Angrepp eller skamgrepp på ingrepp?

När Christer Sturmark m. fl. skriver på DN Debatt om omskärelser som ett rättsvidrigt ingrepp på små barn missar han helt att en barnuppfostran egentligen är en lång serie små ingrepp - oftast inte lika radikala som en omskärelse, men precis lika svårförsvarade ur människorättssynpunkt.

Kränker man barnens rättigheter om man tvingar på dem ytterkläder inför vinterpromenaden? Med tanke på att det är för barnets bästa är det ju lätt att försvara beteendet ur pragmatisk synvinkel, men det går knappast att hitta stöd för beteendet i någon av FN:s konventioner.

Hur är det med de fall när barnet är långhårigt? Har en förälder verkligen rätten att ta med sitt barn till frisören, om barnet inte samtycker? I mer konservativa hem ter det sig fortfarande naturligt att pojkar ska vara kortklippta. Jag fick själv stå ut med många ofrivilliga besök till frisersalongen när jag var barn. Kränktes mina rättigheter till min kropp och mitt fria val då?

Jag har aldrig tvivlat på att mina föräldrar ville mitt bästa även när jag spjärnade emot. De såg säkert en risk - fiktiv eller reell - att jag hade väckt uppmärksamhet bland de andra barnen om jag hade kommit som den enda långhåriga lilla pojken till skolan. Det klipptes inga lintottslockar på pin kiv i det Irvingska hemmet.

Så här i efterhand, när jag vet mer om genusfrågor, om mobbning i skolan och hur viktigt det är att motverka stereotypiseringar av pojkar och flickor - Hur ska jag väga dessa år av frisörmotstånd? Var inte min korthårighet ett resultat av att mina föräldrar intagit en oreflekterad hållning kring manlig estetik, ett egentligen ideologiskt beslut?

I ett samhälle där alla pojkar är omskurna eller kortklippta, finns det även rent pragmatiska incitament för att låta sitt eget barn genomgå samma procedur. Den överordnade synen på dessa kroppsmodifikationer, vare sig den kommer från religion eller från könsmaktsordning, motiverar den enskilda familjen att inte sticka ut och skapa svårigheter för barnet.

Det kan hävdas att hårklippning inte går att jämföra med omskärelse. som ju är ett permanent ingrepp. Det är en giltig invändning, men inte ur MR (Mänskliga Rättigheter)-synpunkt. Det går ju inte att säga att något frihetsberövande är okej bara för att min blir frisläppt senare - alltså att det är ett temporärt tillstånd, liksom det är att klippa håret av ett motsträvigt barn.

Grumpy girl av Steve Ford Elliott

Därför är MR ett svagt argument när man ska prata om varför barn inte borde omskäras. Omskärelse är bara en av de hundratals praktiker som vi påtvingar våra barn, från bordsskick till röstvolym och tandborstning. Vi kommer att fortsätta utöva detta tvång, eller kränkningar - det är ju för barnens bästa.

När Humanisterna och deras vänner i tron öppnar eld mot en specifik av alla dessa kränkningar, i de mänskliga rättigheternas namn, och fullständigt avstår från att problematisera uppfostran i dess helhet, blir det väldigt uppenbart att det rör sig om ytterligare ett angrepp på just de religiösa praktikerna, inte ett försvar av det generella människovärdet.

Polisen och jag - revisited

En gång för länge sedan, i Saturnaliers tidigaste tidevarv när allt ännu mest var mörker, en himmel utan stjärnor, skrev jag ett välbesökt inlägg som hette Polisen och jag. Det var ett tappert försök att reda ut mitt eget ambivalenta förhållande till lagens långa arm, genom att bejaka allt som jag tyckte var bra med poliserna och föra tillbaka ansvaret för det som var dåligt i poliskåren på mig själv. Tanken var att jag skulle kunna motarbeta mitt eget ressentiment på det viset.

Det var inte ett helt misslyckat försök, men det lämnade mycket i övrigt att önska. Kritiken var som ett rakblad inbakat i en bomullslinda, aldrig blottad i hela sin omfattning, men implicerad. Därför måste polisen och jag ta ett nytt snack. Det är hög tid för ett återbesök i den uniformerade att-tjäna-och-skydda-världen.

You're sexy! You're cute!

Take off your riot suits!

Uniformerade och snörräta led står framför discoljusutrustade bilar, men bakom den sortens staket som används vid rockkonserter. Man undrar om de är en del av showen. När ska dansnumret starta? Vilken slags koreografi har de valt? Publiken är taggad. Det skanderas - gå med oss! Ta av uniformerna! Ni är också 99%!

Det är inga sambatoner i luften när Oaklands poliskår rycker in. En Irakveteran skickades till sjukhus med skallskador sedan han blivit skjuten av polisen på nära håll, förmodligen med en tårgasgranat. Scott Olsen har påbörjat sin återhämtning. Hans historia går att läsa i The Guardian. På denna video ser man dessutom hur en polis angriper de demonstranter som skyndar till för att hjälpa den svårt skadade mannen.

Vad hände med alla de trevliga poliserna? Var är Kling och Klang? Dupond och Dupont? Har polisskolan börjat klona Jason Statham för att ersätta de gamla snälla samhällsbevararna? En polis i New York verkar i alla fall nöjd med händelseutvecklingen, eftersom det ger honom möjlighet att motionera batongen, som han uttrycker det. Freud, much?

Apropå Freud, hur tolkar man detta med att ordningsmakten ibland skickar dubbla signaler? Det finns ju redan från början en stark koppling mellan polisen och psykets "överjag", enligt Freuds gamla teori om psykets tredelning. Vad som dock kännetecknar överjaget är inte bara en faiblesse för lag och ordning, utan också en stark känsla av "damned if you do - damned if you don't".

Överjaget kan liknas vid en blind kravmaskin som lever på att ceremonialisera och inrätta "tillåtna"strukturer i ens liv. Det går inte att tysta överjaget, oavsett hur väl man försöker leva upp till dess krav. En liknande situation inträffade i NY den 15 oktober, när en demonstrant följer polisens order och lämnar platsen - bara för att ögonblickligen arresteras.

En annan tendens som förenar polisen med överjaget är, att de båda två helst arbetar i det fördolda: Rapporter strömmar in om poliser som under konfrontationerna runtom i USA döljer sina hjälmnummer och använder falska brickor för att inte kunna identifieras. I en annan video ser vi en dokumenterande filmare beskjutas av polisen med en "bean bag".

Detta angrepp nedan kan tyckas vara lite "random", eftersom inga varningar först yttrats, eller några demonstranter stod så nära polisen att det hela kunde uppfattas hotfullt ens för den mest paranoide. Men just paranoia är ju ett drag som är starkt sammankopplat med ett sjukligt kontrollbehov, vars rötter ligger i ett dysfunktionellt överjag.

Aversionen mot kameror gick för övrigt igen när Zuccotti park skulle rensas i New York. Press och journalister motades med våld - till och med presshelikoptern tvingades ner ur luften för att inte kunna dokumentera vad som hände i parken. Som psychoanalystsopposewar.org så träffande beskriver händelseförloppet: "Detta är kanske inte hur en polisstat ser ut, men det är så här som den börjar."

Kanske är det den hemliga drömmen hos alla psykoanalytiskt lagda att få analysera hela världen som vore den en enda gigantisk människa, med ett enda psyke. Att ställa upp polisen som denna människas överjag och försöka dra paralleller mellan dem är inte bara intellektuellt ohederligt, utan även opportunistiskt i en tid då poliser finner sig direkt pressade att leva upp till tuffa förväntningar ovanifrån för att hålla ordning i samhället.

Alla människor är sina egna. Det går inte att generalisera. Men vi får inte heller låta detta hejda oss från att dra viktiga slutsatser om det som försiggår runtom i världen där människor idag protesterar. Det är och förblir problematiskt när statens främsta civila tjänare förråder det folk som de ska skydda. Polisens lojalitet måste alltid ligga hos folket, inte hos makthavarna. När denna lojalitet blir tvetydig och plikter ställs mot varandra så är det alltför lockande att söka sig till det säkra före det osäkra.

Men just detta gör polisens situation så säregen och prekär. För hur ska en polisman (de är ju oftast män) förhålla sig när de som organiserar hans liv, försörjer honom själv och familjen, som rekryterade och utbildade honom, vill att han ska göra någonting helt annat än vad medborgarna själva vill? I Cleveland har flera poliser valt att stödja #OWS-rörelsen och förser den med välbehövlig proviant. Det finns alltid ett val.

De som hade samma val men istället valde att pepparspreja den 84-åriga kvinnan som deltog i demonstrationerna i New York borde byta yrke. De är en skam för kåren och en anledning till att jag behövde skriva om polisen ånyo.

Det är lockande lätt att avfärda demonstranterna som unga, radikala och vilsna. Vissa går maskerade och har sin egen agenda, men de representerar ingenting annat än sig själva. I filmklippet ovan, med mannen som arresteras för att han lyder polisens uppmaningar, hör vi de sista kvarvarande, mest nitiska demonstranterna sjunga gospelsånger för att visa sin längtan efter fred och uppmana polisen att tänka om.

I klippet nedan ser vi poliser angripa OWS-demonstranter i Kalifornien för att få dem att lämna platsen. De vägrar. De slår inte tillbaka, de använder sina röster. Och de får poliserna att sluta slå.

Det är aldrig så enkelt som att plikt och reglemente kan avgöra vad som är rätt i varje situation. Det är därför som polisens uppdrag är så oerhört svårt i just dessa situationer. Det krav som ställs på polisen är att ha en oklanderlig förmåga att göra skillnad på samhället och dess medborgare, och alltid veta i vems ärende man agerar. Det är en fråga som filosoferna brottats med sedan Platons tid.

Den banala ondskan, som Hannah Arendt uttryckte den, är byråkratens bevingade citat: "jag gjorde bara mitt jobb". Plikten är dess myntfot. Stämplar och regler är dess valuta. Det är en enkel ondska, mätbar och hanterlig. Den förblindar också de bästa.

Den bästa polisen är den som vågar gå ur sin polisroll, som kan vara en människa bland andra människor. Som vet när det är dags att inte göra sitt jobb.

You're sexy! You're cute!

Take off your riot suits!

You're sexy! You're cute!

Take off your riot suits!

You're sexy! You're cute!

Take off your riot suits!

You're sexy! You're cute!

Take off your riot suits!

Puerila luftpastejer i natten

Expressens i särklass argaste geting heter Ulf Nilson. Han har surrat ilsket om Islam i många herrans år, varnat för att svenskar är på väg att avskaffa sig själva, härjat om sharialagar och slöjor, pratat i Behring-Breivikska termer om "det pågående kriget" och allmänt hållit låda där ute på sin ytterkant i svensk politik. Nu har han kallat shiitisk Islam för "en sekt" och menar att alla shiamuslimer vill döda alla judar. Det har slutligen resulterat i en HMF-anmälan mot artikeln.

Vad händer sedan? Well, #ulfnilson-taggen sparkar igång på Twitter. Arga kritiker av Islam angriper anmälaren, kallar honom allt från "stolpskott" till "muslimkramare". Så var den historien igång igen.

I sådana här sammanhang återkommer alltid en viss sorts argumentation. Det som står, ordagrant, är väldigt viktigt för religionskritikern. För många Humanister är det tacksamt att angripa allt som står i Leviticus i bibeln. Islamofober går gärna till Haditherna. Dessa religionskritiker plockar fram hårresande exempel ur skrifterna, som förespråkar allt från barnamord till stening och slaveri, och pekar på detta för att förklara det onda eller olämpliga med den religion som de för stunden vill kritisera.

Bokstavstron är därmed det som förenar religionskritikerna med fundamentalisterna. Alla övriga troende som hamnar någonstans mittemellan, som tolkar, tänker själva eller diskuterar i samkväm med andra, och överhuvudtaget aldrig har umgåtts med tankar på att sälja sina döttrar till slaveri, borde egentligen bara kunna sätta sig bredvid, äta ett kex och titta på medan de bekymrade utkämpar sina strider. Varför ens ta åt sig av kritik som så uppenbart inte riktar sig mot en själv? Är det inte lite, ja... nästan lite barnsligt att komma dragande med citat ur haditherna (vilket några islamfientliga Twittrare gjorde idag apropå HMF-anmälan) för att på något sätt svart på vitt "bevisa" de andras ondska?

En måste dessvärre ta hänsyn till en viss grad av generell dumhet i populationen. De flesta människor är tyvärr inte så pålästa att de inte kan rubbas av att höra samma argument tillräckligt ofta. Det är därför en ofta känner ett behov att nyansera, återigen förklara dessa mycket enkla saker i livet: Att man kan upptäcka vänner från platser tvärs över jorden, och finna dödsfiender inom sin egen familj. Att man inte kan dra alla över en kam. Att göra detta resulterar alltid i ett feltänk, ett skott i luften. En kniv i ryggen på sanningen.

Ulf Nilson 1 2 3 4

Radiodebatt med Ulf Nilson och Tanvir Mansur

Det osynliga partiet

Som statsvetaren Ulf Bjereld uppmärksammade nyligen har "tydlighet" blivit de små partiernas nya klagosång. Man tycks mena att den egna politiken är finemang, det är bara det att den inte når fram. Kanske förstår folk inte hur himla bra de små partierna är, eller så menar de kanske att det är svårt att se skillnad på de olika alternativen.

Moderaterna gör det sannerligen inte lättare för de små att särskilja sig när de ordagrant plagierar KD:s utlåtanden om äldrevårdspolitiken i sin debattartikel i DN, som SVT avslöjar idag. Det kan anses arrogant att bara planka ett annat partis paradgren och sätta sin egen namnteckning under, som Arkelsten och Gerdau har gjort. Å andra sidan, kopiering är den bästa formen av smicker - eller hur?

Se bara på hur (M) gjorde allt för att förvandla sig till (S) för att vinna valet. Nu är det äldrevården som står på tapeten. Då man på sig vitsippeskruden. Denna säregna förmåga att låna andra partiers starkaste kort beroende på vad som är opportunt, har blivit de nya Moderaternas signum. De tjänar sina röster genom att inte vara tydliga. De struntar uttryckligen i ideologin, lät de Sverige veta under partistämman.

Få förvånades nog över konceptet med en ideologilös moderat, men desto fler ögonbryn höjdes nog över den djärvhet, närmast fräcka självklarhet med vilken Sveriges ledande politiska parti skrev av politiken från agendan. Nu handlar det om förvaltning - och om skådespel - för partiet som inte bedriver politik, som idag röstade igenom saker igår, som de igår var emot, för partisekreteraren som satte myror i huvudet på SR:s etikfilosof när hon tillträdde för att han inte kunde avgöra var hon stod politiskt.

KD och C kommer att få en mycket tuff match om de vill skapa tydlighet under dessa premisser, där de aktivt motarbetas av fyrklöverns egen primus inter pares - det riktiga, osynliga partiet.

En legitim fråga...

Aftonbladet skriver idag om kungens planerade lunch med Jimmie Åkesson i december. De upprörs. Matbiten med Sverigedemokraternas toppnamn kan få långtgående politiska konsekvenser, menar de. Bland annat fruktar de på Aftonbladet att detta synkronicerade intag av organisk föda ska innebära att Åkesson förlänas en större politisk legitimitet.

Kopplingen mellan traditionell svensk monarki och Sverigedemokrati är egentligen okomplicerad, eftersom båda dessa verksamheter vilar på idén om nationalstaten, förd till sin spets.

Sverigedemokraterna håller i detta nu på med processen att revidera sin ideologiska beteckning från det korthuggna, smått komiska "nationalister, demokrater", till "socialkonservativa". Men Åkesson hävdar att deras syn på nationalismen fortfarande ska vara partiets bärande element.

SD vurmar ännu för folksjäl, nationalkaraktär och historia. De har till och med tagit fram en principiell definition av "svenskhet". Svensk är den som talar flytande svenska (är kungen kvalificerad?), omfattar svenska värderingar (...och Kamprad? What about Kamprad?), och känner större lojalitet till Sverige än till något annat land (och där föll även undertecknad bort).

Nationalismen föreskriver att en människa kan tänkas förkroppsliga den svenska folksjälen, den svenska historien, och vara dess förvaltare. Ingen är en starkare symbol för denna ideologi än monarken. Men denna bild är falsk - den är ett ögats misstag -ett trompe l'œil som ger sken av att vara något som det inte är.

Escaping criticism, av Pere Borell del Caso, 1874

Kungen, ej vald av folket, tillsatt av en tradition vars instiftare är döda och glömda. Hur kan en sådan person inge någon slags legitimitet? Det är resultatet av en legitimerande praktik som sätter honom på piedestal, och den praktiken är pragmatisk - inte kopplad till folksjälen. Kungligheter säljer lösnummer.


Kungen kan bara legitimera Åkesson eftersom Aftonbladet legitimerar kungen. Den stora frågan lyder: Vem legitimerar Aftonbladet?

SVD Expo DN Expressen Metro

Vägen till helvetet kantas av goda föresatser

Igår kunde popcornfilmssugna svenskar med eller utan popcorn bänka sig framför filmen Dumpa honom på bästa sändningstid. Medan kombon såg med växande skepsis mot tv-rutan följde jag replikskiftena med ett halvt öra, med resten av min varelse ordentligt nergrottad i de senaste turerna av Caremaskandalen.

I skrivande stund motarbetar jag aktivt varje impuls att skriva ett blogginlägg som indigneras över stereotyper. Men när Miljöpartiets Gunvor G Ericson och Martin Oscarsson försöker få män att ta ut sin föräldraledighet genom att argumentera för att de då får ligga mer, då ligger svordomarna långt ut i fingertopparna och kliar.

De ville så rätt, det blev så fel. Som Goethes Mefistofeles i Faust, fast tvärtom.

Jag kan förstå deras vinkel: Om man kan omdefiniera pappaledigheten till att bli en rättighet, någonting positivt, och inte en skyldighet för ett pågående jämställdhetsprojekt som männen skulle tänkas vara motsträviga till, då skulle det vara lättare att förändra språket kring frågan och mota antifeministerna genom att prata om det positiva istället.

Argumentationen förråder att man saknar förståelse för vilken position man själv intar i debatten. Dessa politiker har skrivit en debattartikel som skulle ha passat bra i tidningen Café, om de nu hade haft en opinionssida. Vilket de inte har, eftersom de sysslar med underhållning.

Nu har de istället skrivit i Aftonbladet, och där måste man som debattör rikta sig till en publik som faktiskt är intresserad av dessa frågor, och alltså redan för länge sedan lämnat dessa könsstereotypa föreställningar bakom sig.

Jag tror inte för en sekund att dessa artikelförfattare själva betraktar män som sexgalningar i första hand och familjefäder i andra hand. De har bara lånat en retorik från den del av samhället som förtjänar sitt levebröd på att framställa män just så: Nöjesindustrin. Filmer som Dumpa honom. Tidningar som Café och Slitz.

Nu ger de mot sin vilja legitimitet åt en trött och förlegad syn på manligheten. Vägen till helvetet kantas av goda föresatser.

Ingerö bjuder på polyjuice-te!

Johan Ingerö, vikarierande ledarskribent  SvD, skriver idag om Isobel Hadley Kamptz nya bok. Fastän han tillstår att den har många effektfulla passager och briljanta analyser, vänder han sig mot hennes syn på medborgarlön och frihet.

Vad Ingerö ställer sig frågande till är den målkonflikt som finns mellan frihet, förstådd som en lång serie rättigheter, och den gemensamma skyldigheten att få samhället att bära sig. "Friheten är inte någon tebjudning" skriver han i rubriken. Inte det? Saturnalier frågar sig om den i så fall kanske är ett kafferep att hänga fast i? Kanske är dock "rep" en vilseledande glosa - rep är stabila och pålitliga. Friheten i Ingerös tappning är snarare ett halmstrå att famla efter när frågor om vad som är riktigt viktigt väcks i debatten.

När en debattör förenklar så kraftfullt, att rättigheternas yttersta mål är att inte göra ett dyft, medan skyldigheternas yttersta mål är att jobba och vara produktiv, så ekonomiseras begrepp som i grund och botten är civilrättsliga. De har givetvis en ekonomisk dimension, men handlar om så mycket mer.

Den yttersta betydelsen av Ingerös resonemang är att friheten är "onyttig". Den är ohälsosam för samhället, om den inte regleras med arbete. Vilken människosyn ligger bakom en sådan inställning till frihet?

När man hör hur borgerliga idédebattörer diskuterar Människan verkar det som att de pratar om Nietzsches "sista människor", de liknöjda, de för vilka idén om kontinuerlig letargi verkar var en dröm som gick i uppfyllelse.

Denna människosyn står samtidigt i bjärt kontrast till den människa som borgerligheten går till val på att tilltala: Den inneboende entreprenören.

Om folk vore entreprenörer i själ och hjärta, så skulle medborgarlön vara ett fantastiskt alternativ, för man skulle ge folk fria tyglar att utveckla vad de ville, hur de ville. Om folk däremot vore letargiska och intresselösa, då skulle medborgarlön innebära att samhället avstannade.

Eller så tänker man sig kanske som så, att människor egentligen är slöa - intill dess att de får ett ekonomiskt incitament att handla eller vara annorlunda? Att tillströmningen av pengar i deras liv förvandlar dem på djupet, till en ny och... uppgraderad version av dem själva?