Hejsan PI. Tänkte också komma och försöka "nyansera debatten" lite grann.
Vore kul om vi kunde enas om att vi alla är troll ibland, men ingen är det jämt. När det kommer en 4chan-flod av folk som spammar oneliners om SD så kallar jag det för trollning - precis som en vanlig FB-raid fast pga ideologi och inte for the lulz, sas. Jag menar inte att alla som gillar SD eller läser på PI är troll för den sakens skull.
Själv är jag en s.k. kulturmarxist/rödvinsvänster. Definitivt PK-kille, om det ordet nu betyder någonting. Och allvarligt talat, vad handlar det här med PK om egentligen? Jag rör mig ju *rätt mycket* i sådana där PK-kretsar och jag hajar inte detta. Det finns definitivt inget tankekollektiv med "rätt åsikter" eller något hemligt brödraskap. Iaf inget som har bjudit in mig att bli medlem.
Grejen är den att jag tror att det finns några på både PI och FB som har fått för sig att vi "proffstyckare" är på något sätt en enda massa, liksom som om alla egna åsikter utplånades när man väl blivit publicerad tillräckligt många gånger. Men folk använder PK så himla slarvigt. Jag blir kallad PK nästan vad jag än säger och gör. Vilket blir lite frustrerande ibland. Tänkte bara att ni ville veta det. Om man använder ett ord för mycket så tappar det liksom sin laddning och innebörd.
Sen tycker jag att det är skitkonstigt att ni har utsett Twitter till något slags åsiktstorg för en politisk elit. Visst är det många som twittrar där, men det är ju knappast någon som försöker ha några djupa åsikter på Twitter. Det är ju för tusan bara 140 tecken, mindre än ett sms. Men för all del, kom gärna dit och skriv ifall ni vill det. Men det är synd när man har sönder #svpol-taggen pga för mycket spam i samma fråga. Ni förstör ju för alla när ni gör så.
Med vänliga hälsningar
Mattias Irving
måndag 1 augusti 2011
fredag 22 juli 2011
Anteckningar i skymningen
Äkta tillit tar århundraden att bygga upp, men en eftermiddag att rasera.
Marken skakade och fönstren skälvde. I flammorna och rökens kaos växte en ny skräck fram. Ur mynningen på en laddad pistol föddes Norges oskulds bödel. Ingen hade önskat detta elände över sin värsta fiende, och nu står våra vänner i mörkrets epicentrum.
Kan man navigera denna nya värld med ideologi och vackra ord allena? Vågar vi lätta ankar på så mörka vatten, där det är så tydligt att vi inte bottnar? Det stormar så att masterna knakar och seglen klagar, och då krävs det beslutsamhet och tillit.
Nu slår våra sinnen knop på sig själva. Vi vänder oss omkring, undrar – vakar över flöden av ord och bilder – hoppas att vi ska övervinna vår gnagande oro som ligger där djupt i vår mage och skaver. Har terrorn slutligen kommit, den svartskäggiga, eldögda ideologin från förr? Och vi hungrar efter fler ord.
Politik är världens torraste, och viktigaste ord. Om något inte är politiskt så finns det egentligen inte. Nu frågar sig somliga, hur ska vi finna en politisk lösning på problemet Islamism? De hoppas på ett svar som är lika torrt och dränerat på liv som frågan.
Det finns två vägar att gå – förståelse eller förintelse.
Förståelse har en hög tröskel. Man måste våga säga ”det här är inte bra – det är inte rätt, och det lyser av okunskap – men vi ska försöka hitta ett sätt att samtala på, ändå”. Och det är ett fullständigt absurt uttalande. För när våra hus brinner, våra barn gråter i vår famn, lidandets språk står skrivet på våra bleka husfasader, hur ska vi då förstå?
Men vad är alternativet?
Vi ser Sannfinländarna, Fremskrittspartiet, Geert Wilders, British National Party, Ungerns politiska avarter, Sverigedemokraterna, Front National, och där har vi alternativet: En hårdför vi-och-dem-värld som redan har gett upp om samtalet, men som inte ännu vågar förespråka Kriget. Likväl är detta Krig det enda som finns kvar vid slutet av deras väg.
Våld föder våld, och fördomar finner snart sin spegelbild. Sätter man hårt mot hårt, så föds nya hårdheter till svar. Och när dessa hårdheter kräver ett nytt bemötande, då ser vi början till en våldsspiral. Det är naivt att anta att man kan lösa någon politisk konflikt genom att försöka sätta sig över någon annan. Det är inte så människor, eller politik, fungerar. Det kan måhända skapa kortsiktiga lösningar, men sådana har vi redan haft för många av i vår värld. Vi måste tänka långsiktigt.
Många tror att så kallade ”Islamkramare” skulle vara bekväma med alla idéer som finns i den muslimska världen. Ingenting kunde vara mer fel. Det handlar om att välja en väg som är mindre uppenbar, men som kanske leder bort från våldet. Det är inte alltid rättvist, det känns kanske förödmjukande för vissa, men stolthet är en politisk lyxprodukt – en fåfäng del av vårt mänskliga kynne.
När våldet är som mest närvarande, då kallas vi att släppa det som skiljer oss åt och försöka, hur svårt det än är, att åstadkomma ett möte. Att inte genast döma, utan försöka förstå. Det innebär inte att ryggradslöst ge vika för våldsideologier, utan att välja det enda alternativ som är fruktbart i det långa loppet.
I gärningsmannens ögon är vi ansiktslösa kroppar, rättfärdiga offer, nyttiga nyhetsprodukter. Med våldets logik föregår fördömandet förintelsen. Låt oss vända andra kinden till. Låt oss erkänna att det är svårt, men att det gör oss lite bättre, lite mer mänskliga. Låt oss föregå med gott exempel. För det är vad politik egentligen borde vara.
SVD SVD#2 DN DN#2 DN#3 AB AB#2 Exp Exp#2 SVT SVT#2 SR SR#2 SR#3 TV4 GP SyD SyD#2
Marken skakade och fönstren skälvde. I flammorna och rökens kaos växte en ny skräck fram. Ur mynningen på en laddad pistol föddes Norges oskulds bödel. Ingen hade önskat detta elände över sin värsta fiende, och nu står våra vänner i mörkrets epicentrum.
Kan man navigera denna nya värld med ideologi och vackra ord allena? Vågar vi lätta ankar på så mörka vatten, där det är så tydligt att vi inte bottnar? Det stormar så att masterna knakar och seglen klagar, och då krävs det beslutsamhet och tillit.
Nu slår våra sinnen knop på sig själva. Vi vänder oss omkring, undrar – vakar över flöden av ord och bilder – hoppas att vi ska övervinna vår gnagande oro som ligger där djupt i vår mage och skaver. Har terrorn slutligen kommit, den svartskäggiga, eldögda ideologin från förr? Och vi hungrar efter fler ord.
Politik är världens torraste, och viktigaste ord. Om något inte är politiskt så finns det egentligen inte. Nu frågar sig somliga, hur ska vi finna en politisk lösning på problemet Islamism? De hoppas på ett svar som är lika torrt och dränerat på liv som frågan.
Det finns två vägar att gå – förståelse eller förintelse.
Förståelse har en hög tröskel. Man måste våga säga ”det här är inte bra – det är inte rätt, och det lyser av okunskap – men vi ska försöka hitta ett sätt att samtala på, ändå”. Och det är ett fullständigt absurt uttalande. För när våra hus brinner, våra barn gråter i vår famn, lidandets språk står skrivet på våra bleka husfasader, hur ska vi då förstå?
Men vad är alternativet?
Vi ser Sannfinländarna, Fremskrittspartiet, Geert Wilders, British National Party, Ungerns politiska avarter, Sverigedemokraterna, Front National, och där har vi alternativet: En hårdför vi-och-dem-värld som redan har gett upp om samtalet, men som inte ännu vågar förespråka Kriget. Likväl är detta Krig det enda som finns kvar vid slutet av deras väg.
Våld föder våld, och fördomar finner snart sin spegelbild. Sätter man hårt mot hårt, så föds nya hårdheter till svar. Och när dessa hårdheter kräver ett nytt bemötande, då ser vi början till en våldsspiral. Det är naivt att anta att man kan lösa någon politisk konflikt genom att försöka sätta sig över någon annan. Det är inte så människor, eller politik, fungerar. Det kan måhända skapa kortsiktiga lösningar, men sådana har vi redan haft för många av i vår värld. Vi måste tänka långsiktigt.
Många tror att så kallade ”Islamkramare” skulle vara bekväma med alla idéer som finns i den muslimska världen. Ingenting kunde vara mer fel. Det handlar om att välja en väg som är mindre uppenbar, men som kanske leder bort från våldet. Det är inte alltid rättvist, det känns kanske förödmjukande för vissa, men stolthet är en politisk lyxprodukt – en fåfäng del av vårt mänskliga kynne.
När våldet är som mest närvarande, då kallas vi att släppa det som skiljer oss åt och försöka, hur svårt det än är, att åstadkomma ett möte. Att inte genast döma, utan försöka förstå. Det innebär inte att ryggradslöst ge vika för våldsideologier, utan att välja det enda alternativ som är fruktbart i det långa loppet.
I gärningsmannens ögon är vi ansiktslösa kroppar, rättfärdiga offer, nyttiga nyhetsprodukter. Med våldets logik föregår fördömandet förintelsen. Låt oss vända andra kinden till. Låt oss erkänna att det är svårt, men att det gör oss lite bättre, lite mer mänskliga. Låt oss föregå med gott exempel. För det är vad politik egentligen borde vara.
SVD SVD#2 DN DN#2 DN#3 AB AB#2 Exp Exp#2 SVT SVT#2 SR SR#2 SR#3 TV4 GP SyD SyD#2
torsdag 21 juli 2011
Arbetsdomstolen borde avgöra - inte medierna
Man blev nyligen Newsmillpublicerad, igen!
Någon inte helt insatt skribent på socialism.nu illustrerade dock ungefär hur celebert det är: "vadfan är Newsmill? Nyheternas flashback? Tas saker som skrivs där seriöst av 'etablissemanget'?" Vet inte vad jag ska tillägga till denna sågning - guilty as accused, kanske.
Men det är kul att skriva på Newsmill! Man får mothugg direkt och det är busenkelt att bli publicerad. Vet inte om det kommer bli någon vana dock.
Kanske är det som samma socialism.nu-skribent konstaterar: "random figurer ute efter sina fem minuter av fame blir publicerade på newsmill huller och buller i en orgie av flashback-dravel och slagsmål i sandlådan."
De gamla grekerna brukade berätta om δαιμον, en ande som sitter på din axel hela livet ut. Den berättar för andra vem du är. Den vet saker om dig, om din sanna natur, som inte ens du själv vet. Men du får aldrig chansen att se den själv.
Andra vet ibland mer om dig än vad du själv vet. Så enkelt och samtidigt svårt är det att vara människa. En lyckosökare, en debattens vagabond, eller en sanningsälskande samhällsdebattör? Vem vet...
Någon inte helt insatt skribent på socialism.nu illustrerade dock ungefär hur celebert det är: "vadfan är Newsmill? Nyheternas flashback? Tas saker som skrivs där seriöst av 'etablissemanget'?" Vet inte vad jag ska tillägga till denna sågning - guilty as accused, kanske.
Men det är kul att skriva på Newsmill! Man får mothugg direkt och det är busenkelt att bli publicerad. Vet inte om det kommer bli någon vana dock.
Kanske är det som samma socialism.nu-skribent konstaterar: "random figurer ute efter sina fem minuter av fame blir publicerade på newsmill huller och buller i en orgie av flashback-dravel och slagsmål i sandlådan."
De gamla grekerna brukade berätta om δαιμον, en ande som sitter på din axel hela livet ut. Den berättar för andra vem du är. Den vet saker om dig, om din sanna natur, som inte ens du själv vet. Men du får aldrig chansen att se den själv.
Andra vet ibland mer om dig än vad du själv vet. Så enkelt och samtidigt svårt är det att vara människa. En lyckosökare, en debattens vagabond, eller en sanningsälskande samhällsdebattör? Vem vet...
torsdag 14 juli 2011
Inte trovärdigt när avlönade lobbyister angriper Syndikalisterna
Idag har jag skrivit på Newsmill (igen). Min aversion för samhällsdebatt är svår att sätta fingret på, eftersom jag egentligen någonstans också gillar att debattera. Men det är kanske den bästa inställningen som man kan hoppas på - en dubbelhet som ger orken att fortsätta vara arg, och samtidigt förmågan att rycka på axlarna åt hatet.
Artikeln kan man läsa på Newsmill, som sagt. Den handlar om lobbyister som fabricerar påståenden mot betalning. I det här fallet mot Syndikalister. Osnyggt, minst sagt.
Mer info:
Arbetaren #1 #2 #3
Dagens Opinion
MC-kultur: Jonas hjälper krogar mot Syndikalisterna
Loke - Kultur&Politik: Näringslivets mutkolvar har skrivit en beställningsbok om SAC-Syndikalisterna
Aftonbladet: Vad Ekot inte berättar
Artikeln kan man läsa på Newsmill, som sagt. Den handlar om lobbyister som fabricerar påståenden mot betalning. I det här fallet mot Syndikalister. Osnyggt, minst sagt.
Mer info:
Arbetaren #1 #2 #3
Dagens Opinion
MC-kultur: Jonas hjälper krogar mot Syndikalisterna
Loke - Kultur&Politik: Näringslivets mutkolvar har skrivit en beställningsbok om SAC-Syndikalisterna
Aftonbladet: Vad Ekot inte berättar
torsdag 7 juli 2011
Voff, vetenskapens vakthund
Idag håller sanningens riddarvakt hov, och det är homeopatin som ska dras inför rätta. Inget fel med att ifrågasätta idén om vattenterapi, men är kritiken korrekt? Vetenskap och Folkbildning (VoF) tycks redan ha överdoserat sig själva lite, menar Saturnaliers evigt ensamme skribent, Mattias Irving.
Det går att överdosera nästan allt som vi kan få i oss (till och med vatten är livsfarligt om man dricker för mycket, fick jag höra från en sjuksköterska) – särskilt läkemedel kan vara mycket farliga att få i sig i för stora mängder. I VoF:s fall så har medvetandet om denna fara tydligen gått så långt att de menar att ett läkemedel som inte går att överdosera måste vara en bluff. Som om det är i själva risken för överdos som effekten sitter.
Jag är själv mycket skeptisk till homeopati, för jag delar inte dess syn på vattnets egenskaper. Jag delar därmed VoF:s åsikt att homeopatiska läkemedel inte ska föreskrivas av läkare eller betalas med skattepengar. Frågan är om det ens ska få bedrivas, med tanke på att det finns många som tror sig välja mellan två likvärdiga alternativ när de står i valet mellan allopati och homeopati, och därmed ibland väntar alltför länge innan de får riktig vård. Men jag vet ändå tillräckligt mycket om homeopatins idéer för att veta att Fuglesang et consorties utdelar en riktig medial rallarsving, men med tomma luften som mottagare
Det är något nästan komiskt över VoF:s okritiska attityd till skolmedicinen. Man resonerar som små barn gör: Medicin betyder piller och droppar, som ska ha en viss effekt, och ju mer piller desto större effekt. Homeopati påstår sig arbeta enligt helt andra principer än dessa, så varför försöka kritisera homeopatin enligt principer som den inte själv skriver under på?
C-vitamin är ett exempel på något som är väldigt nyttigt – livsviktigt till och med – men mycket svårt att överdosera. Får du i dig flera gånger mer än du behöver så märker du oftast inte av det annat än att du kan bli lite lös i magen. VoF skulle aldrig heller komma på idén att försöka motbevisa C-vitaminets effekt genom att överdosera det, eftersom vi ju får i oss detta hela tiden. Det faller under kategorin ”mat”.
Men i homeopatins fall är det helt i sin ordning att pröva överdoserbarheten, eftersom det rör sig om ”läkemedel”, en särskild kategori av inmundigade produkter som lyder under sina egna lagar. Sådana universalitetsanspråk tyder på ett outvecklat och enögt tänkande på VoF. Jag kan dock försäkra VoF att enögdhet inte har varit ett tecken på kunskap och omdöme sedan Odens dagar.
Jag kommer härmed med en motutmaning. Jag tänker överdosera VoF under en hel dags tid. Om jag inte dör eller åtminstone tar skada av detta så tror jag att det innebär (stödd på VoF:s egen logik) att VoF är en bluff.
torsdag 30 juni 2011
Om virtualitet kontra realitet
När vi diskuterar aborter så finns det en ständigt pågående gränsdragningsdiskussion att ta ställning till. Nedan försöker jag att ge en filosofisk grundläggning till varför jag resonerar som just jag gör, i den pågående abortdebatten.
När det kommer till moral så finns det två olika modus för existensen vilka är relevanta för vår moraliska förståelse. Vårt första modus är realiteten – det som föreligger, helt enkelt. Vårt andra modus är virtualiteten – det icke existerande, som ändå finns närvarande som en möjlighet.
När vi pratar om virtuella rättigheter så menar vi sådana rättigheter som inte är helt verkliga, men som av olika omständigheter ändå bör tas i beaktan. Till exempel bör risken att misslyckas tas i beaktan om man ska utföra en krånglig operation, även om misslyckandet inte äger rum i den innevarande stunden. Reella rättigheter å andra sidan är sådana som direkt kan knytas till och ställas i relation till ett sakförhållande eller en entitet.
För att återvända till Aristoteles kan vi till exempel säga att en ek kan finnas till på ett virtuellt plan, så länge som det föreligger åtminstone ett ekollon, som i sig härbärgerar ekens ”idé”, eller möjlighet. När det kommer till människor och foster så kan samma tänkande tillämpas. Den fulländade människan finns redan virtuellt närvarande i fostret.
Vad innebär detta, rent filosofiskt, för fostrets rättigheter? Ska vi hantera ett ekollon som vi hanterar en ek? Givetvis inte. Virtualitet är inte detsamma som realitet. Virtualitet är egentligen ett knepigt begrepp. Ta en dagstidning till exempel. Den rymmer fortfarande något av trädets existens i sig, men den inhyser även en annan virtuell, kommande existens: som skräp.
Vi bötfäller inte tidningsköpare för att de möjliggör att det blir skräpigt i parkerna. Vi klandrar inte den som sågar itu ett ekollon utan att fråga om lov. Men somliga angriper dem som aborterar ett foster. I min värld är det i dessa fall en fråga om en konceptuell sammanblandning av virtualiteten och realiteten.
Vad som skiljer ett foster och en människa är en annan och större diskussion. Den har politiska, ontologiska, existentiella och medicinska aspekter. Men om man utgår från att det finns ett stadium då en människa inte är till, ett stadium då hon existerar som en virtuell möjlighet, och slutligen ett stadium då hon reellt föreligger, då är det också uppenbart att de olika stadierna, var de nu kronologiskt bestäms, besitter olika kvaliteter även i den etiska diskussionen.
Handsken är kastad
Svenskt Näringslivs senaste mediala karaktärssjälvmord har knappast gått någon förbi. Låt oss därför inte slösa på dyrbar lästid med att återge situationen ännu en gång.
Edit: SFS har redan hunnit gå ut med ett svar i SvD till Svenskt Näringsliv. Härligt med snabba puckar!
Fast...Var är de arga företagsledarna? Finns det inte en förgrymmad VD ute i Sverige som ryter till i detta läge, eller är det alldeles dött med intresset på kulturfronten bland de kapitaltäta? De borde rimligtvis inse att SN inte gör något för att förbättra näringslivets redan usla varumärke i kulturfrågor.
Att SN vill ”sända signaler” som uppmanar folk att inte ”slöläsa” är givetvis en ren eufemism. Dessa floskler genereras av en oreflekterad, instrumentell och historielös syn på samhälle, ekonomi och människa.
Saturnalier välkomnar förvånande nog SN:s förslag och ser varmt fram emot den kommande Svälten. Inget vässar en penna så mycket som det iskalla raseriet hos en hungrande själ. Och vi filosofer är vana vid att svälta.
SN betraktar sig måhända som en förkämpe för effektivisering och tillväxt. Det som inte bidrar till ekonomisk nytta är helt enkelt irrelevant. Kanske ett symptomatiskt exempel på det hittar man på EmmaCharlottas blogg.
Ska jag vara en snygg debattör och helt förbise det faktum att SN i denna rörelse också aktivt försöker att sätta åt alla dem som läser just de kurser som lär folk att tänka kritiskt omkring kapitalism, hegemoni och patriarkat? Genom att peka ut humaniora som boven i dramat har man precisionsmarkerat den plats i samhället där samhällskritiken får sin återväxt. Det är som att flygbomba öknens enda oas.
Man vill alltså valla fåren, och förpassa katterna, de svårvallade, till randfenomenens oförklarliga utmarker, där terrängen är bister och nätterna kalla. De starka kommer att överleva, de svaga dukar under. Men jag blir gärna satt på undantag. Marginalen är ändå min naturliga miljö. Där skrivs de djärvaste texterna, formuleras de vildaste idéerna, smids de lömskaste planerna. Handsken är kastad, kapitalister. Svält oss, och beskåda vilka monster ni är på väg att skapa.
Läs fler spännande kommentarer från Sveriges skrivkunniga:
Edit: SFS har redan hunnit gå ut med ett svar i SvD till Svenskt Näringsliv. Härligt med snabba puckar!
Fast...Var är de arga företagsledarna? Finns det inte en förgrymmad VD ute i Sverige som ryter till i detta läge, eller är det alldeles dött med intresset på kulturfronten bland de kapitaltäta? De borde rimligtvis inse att SN inte gör något för att förbättra näringslivets redan usla varumärke i kulturfrågor.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)