Timbuktu och Internetkulturen

Det kanske är konstigt att komma dragande med ren Nöjesbladetjournalistik här. Det är ju ändå tänkt att Saturnalier ska vara en blogg av den lite "högre skolan". Men vad är det egentligen för en tanke? Är inte finkultur precis den distinktion som behövs för att rättfärdiga att somliga verk låses in i marmorsalarna, bakom breda trappor och höga inträden? Är inte haute couture ett kidnappat koncept, ett slagträ mot gatukonsten och alla de transaktionsbefriade konstyttringarna?

Som många internetburna vet, så har användargenererade seriestrippar bara vuxit i popularitet de senaste åren. Idén är egentligen densamma som open source-principen - tänk Linux. Man sätter en hel uppsättning med olika element i händerna på ett stort, kreativt kollektiv, och låter dem göra vad de vill med dessa.

Resultatet blir en mycket säregen men festlig stil, på samma gång välgjord och spretigt barnslig. Den estetiska upplevelsen ligger här snarare i det råa, kreativa och anonyma uttrycket - inte i ett vackert utförande.

Det är basalt, ofta barnsligt, men lika ofta träffande och kul. Framför allt är det gratis kultur som ägs helt och hållet av användarna själva. Och detta är internetkulturens största styrka. Den har bara funnits i ett fåtal år ännu, så jag förväntar mig en storartad fortsatt mutation till ständigt nya skepnader!

För tillfället nöjer jag mig med att bidra till Internetkulturen med en egenproducerad spaning som slog mig när min kombo satt och tittade på Så mycket bättre igår: Sedd ur vissa vinklar är Jason Diakité, aka Timbuktu, väldigt lik den sexige räven Lando Calrissian!

Indignationens många skepnader

 IHM är inte en förkortning för något knastertorrt institut någonstans, utan står för det betydligt mer verklighetsnära "Internet Hate Machine". Saturnalier noterar att IHM är lite oregelbunden med precis när och hur den tuffar igång - lite som kollektivtrafiken med andra ord.

Skandalen om Bildts inblandning i Sudan och Etiopien kom och gick utan alltför många arga kommentarer, åtminstone inte sett till avslöjandenas proportioner. Juholt slarvar, helvetet bryter löst.

När publikombudsmannen på TV4 idag gick ut och skrev en offentlig ursäkt och förklaring till de amatörmässigt nackade hönsdjuren i Robinson förra veckan dröjde det inte många minuter förrän folk började kommentera.

Nina säger:

"Svaret gör mig ännu mera upprörd, vi tv-tittare är..."

Elsa säger:

"Jag kommer ALDRIG att se Robinson igen! ALDRIG!"

Eva Ullerud säger:

"Hur kan ni ens i er vildaste fantasi tro att detta..."

Vindros säger:

"Bara skitsnack, Camilla! '...överleva under svå...' "

 Ja, ungefär så mycket är värt att återge av kommentarerna. Det går att uttolka av början ungefär hur resten av kommentaren kommer att låta. Vilket är helt okej, by the way! Det är svårt att vara upprörd och kreativ på samma gång. Då faller en lätt in i gamla hjulspår för indignationen och resultatet blir lite à la arg insändare i papperstidningen korsat med missnöjesmutter på proppfull pendeltågsplattform. Alla vet hur det låter.

Men hur ska en göra för att bli kreativ i sitt missnöje mot Robinsons ovärdiga behandling av djuren? Är det ens särskilt viktigt att vara kreativ? Risken är ju att en blir missförstådd, när en bryter mot de gängse uttrycksformerna för svenskt missnöje. Det går att vara missnöjd på så himla många olika sätt också!

Konservativt: "Det är skandal att TV4 sänder såna här scener! Hur kan de tro att vi som tv-tittare vill se på djur som plågas till döds utan anledning?"

Over the top: "Robinson är socialdarwinism förpackad i äckelplastig machomasochism, som om Goebbels och Hemingway skulle slå sig ihop och skriva ett manus med Bear Grylls i huvudrollen och Uwe Boll som regissör. Hellre utstår jag ett saltsyrelavemang än en minut av denna intellektuella stinkbomb."

Personligt: "Det vände sig i magen när de snurrade runt hönan så där. Jag kände mig smutsig, inombords. Önskade att ögonen kunde sluta stirra. Att det inte var ett liv som släcktes framför min blick. Låtsas som att de där stackars människorna i Robinson inte var skräckslagna och ångestfyllda själva. Men TV-rutan förrådde alla de där lögnerna. Jag känner mig smutsig."

Birro: "Såg på TV4 igår, Robinson. Människor lever hela sina liv utan att någonsin fundera över tuppen, hönan och döden. De människorna tycker jag uppriktigt synd om. Ingen tar hand om sina barn som höns gör. Det heter 'hönsmamma' av en anledning. Det är futtigt och ovärdigt av TV4 att sätta hungriga, trasiga människor att mörda dessa vackra fåglar. Vad hände med oss?"

Spejsat: "De arma, förtappade människor som utgjutit fåglarnas blod, måtte de slutförvaras i Nifelheim. Och åt TV4-ledningen säger jag bara: Streptokocker! Ni har blivit varnade!"

(För mer info, besök Djurens Rätt)

Valfrihet med köptvång

Från DN, 3 november

Det handlar om valfrihet - till varje pris. Viktor Barth-Kron fångade in detta smycke till argumentation för en vecka sedan, när skandalen kring Carema började uppmärksammas. Det är spännande att se hur mycket som kan försvaras i valfrihetens namn. Men denna frihet att välja är förbunden med ett tvång att köpa, som man alltför sällan diskuterar...

Dagens Arena skriver om Caroline Hansson, som valde att vända sig till det privata företaget VH Assistans för organisering av de praktiska detaljerna kring hennes assistansbehov. Kontakten avlöpte inte som hon hade hoppats: VH Assistans misskötte sig från första början, gjorde inte begärda ändringar i avtalet och skapade ovisshet för Hansson, liksom för hennes assistenter genom att komma med ständigt oklara besked.

För Hansson, som är fullständigt beroende av professionell assistans för att klara det dagliga livet, är det en knepig position att ha skrivit på ett avtal som sedan inte lever upp till utfästelserna. När hon ville säga upp avtalet inträffade något mycket spännande. VH Assistans hotade med att skicka en faktura för hela uppsägningsperioden - tre månader för 500.000 kronor. I dessa pengar ingick lönen för hennes assistenter, fastän dessa inte ens fått skriva under ett anställningsavtal med företaget ännu. I praktiken krävde de Hansson på pengar för tjänster som de inte själva hade haft utgifter för ännu.

När företagets VD, Agnetha Wiklund-Helén, tillfrågades om inte detta var lite absurt, så berättade hon att ett avtal hade ingåtts och man var från VH Assistans sida inställd på att fullfölja sin del av avtalet, oavsett vad Caroline Hansson ansåg om saken. Vissa delar av avtalet var tydligen viktigare än andra.


Intressegruppen för assistansberättigade (IFA) ställer sig skeptisk till VH Assistans agerande. Det brukliga vore att ta betalt för kvarvarande administrationsavgifter - en nätt summa på 75.000 kronor - inte att utkräva hela beloppet för en tjänst som de senare inte skulle få tillhandahålla.

I praktiken ålägger därmed VH Assistans kunden med ett köptvång. De är fast beslutna att fullfölja själva köpet, men är inte bekymrade om att utföra ett tillfredsställande arbete. Med hot om att sätta en funktionshindrad människa på bar backe kommer undan med att driva igenom en undermålig service.

Privata företag av typen VH Assistans och Carema profiterar på dem med svagast röst i samhället - de som saknar fysiska förutsättningar att göra aktivt motstånd och bli hörda. Vad som ligger bakom avregleringens valfrihet är ett köptvång som vi snart borde börja genomskåda.

I medierna om Carema
AB DN 1 2 3 4 5 6 7 8 9 10 SVD 1 2 3  Exp Nytt24 SVT NK NT Skånskan GP NSD Metro

Tänk själv, människa!

Idag skriver jag en filosofisk fundering omkring moral och problemen med att den aldrig är universellt giltig. Det är en fundering som har vuxit fram genom ett meningsutbyte med Patrik Lindenfors på Förbundet Humanisterna, som under den senaste veckan har kommit med intressanta följdfrågor på förra veckans krönika i Seglora smedja.

Risken som kommer med att spåra moralens psykologiska härstamning, som jag gjorde i förra veckans Seglora smejda-krönika, är att man vid något tillfälle hamnar i frågeställningen om moralen i själva verket är godtycklig. Hänvisar den till ett objektivt gott, eller är den en blind impuls att benämna saker som rätta och orätta? Är moralen moralisk?


Tänk själv! Läs det här!

Hur många hundar går det på en hundring?

Nyligen höjdes taxan i kollektivtrafiken i Stockholm - igen. Som Saturnalier påpekade redan i våras när förslaget kom, så har ansvarige politikern Christer G. Wennerholm alldeles avstått från att diskutera hur detta förslag drabbar de fattigaste. Han utgår från att alla arbetar, och de som inte arbetar räknas inte. De bryter mot Arbetslinjen och kan därför skrivas ut ur historien på nästa partistämma.

Vi bor oerhört tätt i Stockholm - tätare än vad många kanske tänker sig för en stad på blygsamma två miljoner människor. I denna trängsel, detta myller av rörliga kroppar sker missöden dagligen. Idag kan vi läsa om den hjärtsjuka hunden Biezel som fastnade i glasspärren och blev paralyserad av stress. Det tog flera minuter för tre medresenärer att tvinga upp spärren med våld.

Själv betalar jag för mitt SL-kort, för jag har jobb och råd med det. Men nu ångrar jag mig. Det är mina pengar som har bekostat dessa spärrar som gör livet surt för hundägarna. Planka.nu känns plötsligt som ett betydligt vettigare alternativ för den som inte vill bidra till dessa moderna storviltsråttfällor. Hur många hundar går det på den där extra hundringen som vi betalar per månad? Och när ska det första barnet fastna med halsen i en spärr som jag har finansierat?

Det här är inte Roligt längre. Saturnalier hittar inte någon danstakt med SL som kavaljer.

Man kan inte 

stava till 

USEL 

utan 

SL.

 GP Exp SvD Dagen

Show me the money!

Har tänkt på det här, hur pengar hanteras numera. Kanske är det för att jag just öppnade ett bosparkonto, och det gav mig en liten och motvillig inblick i bankkundsstämningen, en särskild grundstämning som kombinerar total kontroll med den vagt stupande känslan av att gå nerför en aningen för brant kulle: Gott kaffe och trevlig, förstående handläggare som utan att blinka försöker få dig att investera ditt arv i mellanriskabla aktiefonder mitt under brinnande finanskris.

Dagens Arbetare skriver att vi som arbetar har mer än dubblerat lönsamheten de senaste 10 åren. De pengar som arbetas ihop kommer dock inte de arbetande själva tillgodo utan tas ut i ökade vinster, för att generera stigande aktiekurser för företaget. Kanske hade detta kunnat ses som positivt, med tanke på att pensionsfonder är en av de största och viktigaste ägarna på börsen - fonder som sedan ska komma många av arbetarna själva till godo en vacker dag.

Det väcker dock en annan, mer svårbesvarad fråga - har vi egentligen kontroll över våra pengar? Ska jag förmås att acceptera att ett företag inte ger mig en del av kakan som jag arbetar fram åt den, bara för att det kan tänkas påverka börsvärdet, därmed också, på något magiskt sätt, i slutänden min privatekonomi? Formulerat på ett annat sätt: Måste jag verkligen bli kund någonstans, och följaktligen betala någon en avgift för att få de pengar jag själv egentligen hade en rätt till från början?

Fredrik Edin bloggar på Skumrask om hur jag så småningom skall förmås att betala dubbla avgifter för mitt betalningskort (som börjar bli alltmer obligatoriskt i utvecklingen mot det kontantlösa samhället), första gången i årsavgift och andra gången i form av den riktade reklam som lagrad information om mina visakortsköp ska leda till.

Att få de pengar vi har rätt till, kostar. Att betala med de pengar vi redan har, kostar. Dessa mekanismer gör att vi har fått vad som kan kallas för privatkonsumentens variant av beskattning på transaktioner, men istället för att avgifterna som tas ut går till det allmännas bästa, hamnar de i privata fickor istället. Med tanke på det massiva, närmast ideologiska motstånd som Tobinskatten mötte så är detta system så fantastiskt sniket att man nästan måste applådera lite.

Korten på bordet, Bildt!

Min härliga arbetsplats Seglora smedja skriver idag en debattartikel om Bildts förehavanden, som jag tidigare har kritiserat hårt på den här bloggen och på Newsmill. Gott att debatten inte tystnar.

"Leo Lagercrantz berättar i radiodebatten i P1 att överåklagaren i internationella domstolen i Haag har utfärdat en arresteringsorder mot den Sudanesiska regimen och har jämfört den med nazityskland för de gruvliga brott den begår mot sin egen befolkning. Detta har inte hindrat Lundin Oil från att betala dem stora pengar i utbyte mot tillgång till den så kallade 5A-regionen i sydsudan, eller vår utrikesminister Carl Bildt från att försvara detta agerande och kalla företaget ett föredöme."

Läs hela artikeln här.