem. Låt dem fly.

DN 

I väntan på kulturskymningen

Den borgerliga kulturen har äntligen fått en passande inramning - däri ryms allt det som icke ter sig vulgärt. Må så vara att det är en negativ definition som Göran Skytte har försett oss med, men vi kan ändå inte sluta applådera honom för hans storvulna ansats.

Applåderna dör först när vänster och höger hand börjar klappa i otakt. Det är som att den ena handen inte riktigt vet vad den andra gör, och försöket till hyllning havererar i absurdism. Dissonansen ger sig till känna när synapserna vaknar ur sin jublande slummer och riktar en kritisk blick mot den dunkelt upplysta epistemologiska brottsplats som Skytte setts lämna i brådstörtad hast föregående skymning.

Frågan förgrenar sig i två vitt skilda flöden, ett för varje hand som klappar. Det liknar en koan betraktad genom ett kalejdoskop. Å ena sidan, vad är det mer precist som Skytte utgjuter sin vredes skålar över? Å andra sidan, vilken ram är stark nog att fjättra den repetitiva, vilsna svulstighet som utgör det moderna kulturlivet?

För att inte riskera att vulgarisera också det innevarande inlägget med fler utropstecken än frågan förtjänar nöjer vi oss med att konstatera, att bland andra lekprogrammen och sitcomshowerna på teve faller under det vulgäras domvärjo i Skyttes kolumn. Det är lätt att sympatisera, och vänstra handen klappar ivrigt.

Den andra frågans flöde är ett floddelta av vindlande möjligheter och svindlande djup. Någonstans i den intellektuella malströmmen simmar säkerligen en insikt, vi hyser en dröm om en samaritisk barkbåt som på ett oförklarligt vis ska kasta ljus över denna kulturskymningens mordgåta.

Den borgerliga kulturen kan kanske bäst definieras av sin iver att särskilja sig. Den stänger ljusskyggt in sig på gallerier, i salonger, på särskilda tevekanaler och på teatrar med breda trappor och höga inträden. I det döende skenet liknar den en besynnerlig, rockklädd gestalt med stor aptit, begynnande förföljelsemani och en trogen skara utvalda följare. Den visar sig aldrig ute, gör aldrig själv några uttalanden – denna ära överlåter den åt sina försvurna talespersoner.

Samtidigt är denna gestalt sjukligt mån om att hålla sin följarskara växande. Han påminner lite om en sektledare, och en gärningsmannaprofil börjar ta form. Hans talesmän anländer således ständigt med nya namn på listan över följare, namn som Bob Marley och Charlie Parker (personer som inte längre kan försvara sig mot denna fientliga territoriella landvinning).

Tiden raderar uppenbarligen den vulgaritetens stämpel som dessa musiker tvingades finna sig i under sin levnad, och är bara något tillräckligt gammalt så genomgår det en förlösande apoteos. Precis som grisar som blir renade av gyttja stiger de upp ur dyn där de så länge tryckts ner och sällar sig till hjältarnas skara på stjärnhimlen.

”Till och med möglet adlar”, som Nietzsche uttryckte det.

Den borgerliga kulturen är mer plastisk än den vill ge sken av. Den hyllar det ickevulgära, men ändrar sannerligen sin standard allt eftersom åren går. Dess blick är stadigt fästad vid dåtidens storvulenhet, en dröm om fornstora dagar och en trehundra år gammal Stradivarius.

Endast en negativ definition kan rädda den glupande borgerliga kulturens ramar från att splittras och spricka från trycket inifrån av de motstridiga krafter som tvingas dela rum i dess växande buk. Bob Marley och Stradivarius? I shot the Sheriff i D-moll, tretakt?

Absurdismen som uppstår när två händer inte längre kan klappa i takt finner sin spegelbild i den borgerliga kulturens förvildade gytter av förgyllda statyer som trängs på besudlade bakgator i New Orleans. Det inre landskapet tappar all struktur, det växer tulpaner ur saxofonerna och Darth Vader spelar Simply the best på sin Stradivarius till skenet av miljoner kanoner som överöser oss med kaskader av ryska babusjka-dockor och Irländsk single malt-whisky, utan is.

Definitionen behöver inte kapsejsa; den epistemologiska stringensen måste bara först förmås mista sin skärpa. När solen väl gått ner ekar applåderna i mörkret. Barkbåten vaggas tryggt i hamn av den letargiska vågrörelse som bor i den världsfrånvända borgerlighetens dröm om en dåtid som på något sätt blivit odödlig och lever kvar ibland oss. Vad döljer sig under den borgerliga kulturgestaltens kappa om inte en zombie?

Se upp, Saturnalier varnar er, se upp för dess bett. Bli inte en av dem.