Kort om upphovsrätt och simulacrum

Niklas Starow tipsade om följande lilla video av Dan Bull om hur rapartisten Lord Finesse använt copyrightkrav för att tysta hans kritik.

Det påminner inte så lite om det uppmärksammade fallet där Spectacular Studios i praktiken tystade Genusfotografens utmärkta sågning av deras arbete. Att folk återger copyrightskyddat material varje dag på nätet är ingen nyhet, och generellt ingenting som upphovsrättsägare väljer att agera på. Men när de punktmarkerar smart kritik och tystar den med hot om digra stämningar tappar de fullständigt sin trovärdighet som kulturskapare och låter sig frivilligt vallas in i den kapitalistiska akulturella logikens fållor.



Jag kommer att tänka på detta med verkshöjd när jag ser videon ovan. Det som upphovsrätten är tänkt att skydda är ju ett verk av konstnärlig kvalitet - ungefär så uttrycks det. Samtidigt är ju rappens konstnärliga kvalitet just den, att den är anarkistisk. Som Dan Bull uttrycker det så handlar rappen om att säga det man vill.

Att som rappare trycka ned en annan konstyttring genom copyrightkrav är liktydigt med att underkänna det egna verkets verkshöjd, för man tar bort allt ur det som tillhör dess konstform. Det går från att vara musik placerad i tid och rum, med en tydlig publik och ett angeläget budskap, till att bli små, anonyma och generiska beatslingor. För att försvara det "äkta" (verkshöjden) i det egna måste det äkta således försakas, till förmån för ett Baudrillarskt simulacrum av rapp.

Lättbegripligt om simulacrum och simulacra kan läsas i denna artikel på hilobrow.

Relativisten retalierar

Idag signerar DN:s Karin Svanborg-Sjövall en ledare om risken att relativisera förtryck av kvinnor i religionens namn. Känns det igen?

Den långvariga liberala aktiviteten att peka och ropa ”kulturrelativist” har ända sedan början handlat om att ställa upp en sofistikerad fågelskrämma. För vem är egentligen relativisten i sammanhanget?

Den kritik som DN:s ledarsida riktar mot mellanösterns kvinnoförtryck med dess religiösa övertoner, gör en tydlig poäng av att allt förtryck är absolut för den drabbade. Därmed sviker de så kallade ”kulturrelativister” som varnar för att demokratiseringsprocessen undergrävs av överdrivet fokus på politisk islam i västerländska medier. De som drabbas av förtrycket har enligt ledaren ”föga hjälp av en aldrig så sofistikerad postkolonial analys”.

Nu är det så att religiös misogyni inte nämnvärt skiljer sig från andra former av misogyni i samhället. Ideologin om kvinnans underordning tar sig olika uttryck beroende på kontext, men det är inte egentligen på djupet någon skillnad på den sekulära porrfilmens ogenerade sexuella maktfantasier och djupt religiösa föreställningar om kvinnlig ondska som måste kontrolleras av mannen.

Historiskt sett har det varit uppenbart att sekulariseringen av Europa inte på något vis innebar att den institutionaliserade misogynin försvann. Den ändrade bara karaktär. Kvinnan befriades från den religiöst motiverade huvudduken, men hennes strävan efter jämlikhet, rösträtt och frihet sjukförklarades av dåtidens sekulära läkarvetenskap. Ett förtryck ersatte ett annat. Idag fortsätter förtrycket av kvinnor i offentligheten bland annat genom en diskursiv kapitalistisk batterield av repressiva och extrema kvinnoideal i reklam, blockbusterfilmer och livsstilsmagasin. Religionen är borta, förtrycket består.

Det är sällan som seriösa debattörer i Sverige idag förnekar att det fortfarande pågår ett systematiskt kvinnoförtryck i samhället. Men mellanösterns hårda kvinnoförtryck förklaras av samma debattörer med religiösa praktiker, inte med patriarkala strukturer. Hur ska vi förstå detta?

Kanske menar Karin Svanborg-Sjövall att det finns en väsentlig skillnad mellan Kristendomen och Islam. Det skulle kunna förklara varför sekulariseringen av Europa inte åtgärdade misogynin, medan en sekularisering av mellanöstern skulle vara en rimlig väg att åstadkomma detsamma. Men det finns inget stöd för ett sådant antagande. Kristendomen och Islam är två religioner som snarare är mer lika än de flesta andra religioner. I båda fallen är spännvidden extremt stor vad gäller tolkningar och traditioner. I båda fallen har religionens skick och seder muterat i takt med samtidens förändringar.

Svanborg-Sjövall gör sig själv skyldig till relativisering när hon missar att se de generella och överväldigande likheterna i religionens mekanismer och istället fokuserar på de ytliga skillnaderna.

Detta är anledningen till att vi utmålade kulturrelativister menar att ett överdrivet fokus på politisk islam i själva verket kan sätta käppar i hjupet på en demokratiseringsprocess. Demokrati byggs genom allmän och lika utbildning, en materiell standard som kan hålla fattigdomen stången, och lika möjligheter till delaktighet i samhälleliga beslutsprocesser. Givet att dessa villkor uppfylls är sekularisering i betydelsen religionsfrihet något oundvikligt och ett tecken på en fungerande demokrati.

Förtryck förebyggs inifrån, genom en infrastruktur som stärker människor att höja sina röster och utkämpa sina egna politiska strider, givetvis med omvärldens stöd och uppmuntran. Att lägga resurser och tidningsutrymme på att kritisera religiösa praktiker är att helt missa målet: Förtryckare kan kritiseras i all evighet utan att något händer. Det är först när folket får politisk makt som verklig förändring kan ske.

Mattias Irving