Om virtualitet kontra realitet

När vi diskuterar aborter så finns det en ständigt pågående gränsdragningsdiskussion att ta ställning till. Nedan försöker jag att ge en filosofisk grundläggning till varför jag resonerar som just jag gör, i den pågående abortdebatten.

När det kommer till moral så finns det två olika modus för existensen vilka är relevanta för vår moraliska förståelse. Vårt första modus är realiteten – det som föreligger, helt enkelt. Vårt andra modus är virtualiteten – det icke existerande, som ändå finns närvarande som en möjlighet.

När vi pratar om virtuella rättigheter så menar vi sådana rättigheter som inte är helt verkliga, men som av olika omständigheter ändå bör tas i beaktan. Till exempel bör risken att misslyckas tas i beaktan om man ska utföra en krånglig operation, även om misslyckandet inte äger rum i den innevarande stunden. Reella rättigheter å andra sidan är sådana som direkt kan knytas till och ställas i relation till ett sakförhållande eller en entitet.

För att återvända till Aristoteles kan vi till exempel säga att en ek kan finnas till på ett virtuellt plan, så länge som det föreligger åtminstone ett ekollon, som i sig härbärgerar ekens ”idé”, eller möjlighet. När det kommer till människor och foster så kan samma tänkande tillämpas. Den fulländade människan finns redan virtuellt närvarande i fostret.

Vad innebär detta, rent filosofiskt, för fostrets rättigheter? Ska vi hantera ett ekollon som vi hanterar en ek? Givetvis inte. Virtualitet är inte detsamma som realitet. Virtualitet är egentligen ett knepigt begrepp. Ta en dagstidning till exempel. Den rymmer fortfarande något av trädets existens i sig, men den inhyser även en annan virtuell, kommande existens: som skräp.

Vi bötfäller inte tidningsköpare för att de möjliggör att det blir skräpigt i parkerna. Vi klandrar inte den som sågar itu ett ekollon utan att fråga om lov. Men somliga angriper dem som aborterar ett foster. I min värld är det i dessa fall en fråga om en konceptuell sammanblandning av virtualiteten och realiteten.

Vad som skiljer ett foster och en människa är en annan och större diskussion. Den har politiska, ontologiska, existentiella och medicinska aspekter. Men om man utgår från att det finns ett stadium då en människa inte är till, ett stadium då hon existerar som en virtuell möjlighet, och slutligen ett stadium då hon reellt föreligger, då är det också uppenbart att de olika stadierna, var de nu kronologiskt bestäms, besitter olika kvaliteter även i den etiska diskussionen.

Handsken är kastad

Svenskt Näringslivs senaste mediala karaktärssjälvmord har knappast gått någon förbi. Låt oss därför inte slösa på dyrbar lästid med att återge situationen ännu en gång.

Att SN vill ”sända signaler” som uppmanar folk att inte ”slöläsa” är givetvis en ren eufemism. Dessa floskler genereras av en oreflekterad, instrumentell och historielös syn på samhälle, ekonomi och människa.

Saturnalier välkomnar förvånande nog SN:s förslag och ser varmt fram emot den kommande Svälten. Inget vässar en penna så mycket som det iskalla raseriet hos en hungrande själ. Och vi filosofer är vana vid att svälta.

SN betraktar sig måhända som en förkämpe för effektivisering och tillväxt. Det som inte bidrar till ekonomisk nytta är helt enkelt irrelevant. Kanske ett symptomatiskt exempel på det hittar man på EmmaCharlottas blogg.

Ska jag vara en snygg debattör och helt förbise det faktum att SN i denna rörelse också aktivt försöker att sätta åt alla dem som läser just de kurser som lär folk att tänka kritiskt omkring kapitalism, hegemoni och patriarkat? Genom att peka ut humaniora som boven i dramat har man precisionsmarkerat den plats i samhället där samhällskritiken får sin återväxt. Det är som att flygbomba öknens enda oas.

Man vill alltså valla fåren, och förpassa katterna, de svårvallade, till randfenomenens oförklarliga utmarker, där terrängen är bister och nätterna kalla. De starka kommer att överleva, de svaga dukar under. Men jag blir gärna satt på undantag. Marginalen är ändå min naturliga miljö. Där skrivs de djärvaste texterna, formuleras de vildaste idéerna, smids de lömskaste planerna. Handsken är kastad, kapitalister. Svält oss, och beskåda vilka monster ni är på väg att skapa.

Läs fler spännande kommentarer från Sveriges skrivkunniga:

Bibliobuster - Feltänkt av Svenskt näringsliv

>>907 - Är du anställningsbar, lilla vän?

Actionfilosofen - Svar till Svenskt Näringsliv: Era fördomar skadar Sverige

Pressmeddelande från Lunds Universitet

Spionen.se

Litteratur och klass - Humaniora och de pengafixerade knäppskallarna 

Länklista: Sydsvenskan AB Nyhetspressen TV4 DN SvD SR SVT SVT#2 SVT#3 GP NT Expressen

Edit: SFS har redan hunnit gå ut med ett svar i SvD till Svenskt Näringsliv. Härligt med snabba puckar!

Fast...Var är de arga företagsledarna? Finns det inte en förgrymmad VD ute i Sverige som ryter till i detta läge, eller är det alldeles dött med intresset på kulturfronten bland de kapitaltäta? De borde rimligtvis inse att SN inte gör något för att förbättra näringslivets redan usla varumärke i kulturfrågor.

Ett Brev till Bitte

Saturnaliers grundare och ende skribent är likväl en fristående kraft och bara en del i det projekt som har blivit Saturnalier självt. Likväl använder sig denne ende skribent frikostigt av Saturnaliers generösa utrymme för sin egen bisarra agenda. Som i detta fall, då en debatt ånyo blossat upp, och skribenten finner sig överväldigad av begär att skriva, men inte riktigt får. Det är ju för fan semester.

Journalisten Bitte Assarmo skriver idag i tidningen Dagen att "vänsterkristna sviker de svagaste". Med "vänsterkristen" menas undertecknade Saturnaliske skribent, med "sviker" menas att skribenten ringaktar, föraktar och osynliggör, med "de svagaste" menas foster som ska aborteras. Dessa är premisserna. Här är svaret.

Bitte Assarmo,
Jag är smickrad över all uppmärksamhet. Det var oväntat, nästan lite upphetsande. Men jag vet inte riktigt vad jag ska skriva tillbaka? Du verkar uppleva att jag är något slags monster, fast det är jag ju inte. Jag är nästan helt normal.

Bitte, du skriver att jag inte nämner ordet "cellklump" i artikeln mot Birro, men det gör jag faktiskt. Bara så att du vet. Om du vill spinna vidare på detta förhatliga ord så finns det alltså möjligheter för en uppföljningsartikel.

Jag försöker, men kan inte riktigt få mig själv till att ta det här på allvar. Jag menar, det här är ju debatt. Abortmotståndarnas enda egentliga vapen har hittills varit att utmåla mig som ett känslokallt monster, för så fort som jag har försökt att ge precision och distinktion till begrepp som "liv", "värde" och "medvetande" så har diskussionen avstannat. Sedan har den återupplivats igen, men från ruta ett. Allt det tidigare har sopats under mattan, för det har varit en obekväm diskussion. Det har man inte velat diskutera.

Ja Bitte, detta är debatt. Jag kan inte skriva så särskilt nyanserat heller på ett begränsat utrymme. Det gäller att få fram sina ståndpunkter. Det innebär inte att jag tycker att abort är en okomplicerad procedur, något att bara rycka på axlarna åt.

Du borde ha varit med tillräckligt länge för att veta hur debattartiklar fungerar. Att du försöker härleda några karaktärsdrag hos mig utifrån de debattartiklar jag har skrivit är antingen orutinerat eller bara ett exempel på låg debatteknik från din sida. Min gissning lutar åt det senare.


Med vänliga hälsningar,
Mattias Irving


Läs mer: Newsmill #1 #2 SvD Seglorasmedja Världen Idag

A child within a child - Conception

Saturnalier läser och fascineras över att en dotter ska få en livmoder transplanterad från sin mor, för att hon själv ska kunna få barn. Förutom det fantastiska i vad medicinen kan åstadkomma så är det också fantastiskt på ett koneptuellt plan.

En familj återanvänder en och samma livmoder för att föda fram två generationer. Dottern kommer att få ett barn genom samma livmoder som hon själv kom till i. Det finns ett element av på samma gång främlingsskap och total intimitet i detta.

Nyligen har jag varit engagerad i en utdragen och hård abortdebatt, vilket har lett till många tankar omkring reproduktionen och dess existentiella aspekter. Räkna med att jag skriver något mer om detta inom kort.

Gåtan reeves närmare en lösning

Länge har Internet spekulerat över 90-talsstjärnan Keanu och hans tidlösa babyface. Är det bara en del av mystiken som han försöker att bygga upp kring sig själv? Och i så fall, hur gör han det? Teorier om att Keanu skulle vara odödlig, har florerat i flera års tid på Internet. Spekulativa fotodokument försöker att koppla samman honom med den franske skådespelaren Paul Mounet från 1875. Visst finns det en slående likhet.

Intressantare ändå är det närmast obegripliga tungsinne som präglar Keanus framtoning, och som har lett till att folk över hela världen den 15 juni firar "Cheer up Keanu day". Då skickas små kort, presenter och glada lyckönskningar från hela världen till denna privilegierade men ack så svartsynta herre. Denna ironiska massrörelse tog sin början efter att denna bild publicerats på miljonären och världskändisen Keanu Reeves, skäggig och nedstämd sedan han ätit en takeawaysmörgås på en parkbänk.

Odödlig och ständigt deprimerad? Vilken tragisk tillvaro. Hur länge har denna Butterlund vandrat på jorden ibland oss? Ännu en spekulation från det ständigt kreativa Internet försöker att koppla samman Keanu med historiska gestalter som Charles le Charlemagne och kung Tutankhamon. Kopplingen är extremt lös, och ska nog snarare ses som ett tecken på Internets förmåga att ständigt skapa sina egna världar.



Forskning har visat att Tutankhamun, vars kropp vi ju faktiskt har bevarad, inte alls var så bildskön som den välkända faraomasken vill antyda. Han hade flera svåra missbildningar och överlevde inte tonåren. Den teorin får vi spola.

Vem, eller vad, är då Keanu Reeves, för att återgå till ämnet? Är han en vampyr, en robot? Har han upptäckt hemligheten som Madame Báthory sökte, hon som försökte bevara sin ungdom genom att bara i blodet från unga kvinnor?

Saturnalier har tillämpat hela sitt fenomenala skarpsinne på denna fråga, och dragit en outplånlig koppling mellan Keanus båda tillstånd - depressionen och odödligheten. Dessa är tillstånd som bara hade kunnat tänkas ut av en Gud, som ett straff, en förbannelse för en begången oförrätt. Vi minns till exempel Lord Byrons eller Viktor Rydbergs romantiserade dikter om Prometheus, som beskriver den fjättrade titanen som till straff för att ha bringat elden till människorna, skall få sina inälvor uppätna av fåglar i oändlig tid.

Rydbergs skaldande om titanen Prometheus involverade dock en annan, av åldern märkt och bisterbleknad varelse - Ahasverus, den vandrande juden. Hans straff utdömdes av Jesus från Nasaret, enligt folktraditionen. På vägen upp till Golgata ska den judiska skomakaren Ahasverus ha klandrat Jesus när denne snubblade och föll, och uppmanat honom att fortsätta vandra. Jesus vände sig till Ahasverus och förbannade honom med orden "du skall vandra till dess jag kommer åter".

Den vandrande juden är en tragisk gestalt, dömd till evigt liv och evigt minne av hur han svek och hånade Jesus, det är vad folksagorna beskriver. Vår hädangångne författare och stilsäkre essäist Peter Nilson beskrev i mycket vackra ordalag det vemod som måste komma över den som blivit dömd att vandra i evighet. När seklerna läggs till varandra, vad återstår då av den människa som man en gång var? Man förblir en främling för sig själv från den ena dagen till den andra. Själva ens minnen blir till kvarnstenar att bära kring ens hals, gravstenar över den man en gång var, utplånad av tusentals nya erfarenheter. Det är en tanke som väcker genklang i Saturnaliers brummande bordunlåda. En sån tur att Ahasverus får presenter en gång om året, i alla fall, även om de är ironiska.

Lolcats mot SL

Det är direkt Hjärtlöst av berörda politiker att höja SL-kortspriset med tre chipspåsar.



Sedan sprider sig Cynismen. Den som blivit illa behandlad upprepar ofta mönstret själv.



Var ska detta sluta? Ge katten chips!

Läs mer: SvD DN Metro SVT SR City

Det drabbar ingen fattig

När Torbjörn Rosdahl (M) rättfärdigar att man höjer priset på SL:s månadskort med 100 kronor, låter det så här:

– Samtidigt har ju alla fått en trettonde månadslön, så förhoppningsvis gör inte den här hundralappen så stor skillnad att man väljer att ta bilen. (SvD)


– Jag har själv fått mer i plånboken. Hundra kronor, det är tre chipspåsar. (DN)

 Av detta kan vi sluta oss till att:

1) Torbjörn Rosdahl har fått mer i plånboken. Han tror att alla har råd att köpa chips.
2) Det finns inga studenter i Sverige
3) Det finns ingen fas 3
4) Det finns över huvud taget inga som inte jobbar

Men det gör det ju? Jag känner personligen flera stycken. Rätt många, om sanningen ska fram. Det enda sättet att tolka Torbjörn Rosdahls utsaga är: De som inte har lön räknas inte. De är icke-människor. Därför kan man ju höja SL-avgiften bäst man vill: Det drabbar ju ingen fattig...

Läs mer: Metro SVT SR City