Relativisten retalierar

Idag signerar DN:s Karin Svanborg-Sjövall en ledare om risken att relativisera förtryck av kvinnor i religionens namn. Känns det igen?

Den långvariga liberala aktiviteten att peka och ropa ”kulturrelativist” har ända sedan början handlat om att ställa upp en sofistikerad fågelskrämma. För vem är egentligen relativisten i sammanhanget?

Den kritik som DN:s ledarsida riktar mot mellanösterns kvinnoförtryck med dess religiösa övertoner, gör en tydlig poäng av att allt förtryck är absolut för den drabbade. Därmed sviker de så kallade ”kulturrelativister” som varnar för att demokratiseringsprocessen undergrävs av överdrivet fokus på politisk islam i västerländska medier. De som drabbas av förtrycket har enligt ledaren ”föga hjälp av en aldrig så sofistikerad postkolonial analys”.

Nu är det så att religiös misogyni inte nämnvärt skiljer sig från andra former av misogyni i samhället. Ideologin om kvinnans underordning tar sig olika uttryck beroende på kontext, men det är inte egentligen på djupet någon skillnad på den sekulära porrfilmens ogenerade sexuella maktfantasier och djupt religiösa föreställningar om kvinnlig ondska som måste kontrolleras av mannen.

Historiskt sett har det varit uppenbart att sekulariseringen av Europa inte på något vis innebar att den institutionaliserade misogynin försvann. Den ändrade bara karaktär. Kvinnan befriades från den religiöst motiverade huvudduken, men hennes strävan efter jämlikhet, rösträtt och frihet sjukförklarades av dåtidens sekulära läkarvetenskap. Ett förtryck ersatte ett annat. Idag fortsätter förtrycket av kvinnor i offentligheten bland annat genom en diskursiv kapitalistisk batterield av repressiva och extrema kvinnoideal i reklam, blockbusterfilmer och livsstilsmagasin. Religionen är borta, förtrycket består.

Det är sällan som seriösa debattörer i Sverige idag förnekar att det fortfarande pågår ett systematiskt kvinnoförtryck i samhället. Men mellanösterns hårda kvinnoförtryck förklaras av samma debattörer med religiösa praktiker, inte med patriarkala strukturer. Hur ska vi förstå detta?

Kanske menar Karin Svanborg-Sjövall att det finns en väsentlig skillnad mellan Kristendomen och Islam. Det skulle kunna förklara varför sekulariseringen av Europa inte åtgärdade misogynin, medan en sekularisering av mellanöstern skulle vara en rimlig väg att åstadkomma detsamma. Men det finns inget stöd för ett sådant antagande. Kristendomen och Islam är två religioner som snarare är mer lika än de flesta andra religioner. I båda fallen är spännvidden extremt stor vad gäller tolkningar och traditioner. I båda fallen har religionens skick och seder muterat i takt med samtidens förändringar.

Svanborg-Sjövall gör sig själv skyldig till relativisering när hon missar att se de generella och överväldigande likheterna i religionens mekanismer och istället fokuserar på de ytliga skillnaderna.

Detta är anledningen till att vi utmålade kulturrelativister menar att ett överdrivet fokus på politisk islam i själva verket kan sätta käppar i hjupet på en demokratiseringsprocess. Demokrati byggs genom allmän och lika utbildning, en materiell standard som kan hålla fattigdomen stången, och lika möjligheter till delaktighet i samhälleliga beslutsprocesser. Givet att dessa villkor uppfylls är sekularisering i betydelsen religionsfrihet något oundvikligt och ett tecken på en fungerande demokrati.

Förtryck förebyggs inifrån, genom en infrastruktur som stärker människor att höja sina röster och utkämpa sina egna politiska strider, givetvis med omvärldens stöd och uppmuntran. Att lägga resurser och tidningsutrymme på att kritisera religiösa praktiker är att helt missa målet: Förtryckare kan kritiseras i all evighet utan att något händer. Det är först när folket får politisk makt som verklig förändring kan ske.

Mattias Irving

Humanisterna trampar vatten i debatten - en kärleksförklaring

"Den man älskar, agar man." Det är en sentens som aldrig har legat mig särskilt varmt om hjärtat. Jag har sett den som ett sätt att skönmåla våld i nära relationer: Föräldrars våld mot sina barn, mäns våld mot kvinnor. 

Men att "aga" har även en annan innebörd utöver den rena våldshandlingen, nämligen tukt. Att tukta är något som vi gör varje år i trädgården, exempelvis med våra äppelträd. Vi formar dem alltså, genom att knipsa av grenar som växer inåt och uppåt. Likväl är det fortfarande en direkt obehaglig analogi att dra när vi talar om människor. Kanske till och med ännu obehagligare när en börjar involvera sekatörer.

Ett samtal häromdagen fick mig att omvärdera denna trötta sentens. En vän till mig sade: "Jag skulle inte skälla på dig Mattias, om det inte var för att jag vet att du kan så mycket bättre". Det, om något, är en kärlekshandling.

Många frågar mig varför jag fortsätter att diskutera med Humanisterna. Det leder ju aldrig till någonting. En viktig anledning är att jag älskar upplysning och folkbildning: Fastän vi står på vardera sidan om skranket så känner jag en samhörighet. Vi är samma andas barn. Och vad betyder då lite aga, syskon emellan?

Idag publicerar Patrik Lindenfors på Humanistbloggen ett generalangrepp på gårdagens artiklar om nyateismen i KT. Jag är direkt besviken och menar att Lindenfors förråder sin roll som folkbildare med den texten. Jag vrider mina händer i vanmakt. Detta är inte folkbildning. Detta är skevt.

Jag är omgiven av bokstavstroende
Lindenfors skriver att det är svårt för Humanisterna (jag tolkar det dock som att han i första rummet refererar till sig själv) att det kan finnas kristna som tycker om homosexualitet: Det står ju motsatsen i bibeln. Detta, att det inom ramen för kristendomen samtidigt kan finnas två radikalt olika synsätt, menar han är eroderande för trovärdigheten.

Till yttermera visso (denna härliga fras) menar han att det inte är okej att plocka russinen ur kakan, att det som står måste gälla och hållas för sanning. Han menar, med kursivering, att det är falskt att vara tolkande kristen och säga något som går emot Skriften. Ett dylikt synsätt på kristendomen har jag annars på sistone bara hört från KDU, abortmotståndets och homofobins högborg i Sverige.

Men Lindenfors stannar inte där. Han menar att all kristendom är lika dålig, att är lika fel att ansluta sig till bokstaven som att ta avstånd ifrån den. I grund och botten är det fel att tro.

Lindenfors förklarar även varför det är fel att vara troende kristen. Den kristne guden, berättar han, är en sadomasochistisk diktator med grandios självbild: "deras gud var tvungen att offra sig själv till sig själv för att rädda oss människor från en evig tortyrkammare som han själv ansvarar för". Ingenting nytt till bordet alltså för alla som har läst Till moralens genealogi någon gång det senaste seklet (Nietzsche formulerade dock sin kristendomskritik både stilistiskt snyggare och med mer relevans för diskussionen om den mänskliga moralen än vad någon Humanist hittills har lyckats uppamma).

När Lindenfors berättar för oss vem Gud är, visar han upp samma attityd som en kan finna hos vissa nyfrälsta som har haft en upplevelse och tror att den utgör den allmängiltiga, slutliga tolkningen av Gud och Jesus. Korsfästelsen representerar inte ett enskilt och enkelt utrett sakförhållande. Dess innebörd skiljer sig markant mellan de stora trosinriktningarna, men också från kyrka till kyrka, från individ till individ - till och med inom många individer, från dag till dag.

Jag vill påstå att Lindenfors egentligen vet detta men väljer att bortse från det, eftersom han försvarar hela sitt religionskritiska inlägg på denna premiss, att kristendomen i sig, och i alla dess yttringar, är omoralisk. Hans egen tolkning av korsfästelsen och den kristne guden måste därför göras så oändligt mycket mer relevant än alla andra som producerats hittills i historien - inklusive Svenska Kyrkans egen, som han också avfärdar eftersom den inte överensstämmer med hans läsning av bibeln.

Ett motangrepp
Lindenfors, men även den påföljande diskussionen på bloggen, illustrerar ett sorgligt sakförhållande. Humanisterna kan inte hantera en tolkande och nyskapande tro. De slår bakut. De vill ställa sin egen Sanning mot en annan, falsk Sanning, som de sedan vederbörligen kan slå sönder. Den manövern blir direkt omöjlig att genomföra om den där motstående Sanningen visar sig vara amorf, flytande, genomskinlig.

Ett hälsosamt mått av religionskritik ska ingå i varje recept på en sund kultur, menar jag. Men den kritiken måste vara relevant och hantera religionens faktiska yttringar, inte underkänna denna religion för att den inte passar de egna föreställningarna. Humanisterna är välkomna att fortsätta bekämpa bokstavstroende, men de löper en uppenbar risk att bli ifrånsprungna av verkligheten, om de misstar sin egen syn på religionen för sanningen. Det misstaget delar de i så fall med flera.

Idag trampar Humanisterna vatten i sin religionskritik, istället för att lära sig simma. Det är inte värdigt. Inom sin organisation har de hög akademisk standard och en stolt tradition att bygga på. Jag skäller på Humanisterna, för jag tycker att de borde kunna bättre än så här.

Ödmjukhet
Ibland får jag höra att jag agerar apologet för kristendomen genom min ofta relativiserande hållning. Det går inte att försvara kristendomen på de premisserna att det redan finns så mycket annat som vi inte förstår. Två fel gör inte ett rätt, som det heter. Det håller jag fullständigt med om. Vad jag framför allt vill poängtera är dock att en sansad diskussion kräver en ödmjuk nickning (om än diskret) mot de många rena fantasier som idag för vårt samhälle framåt.

Kapitalismens rationellt egoistiska människa är lika mycket en fantasifigur som jultomten, visar oss beteendevetenskapen. Ändå ligger denna saga till grund för hela världsekonomin. Själva de nationer som vi lever i rättfärdigar sig enbart genom synnerligen skissartade och svårmätbara post hoc-argumentationer och kontraktsteorier. Att nationalism kan vara någonting oerhört farligt behöver vi inte söka oss särskilt långt ut i världen för att inse. Likväl är sagan om nationell identitet inskriven i den universella deklarationen om de mänskliga rättigheterna, som hålls högt av det västerländska förnuftets många namnkunniga förkämpar.

I själva verket är det mänskliga förnuftet ju också en fantasiprodukt, i det avseendet att det saknar en allmängiltig definition och dessutom är extremt svårt att mäta, till skillnad från så många andra av våra själsegenskaper som vi kan mäta, förutsäga och eventuellt också medicinera. Likväl vilar själva demokratin och liberalismen på föreställningen att folket, om de tillåts följa sitt eget förnuft, kommer att fatta de beslut som gagnar helheten.

Inför denna sista punkt har jag dock en reservation. Jag tror inte att förnuft är något vi föds med, utan något som måste odlas fram genom gynnsamma miljöer: En trygg uppväxt, goda utbildningsmöjligheter och ett stabilt samhälle. Här kommer folkbildningstanken in. Vi ska inte lära folk att tro på vidskepelser eller hejda dem från att söka sin egen kunskap. När Humanisterna misstar kristendomen för en koherent serie vidskepelser, då faller också folkbildningsprojektet. De sprider okunskap istället för kunskap. Därav min besvikelse.

i eget namn,
Mattias Irving

Kyrkan bör ha framtiden för ögonen

Idag kom jag och Kristoffer Moldéus in på Svenska Dagbladets debattsida Brännpunkt med anledning av Kyrkomötet och det glädjande beskedet att samkönade vigslar ska inte bara tillåtas utan också skrivas in i Kyrkoordningen!

Läs vår debattartikel på SvD här.

Vem är galnast i kyrkan?

Under veckan som gått publicerade jag ännu en krönika. Det tog mig ett tag att suga färdigt på karamellen som var SDs stora framgångar i kyrkovalet. Man vill ju gärna uttrycka sitt missnöje, men det måste vara på ett tillräckligt elegant sätt för att det ska bli intressant att läsa också.

Med stor hjälp från dessa båda historiska fransmän (Jacques Derrida och Charles de Gaulle) här nedan kom jag snabbt på rätt köl igen, och krönikan kan du läsa här.

Problem eller möjligheter - Hur ska nuet samsas med traditionerna?

Idag så kom min andra krönika in på Seglora Smedja. Den handlar om utmaningarna som Svenska Kyrkan behöver möta för att överbrygga klyftan mellan kyrkan och folket. Jag valde att inte sticka ut hakan för mycket med den här texten, för då blir det bara polemik, personangrepp och tråkigheter. Så om du tycker att den låter mer konservativ än vad man vanligen hör från min sida så är det bara ren retorik. ;-)

http://www.seglorasmedja.se/post3002/kyrkans-problem-forkladda-mojligheter/

Förnuftet - en skör planta i religionsdebatten

För ett tag sedan skrev jag en krönika på Seglora Smedja om hur religionsdebatten verkar gå i ungefär samma hjulspår som den gjort sen Kants och Hegels dagar. Den kom till som ett svar på Humanisternas stora kampanj denna sommar: "Gud finns nog inte". Det urartade lite i en ganska lång och innehållslös påföljande diskussion, men jag gillar fortfarande analogin med förnuftet som ett ungträd!


http://www.seglorasmedja.se/post2176/fornuftet-en-skor-planta-i-religionsdebatten/

Ovan: Mattias klättrar i Det Alternativa Förnuftets Träd (DAFT).