Lyssna gärna lite på Erasure medan du läser detta fantastiska inlägg från Saturnalier för en äkta multimediaupplevelse! Minns ni när ordet multimedia var nytt och fräscht? Nu när retrovågen börjar plana ut är det så sjukt retro att vara retro. Hänger ni med? En trend i Saturnaliers anda!
(2:26 Party Foucault approves of this music video)
Kärlek är så äckligt generellt och smulgulligt. Universell kärlek är lika hopplöst omöjlig som att få jämna par strumpor när man viker tvätten. Hatet däremot, är något högst personligt.
Jag hatar dig personligen, du som hittade på att man får döda andra för en idés skull. Jag hoppas att du brinner i helvetet. Jag lastar dig för alla krig och varje hedersmord, Förintelsen, Vietnam, Gulag och Rwanda. Jag vet inte ens om du minns, men jag älskar att hata dig. Jag vet precis hur du ser ut, du ögonlappsförsedda patriark - en elefant, slimmad som en lax.
Jag älskar att tänka på dig när jag lyssnar på kriget mellan folket och deras "försvarare" i Egypten och i USA. "Lite spill får man räkna med", säger du förnumstigt från någonstans i ditt dödsrike. Gratulerar till ett snyggt hantverk. Din ideologi har lagt världen för dina fötter.
Det är en svår konst. att fortsätta kunna bli arg också när man blir äldre och har sett sin beskärda del av folkmord i medierna. Man stänger så gärna av, för det är så frustrerande att inse sin vanmakt. Det är därför man måste kunna hata med glädje.
Erasure gjorde oss alla en tjänst genom att påminna oss om hur otroligt skönt och kreativt det är att verkligen på djupet hata någon, så hårt att det spritter i fingrarna och fötterna.
Idag hatar vi, imorgon kanske vi älskar igen. Men medan vi hatar så låt oss göra det ordentligt!
Visar inlägg med etikett musik. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett musik. Visa alla inlägg
lördag 26 november 2011
söndag 13 november 2011
Timbuktu och Internetkulturen
Det kanske är konstigt att komma dragande med ren Nöjesbladetjournalistik här. Det är ju ändå tänkt att Saturnalier ska vara en blogg av den lite "högre skolan". Men vad är det egentligen för en tanke? Är inte finkultur precis den distinktion som behövs för att rättfärdiga att somliga verk låses in i marmorsalarna, bakom breda trappor och höga inträden? Är inte haute couture ett kidnappat koncept, ett slagträ mot gatukonsten och alla de transaktionsbefriade konstyttringarna?
Som många internetburna vet, så har användargenererade seriestrippar bara vuxit i popularitet de senaste åren. Idén är egentligen densamma som open source-principen - tänk Linux. Man sätter en hel uppsättning med olika element i händerna på ett stort, kreativt kollektiv, och låter dem göra vad de vill med dessa.
Resultatet blir en mycket säregen men festlig stil, på samma gång välgjord och spretigt barnslig. Den estetiska upplevelsen ligger här snarare i det råa, kreativa och anonyma uttrycket - inte i ett vackert utförande.
Det är basalt, ofta barnsligt, men lika ofta träffande och kul. Framför allt är det gratis kultur som ägs helt och hållet av användarna själva. Och detta är internetkulturens största styrka. Den har bara funnits i ett fåtal år ännu, så jag förväntar mig en storartad fortsatt mutation till ständigt nya skepnader!
För tillfället nöjer jag mig med att bidra till Internetkulturen med en egenproducerad spaning som slog mig när min kombo satt och tittade på Så mycket bättre igår: Sedd ur vissa vinklar är Jason Diakité, aka Timbuktu, väldigt lik den sexige räven Lando Calrissian!
Som många internetburna vet, så har användargenererade seriestrippar bara vuxit i popularitet de senaste åren. Idén är egentligen densamma som open source-principen - tänk Linux. Man sätter en hel uppsättning med olika element i händerna på ett stort, kreativt kollektiv, och låter dem göra vad de vill med dessa.
Resultatet blir en mycket säregen men festlig stil, på samma gång välgjord och spretigt barnslig. Den estetiska upplevelsen ligger här snarare i det råa, kreativa och anonyma uttrycket - inte i ett vackert utförande.
För tillfället nöjer jag mig med att bidra till Internetkulturen med en egenproducerad spaning som slog mig när min kombo satt och tittade på Så mycket bättre igår: Sedd ur vissa vinklar är Jason Diakité, aka Timbuktu, väldigt lik den sexige räven Lando Calrissian!
måndag 14 december 2009
The Safety Dance
Saturnalier erfar åter hur världens orättvisor skapar ett oresonligt stort behov av att lyssna på och parafrasera kanadensisk New wave.
Vi dansar ikapp, vi dansar i takt
Och nåde den som står still.
Det är säkert att dansa.
Det står i vår makt
Att göra precis vad vi vill.
Hälarna i marken? Gud hjälpe din arma själ. Det enda säkra är att trippa på tå. Och hoppa med alla de andra. Det är mäktigt. Vi är fria.
Vi är nog också alla jäviga, när tillfället är det rätta. Det är egentligen ingen skillnad mellan oss och dem som sitter i samhällets topp och fattar besluten. Fast de står i DJ-båset och vi är på dansgolvet.Vem skulle till exempel inte rekommendera vaccination när det kan innebära några extra dussin miljoner till julklappar i år? De mest alternativa människor jag känner skulle fortfarande ha svårt för att inte ta emot en så stor summa pengar.
Och framför allt, hur skulle det kunna vara annorlunda? Vi är varelser som präglas av vårt sammanhang. Vi måste dansa när vi väl hör musiken. Vi blir så arga, vi blir så upprörda när vi läser om jäviga experter som tjänar miljarder åt sina respektive jättebolag på att ge de rätta råden till beslutsfattarna. Vår upprördhet känns märkligt rättfärdig. Vi känner att nu har skurkarna avslöjats och så här får det inte gå till. I samma ögonblick dansar vi mer än aldrig förr.
När skurkaktigheten avslöjas i tidningen och slås upp som en rubrik så framstår den som en anomali i systemet, som något som inte skulle vara inbyggt utan bara resultatet av en mänsklig faktor. Det är ironiskt nog som att hela systemet fick sitt berättigande enbart för att någon påpekar att det finns fel. Saturnalier på samhällsnivå.
Och om du i takt eller steg dansar fel,
Så tappar publiken fysiken
Balansen försvinner, då halkar en del
Som lyssnat för väl på musiken.
Men den som bestämmer hur tonen ska gå
Höjer volymen en smula.
Då börjar de dansande trippa på tå
Och börjar så om på ny kula.
Systemet belönar den som fuskar. Den som sover i flest sängar får mest profit, för det går inte att utkräva ansvar av dem som sitter i toppen på pyramiden. Man kan slå dem på fingrarna och glömma. Sedan kan man uppröras igen nästa gång det går fel. Det är det som är själva meningen.
Lyssna till exempel på Johan Frödin, chef för läkemedelskopior på Biophausia: ”Om man bara skulle sänka och sänka priset, då skulle ingen överleva”.
Detta sades apropå DN:s avslöjande kring en omfattande och systematisk manipulation av statens system för att hålla de skenande läkemedelspriserna nere. Vi alla är alltså inte bara jäviga i rätt situation, vi är dessutom skenheliga. Idén med den fria konkurrensen är ju att skapa de bästa priserna och den högsta kvaliteten för konsumenten. Självklart är det en fasad, ett teoribygge som alla riktiga pengamakare aldrig skulle uppehålla sig vid längre än nödvändigt. Ideologiskapande ekonomer och debattörer för fram denna hägring, och vi tror på den. Eller så tror vi inte på den. Men så länge vi över huvud taget förhåller oss till den så är det vi som dansar till musiken, i takt eller otakt.
Den största risken är att inte dansa alls, att inte delta i debatten. Att underkänna den från första början. Debatten skapar inte alls nya system och rättar inte till några orättvisor. Den är där för att låta påskina att systemet inte är perfekt, men ändå arbetar för att bli bättre. Vi matas med små smulor av rättsskipning då och då för att ge oss en precis tillräckligt stor känsla av att allt ändå är helt okej. Vi får se en upprättelse för apatiska flyktingbarn, men det är sällan som de tusentals döda vid Italiens kust varje år nämns. Och ännu svårare är det att få gehör för djupare frågor kring varför folk ska envisas med att inte vilja stanna i sina hemländer.
De riktigt farliga ämnena debatteras inte. Vill du veta hur samhällssystemet fungerar, så börja med att på Zenbuddhistiskt manér lyssna efter tystnaden i det offentliga samtalet. Börja leta efter dem som dansar utan musik. Många av dem kallas ju galna av oss, som inte hör vad de dansar till.
Vi dansar ikapp, vi dansar i takt
Och nåde den som står still.
Det är säkert att dansa.
Det står i vår makt
Att göra precis vad vi vill.
Hälarna i marken? Gud hjälpe din arma själ. Det enda säkra är att trippa på tå. Och hoppa med alla de andra. Det är mäktigt. Vi är fria.
Vi är nog också alla jäviga, när tillfället är det rätta. Det är egentligen ingen skillnad mellan oss och dem som sitter i samhällets topp och fattar besluten. Fast de står i DJ-båset och vi är på dansgolvet.Vem skulle till exempel inte rekommendera vaccination när det kan innebära några extra dussin miljoner till julklappar i år? De mest alternativa människor jag känner skulle fortfarande ha svårt för att inte ta emot en så stor summa pengar.
Och framför allt, hur skulle det kunna vara annorlunda? Vi är varelser som präglas av vårt sammanhang. Vi måste dansa när vi väl hör musiken. Vi blir så arga, vi blir så upprörda när vi läser om jäviga experter som tjänar miljarder åt sina respektive jättebolag på att ge de rätta råden till beslutsfattarna. Vår upprördhet känns märkligt rättfärdig. Vi känner att nu har skurkarna avslöjats och så här får det inte gå till. I samma ögonblick dansar vi mer än aldrig förr.
När skurkaktigheten avslöjas i tidningen och slås upp som en rubrik så framstår den som en anomali i systemet, som något som inte skulle vara inbyggt utan bara resultatet av en mänsklig faktor. Det är ironiskt nog som att hela systemet fick sitt berättigande enbart för att någon påpekar att det finns fel. Saturnalier på samhällsnivå.
Och om du i takt eller steg dansar fel,
Så tappar publiken fysiken
Balansen försvinner, då halkar en del
Som lyssnat för väl på musiken.
Men den som bestämmer hur tonen ska gå
Höjer volymen en smula.
Då börjar de dansande trippa på tå
Och börjar så om på ny kula.
Systemet belönar den som fuskar. Den som sover i flest sängar får mest profit, för det går inte att utkräva ansvar av dem som sitter i toppen på pyramiden. Man kan slå dem på fingrarna och glömma. Sedan kan man uppröras igen nästa gång det går fel. Det är det som är själva meningen.
Lyssna till exempel på Johan Frödin, chef för läkemedelskopior på Biophausia: ”Om man bara skulle sänka och sänka priset, då skulle ingen överleva”.
Detta sades apropå DN:s avslöjande kring en omfattande och systematisk manipulation av statens system för att hålla de skenande läkemedelspriserna nere. Vi alla är alltså inte bara jäviga i rätt situation, vi är dessutom skenheliga. Idén med den fria konkurrensen är ju att skapa de bästa priserna och den högsta kvaliteten för konsumenten. Självklart är det en fasad, ett teoribygge som alla riktiga pengamakare aldrig skulle uppehålla sig vid längre än nödvändigt. Ideologiskapande ekonomer och debattörer för fram denna hägring, och vi tror på den. Eller så tror vi inte på den. Men så länge vi över huvud taget förhåller oss till den så är det vi som dansar till musiken, i takt eller otakt.
Den största risken är att inte dansa alls, att inte delta i debatten. Att underkänna den från första början. Debatten skapar inte alls nya system och rättar inte till några orättvisor. Den är där för att låta påskina att systemet inte är perfekt, men ändå arbetar för att bli bättre. Vi matas med små smulor av rättsskipning då och då för att ge oss en precis tillräckligt stor känsla av att allt ändå är helt okej. Vi får se en upprättelse för apatiska flyktingbarn, men det är sällan som de tusentals döda vid Italiens kust varje år nämns. Och ännu svårare är det att få gehör för djupare frågor kring varför folk ska envisas med att inte vilja stanna i sina hemländer.
De riktigt farliga ämnena debatteras inte. Vill du veta hur samhällssystemet fungerar, så börja med att på Zenbuddhistiskt manér lyssna efter tystnaden i det offentliga samtalet. Börja leta efter dem som dansar utan musik. Många av dem kallas ju galna av oss, som inte hör vad de dansar till.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)