Det envisa hoppet

Idag, måndag, skrev jag en krönika på min kära arbetsplats Seglora smedja, med titeln Det envisa hoppet. Där utvecklar jag diskussionen om klimathotet med utgångspunkt i de ytterst blygsamma framgångarna vid förhandlingarna i Durban.

För er som läser på Saturnalier kommer liknelsen vid Venus att vara bekant - den utvecklade jag redan i inlägget Aftonstjärnan från helvetet för en tid sedan. Det som är nytt är dock funderingarna kring pessimismen som grogrund för positiv förändring, och varför hoppet kan vara den enda rationella utvägen i en absurd situation. Surfa gärna in på Seglora smedja och läs hela texten i original, via länken i ingressen!

Aftonstjärnan från helvetet

Saturnaliers flyktiga intresse för astronomi har knappast undgått den uppmärksamme besökaren. Klotet till höger ger annars en fin vink även till den skumögde läsaren. Samtidigt som Svenskt Näringsliv fortsätter sin kamp mot de olönsamma universitetskurserna vänder vi således blickarna mot det mest fjärran - och samtidigt mest påtagliga - som finns, nämligen himlen. Kanske finns det lärdomar ovan molnen vars värde inte kan mätas i pengar?


Vår närmaste granne heter Venus, döpt efter skönhetens gudinna, av dem som en gång fick äran att namnge detta smycke i skyn. Och det är en riktig blå juvel till himlakropp som möter vår blick vissa dagar om året, då omloppsbanorna ligger nära varandra.

Som vanligt är det vackra här i världen alltid som vackrast på avstånd. Närmare ytan visar Venus sin rätta natur. Planetens atmosfär består till största delen av koldioxid och kväve. Väldiga stormmoln av svavelsyra bidrar till en närmast helvetisk tillvaro på marken. Trycket från den mättade atmosfären är 90 gånger större än på jordytan och dagstemperaturen kan nå ända upp till 500 °C på grund av växthuseffekten.

Bild: Venus yta av Don Dixon Space Art

Det är möjligt att det en gång i tiden fanns liv på Venus. Det kan vi inte veta längre. Men det är inte uteslutet. Vad vi vet är att Venus genomgick en förvandling för cirka fyra miljarder år sedan, och dessförinnan var den såvitt vi vet tämligen lik jorden: Den hade förmodligen både atmosfär och flytande vatten. 

Men när solens aktivitet blev starkare värmdes Venus, andra planeten från solen, upp snabbt. I och med varmare temperaturer frigjordes mer koldioxid till atmosfären. Mindre värme kunde fly från planeten och på kort tid skenade processen iväg i en våldsam, självförstärkande växthuseffekt som utplånade alla förhoppningar vi hade kunnat ha om en systerplanet annat än till namnet.

Lärdomen då? Vad ska vi anföra när Svenskt Näringsliv frågar oss om astronomi är lönsamt?

Vi kör en snabb Bildserie. Tack till Old Spice-reklamen för infallsvinkeln. Om man inte kan bli kvitt reklamen så får man nöja sig med att använda den för sina egna dunkla syften.

Hello ladies! Look at Venus.

 now back to earth.

Now back at Venus, 

now back to earth. 

Luckily, Venus isn’t earth, but and if we stopped using carbon emitters and greenhouse gas energy solutions and switched to Old Spice, green energy, he could smell like he’s me, we can make it stay that way.

Läs mer: Dagen om global uppvärmning
Wikipedia: Venus (Sv) (Eng)

Vår minsta gemensamma nämnare - vårt största gemensamma ansvar

Som svar på torsdagens tankemässa på temat klimat och girighet, skrev jag den här krönikan. Jag blir upprörd och trött på att folk ska ifrågasätta motiven för ett handlande som är så uppenbart rätt och riktigt för alla som att bekämpa klimathotet. Spelar det egentligen någon roll om man är kristen eller muslim eller ateist när det är allas framtid man kämpar för?

Läs krönikan i sin helhet här.

Jorduppgång från Apollo 8