Fem invändningar i bäbisdebatten

Isobel Hadley Kamptz har skrivit en text där hon angriper Aftonbladets ledartext av Karin Pettersson för att på ett oschysst sätt använda Breiviks brott i diskussionen om Paulina Neuding och hatbrotten i Malmö. Jag har fem invändningar.

Kort resumé: Neos redaktör Paulina Neuding har i en omdiskuterad artikel i Jerusalem Post exemplifierat problemen med antisemitism i Malmö med demografiska analyser. Att det vanligaste namnet på nyfödda pojkar är Mohammed användes som förklaring till trakasserierna mot Malmös judar.

Denna demografiska anekdot delar en figurlikhet med dem som används av de islamofober som menar att muslimer i Europa bedriver ett lågintensivt krig genom att skaffa många barn. Därför reagerade flera på den, bland andra Torbjörn Jerlerup och Jonathan Leman. Neuding förklarade senare i en artikel i Expressen att hon inte alls menade att använda sin siffra på ett sådant sätt, utan att den var ett sätt att förklara att det finns många muslimer i Malmö.

Debatten som rör Breivik är djupt tragisk och infekterad. Starka känslor svallar på båda sidor om debatten, och jag gör inga anspråk på en privilegierad och känslobefriad mellanposition, fastän jag hoppas kunna undvika att fastna i ett högt tonläge. Jag vill peka ut vissa grundläggande fel som jag upplever i Neudings och i viss mån också Hadley-Kamptzs texter.

Fem invändningar

1) Hur ser korrelationen ut mellan antalet barn som heter Mohammed och antalet barn som föds av troende muslimer? Det är faktiskt inte samma sak. Ett vanligt skäl för människor att fly från muslimska länder är just religiösa förföljelser.

2) Neudings antagande att tro på Islam skulle innebära antisemitism. Neuding berättar att hon på grund av bristande statistiskt underlag måste använda namnstatistik, men hennes egentliga analys är religionstillhörighet. Hon redogör i artikeln i Expressen för att det finns mycket starka antijudiska attityder i befolkningen i hela mellanöstern. Hon redogör dock inte för om dessa är politiska och kopplade till staten Israel och dess agerande, eller om de är religiöst motiverade. Jag har inte heller sett någon statistik som pekar i endera riktningen, och ser gärna någon sådan om den ges. Men Neuding vidhåller alltså att detta är ett problem som är direkt kopplat till Islam och inte en fråga om politik.

3) Att inget särskiljande görs mellan muslimer i Sverige och muslimer på andra håll i världen. Neuding kan för all del ha rätt i att attityder som en person tar med sig från sitt hemland inte magiskt försvinner bara för att man byter hemland. Men jag saknar en analys av vilka det är som flyr sina hemländer och kommer till Sverige. I många fall rör det sig om politiskt eller religiöst progressiva som utsätts för förföljelser i sina hemländer. Den svenska muslimska demografin måste alltså inte återspegla den i mellanöstern. Varför behandlas de som en åsiktsgemenskap?

4) En mycket stor population (som Neuding ju själv gör en poäng av att påpeka att det rör sig om) åläggs en problematik som för allt väsentligt är outredd. Vi vet inte om det rör sig om ett antal extremister, alltså en grupp särskilt politiskt aktiva individer, eller om antisemitismen i Malmö är mer allmänt utbredd. Varför målar Neuding ut hela befolkningen som ett problem?

5) Jag delar Hadley-Kamptz analys att det inte är antalet muslimer i Malmö som är problemet, utan att livslång fattigdom och dålig utbildning är en starkt bidragande orsak till radikalisering av enskilda, utsatta individer. Detta är dock ingenting som är exklusivt för Islam. Fattigdom och social utslagning är den största bidragande orsaken till ökat våld och trakasserier, oavsett religiös tillhörighet. Neuding gör dock den rakt motsatta analysen från Hadley-Kamptz, och menar att Sverige är en frihamn av välfärd för immigrerande muslimer:

"In Malmö, as elsewhere in Sweden, crime among immigrant youths is constantly explained as a matter of social inequality. /.../ a bold analysis in one of the world’s most generous welfare havens for refugees."

Därför frågar jag mig vad det är som Hadley-Kamptz egentligen försvarar i sin artikel? Hon menar ju till skillnad från Neuding att det inte är antalet muslimer som sådant som är problemet, och ger därmed en rakt motsatt problemanalys från Neuding själv.

Slutligen
Jag delar Karin Petterssons analys i Aftonbladet. Jag tolkar inte texten som ett likställande mellan Breivik och Neuding, även om jag ser att det finns retoriska figurer i texten som kopplar samman dem. Men vad som verkligen sägs är att Neuding har hämtat inspiration från det danska debattklimatet, inte Breivik.

Utifrån de fem punkter som jag nämnt ovan menar jag att Neuding ger en stereotypiserad och förenklad bild av Islam som religion, och av muslimer som ett "folk" från mellanöstern, som lever i en åsiktsgemenskap som exporteras i oförvanskad form till Malmö. Det är definitivt en tankemodell som, med Petterssons ord, "vetter mot Europas mörkare hörn".

Vi måste ta tag i de reella anledningarna till de trakasserier som judiska medborgare möter på Malmös gator. Det gör vi genom att skapa ett mer inkluderande, öppet och jämlikt samhälle för alla, inte genom att gå rasisternas ärenden och sprida fördomar om stora samhällsgrupper.

Mattias Irving

Krig, fred och kristendom

Är det kristen historierevisionism att avvisa Breiviks kristendom?

Jag sitter på tåget ner mot tredagarskonferensen Befriande Teologiskt Forum i Lund, där freden är vårt centrala tema. Det ter sig närmast overkligt att samtidigt läsa i dagstidningarna hur Breivik ville skapa ett ”kristet Al-qaida”. Misstänker att det kommer ge uppslag till många diskussioner över den kommande helgen

Rättegången i Oslo river upp gamla sår. Debatten om högerextremismen har placerat religionsfrågorna i centrum för samhällsdiskussionen. alla klättrar på varandra för att komma så långt från Svartepetterkortet Breivik som det bara är möjligt.

I tidningen Dagen kunde man igår läsa Björn Cedersjö i Sveriges Kristna Råd, som lade ut texten om varför Breiviks syn på kristendomen var förfelad och förvanskad. Han menar att fokus för kristendomen idag borde ligga på talet om rättfärdig fred, inte på de gamla doktriner om kristet självförsvar som Breivik åberopar sig på.

– Ömsesidig respekt, samtal och dialog måste vara grundsynen och kyrkorna bör bestämt arbeta för att minska användandet av ett militant språkbruk, säger Cedersjö i artikeln.

Vad jag gillar med artikeln är givetvis intentionen, att vi ska verka för att vara en kyrka som med alla medel står för fred mellan människorna. Vad jag någonstans ändå ogillar med artikeln är den position som den intar i den större debatten omkring Breivik, hans världsbild och gärningar. Det är så lätt att hävda att en annans version av kristendomen är falsk, påhittad, förfelad.

Men har vi rätten att fälla avgörandet om Breivik verkligen är kristen eller inte? Hur hårt måste vi då definiera det lösa ramverk som är vår tro? Han bygger sitt agerande på doktriner som de facto har förekommit i europeisk kristendom. Vi står inte där idag, men det skulle vara att förneka de svarta kapitlen i vår historia om vi inte accepterade att Breivik faktiskt är bekännande kristen, i något avseende. Hur ont och makabert det än må låta.

Fastän jag inte tolkar in något sådant i Cedersjös text så vill jag ändå varna för lockelsen i att börja ägna sig åt revisionism i det att vi lockas överpröva Breiviks bekännelser. Den stora uppgiften för engagerade kristna idag är att vara kärleksfulla, aktiva medmänniskor med en politisk agenda att få ett slut på våldet och lösa upp de allt svartare molnen över den Europeiska horisonten. Det gör vi inte genom att fastna i ändlösa diskussioner om vad kristendomen är och inte är.

En vansklig diagnostik

Att norska experter skulle landa i att sjukdomsförklara Anders Behring-Breivik var en av säsongens riktiga lågoddsare. Inte för att han skulle vara uppenbart mentalt instabil, utan för att det vore i det närmaste ett angrepp på det liberala samhället att kalla honom frisk, att någonstans erkänna honom som en produkt av sin samtid.

Problemet med psykologisk diagnosticering är att bedömningskriterierna stundtals förändras från fall till fall. Det är lätt att snubbla vid gränsdragningen mellan vad som är faktiskt psykisk ohälsa och vad som kan härledas till andra fenomen.

Depression kan bland annat vara ett symptom på magnesiumbrist. I många fall vore det lämpligt att därför börja med att ta ett enkelt blodprov på den som vänder sig till psykiatriker med depressionsproblem. Om istället en dyr ångestdämpande medicineringskur inleds så finns risken att man dämpar symptomen och låter näringsbristen fortsätta.

Samtidigt finns det exempel som löper i andra riktningen, mot en underdiagnosticering i somliga fält. Jag tänker på många kraftfulla religiösa upplevelser som utan tvivel kan klassas som psykotiska, men i många fall underkänns som sådana av psykiatrin eftersom de ingår i en större kulturell kontext. Detta resonemang bottnar i så pragmatiska ställningstaganden som ifall den drabbade kan fungera i sin vardag eller inte. En högpresterande och karismatisk människa med allvarliga empatirubbningar kan komma ytterst långt i samhället utan att någonsin diagnosticeras.

Ett problem som norskt rättsväsende möter i fallet Behring-Breivik är att det inte finns några vedertagna straffskalor som riktigt kan svara an mot det angrepp som han begick mot samhället. Ett fängelsestraff på ett decennium skulle tjäna föga till för att utradera norrmännens förtvivlan och vrede gentemot denne man och hans illdåd. Att sjukförklara Behring-Breivik är, sett ur ett fullständigt pragmatiskt perspektiv, ett sätt att föra ut den moraliska skuldfrågan ur ekvationen och föra in hela skeendet i det mystiska, oförklarligas rike.

Det är ofrånkomligt att dåd som är så bisarra väcker en samhällelig känsla av otillräcklighet. Då kan psykiatrin lyftas som en sköld mot det upplevda samhälleliga tillkortakommandet, att inget uppenbart straff i det jordiska kan ställas mot denne terrorists gärning, utan att Norge i sin rättsutövning blir lika barbariskt som Behring-Breivik själv.

Psykiatrin förser samhället med en kliniskt doftande utväg ur detta dilemma. Stämpeln paranoid schizofreni är särskilt praktisk eftersom den förmedlar en känsla av exakthet samtidigt som den avskaffar denne enskilde människas subjektivitet.

Att sjukförklara Behring-Breivik ger det norska rättsväsendet ett alibi för att vårda honom på obestämd tid, långt från debattens blickar. Vi slipper hantera detta faktum att han aldrig hade sjukförklarats om han faktiskt hade blivit någon form av regent i Norge, som han trodde att han skulle bli.

Behring-Breiviks gärningar talar för sig själva. Frågan om hans mentala hälsa är alltför infekterad av dessa spektakulära omständigheter för att kännas relevant och opartiskt efterforskad.

DN1 DN2 DN3 AB1 AB2 SvD1 SvD2 SvD3 SvD4 GP1 GP2 SVT SR

Anteckningar i skymningen

Äkta tillit tar århundraden att bygga upp, men en eftermiddag att rasera.

Marken skakade och fönstren skälvde. I flammorna och rökens kaos växte en ny skräck fram. Ur mynningen på en laddad pistol föddes Norges oskulds bödel. Ingen hade önskat detta elände över sin värsta fiende, och nu står våra vänner i mörkrets epicentrum.

Kan man navigera denna nya värld med ideologi och vackra ord allena? Vågar vi lätta ankar på så mörka vatten, där det är så tydligt att vi inte bottnar? Det stormar så att masterna knakar och seglen klagar, och då krävs det beslutsamhet och tillit.

Nu slår våra sinnen knop på sig själva. Vi vänder oss omkring, undrar – vakar över flöden av ord och bilder – hoppas att vi ska övervinna vår gnagande oro som ligger där djupt i vår mage och skaver. Har terrorn slutligen kommit, den svartskäggiga, eldögda ideologin från förr? Och vi hungrar efter fler ord.

Politik är världens torraste, och viktigaste ord. Om något inte är politiskt så finns det egentligen inte. Nu frågar sig somliga, hur ska vi finna en politisk lösning på problemet Islamism? De hoppas på ett svar som är lika torrt och dränerat på liv som frågan.

Det finns två vägar att gå – förståelse eller förintelse.

Förståelse har en hög tröskel. Man måste våga säga ”det här är inte bra – det är inte rätt, och det lyser av okunskap – men vi ska försöka hitta ett sätt att samtala på, ändå”. Och det är ett fullständigt absurt uttalande. För när våra hus brinner, våra barn gråter i vår famn, lidandets språk står skrivet på våra bleka husfasader, hur ska vi då förstå?

Men vad är alternativet?

Vi ser Sannfinländarna, Fremskrittspartiet, Geert Wilders, British National Party, Ungerns politiska avarter, Sverigedemokraterna, Front National, och där har vi alternativet: En hårdför vi-och-dem-värld som redan har gett upp om samtalet, men som inte ännu vågar förespråka Kriget. Likväl är detta Krig det enda som finns kvar vid slutet av deras väg.

Våld föder våld, och fördomar finner snart sin spegelbild. Sätter man hårt mot hårt, så föds nya hårdheter till svar. Och när dessa hårdheter kräver ett nytt bemötande, då ser vi början till en våldsspiral. Det är naivt att anta att man kan lösa någon politisk konflikt genom att försöka sätta sig över någon annan. Det är inte så människor, eller politik, fungerar. Det kan måhända skapa kortsiktiga lösningar, men sådana har vi redan haft för många av i vår värld. Vi måste tänka långsiktigt.

Många tror att så kallade ”Islamkramare” skulle vara bekväma med alla idéer som finns i den muslimska världen. Ingenting kunde vara mer fel. Det handlar om att välja en väg som är mindre uppenbar, men som kanske leder bort från våldet. Det är inte alltid rättvist, det känns kanske förödmjukande för vissa, men stolthet är en politisk lyxprodukt – en fåfäng del av vårt mänskliga kynne.

När våldet är som mest närvarande, då kallas vi att släppa det som skiljer oss åt och försöka, hur svårt det än är, att åstadkomma ett möte. Att inte genast döma, utan försöka förstå. Det innebär inte att ryggradslöst ge vika för våldsideologier, utan att välja det enda alternativ som är fruktbart i det långa loppet.

I gärningsmannens ögon är vi ansiktslösa kroppar, rättfärdiga offer, nyttiga nyhetsprodukter.  Med våldets logik föregår fördömandet förintelsen. Låt oss vända andra kinden till. Låt oss erkänna att det är svårt, men att det gör oss lite bättre, lite mer mänskliga. Låt oss föregå med gott exempel. För det är vad politik egentligen borde vara.

SVD SVD#2 DN DN#2 DN#3 AB AB#2 Exp Exp#2 SVT SVT#2 SR SR#2 SR#3 TV4 GP SyD SyD#2