Saturnalia var högtiden då slavarna blev herrar och herrarna blev slavar. Vi vänder ut och in på de stora orden och gör dem små igen. "Saturnalier" betyder att begreppen slår kullerbyttor och att strukturerna blir klätterställningar för lekande själar.
Min katt där hemma är en född
jägare. Hans instinkter säger honom att angripa och fånga den
spännande röda pricken som svischar runt i rummet. Det är
uppenbart att han älskar jakten och leken, de gånger då han inte
är för lat för att orka bry sig. Han kan även sitta i timmar,
hypnotiserad av rörliga bilder på Youtube, på råttor som kilar
omkring. Jag låter honom hållas och hoppas att jag inte är på väg att skapa ett monster...
Vi människor är också genetiskt
programmerade att relatera till saker som rör på sig, och särskilt
saker som dessutom ser ut som människor. Experiment visar att vi kan
bli mycket illa berörda över sådant som väcker dessa instinkter
till liv inom oss, men som samtidigt är uppenbart omänskliga. På
engelska har till och med dessa företeelser ett särskilt namn: The uncanny valley.
Vi har som bekant även begåvats med
ett förstånd, som vi kan använda för att överpröva och tygla
våra instinkter. Det är praktiskt, eftersom vi därmed kan känna
att vi inte svävar i akut livsfara om vi irriterar andra människor,
exempelvis i kollektivtrafiken. Vi litar på att de andras förnuft,
behärskning och fostran ska skydda oss från eventuella primala
impulser att tillgripa våld.
Det är svårt att inte bli lite bitsk
när en läser seriöst menade artiklar i rikspressen, skrivna av
personer som av allt att döma saknar eller åsidosätter dessa
grundläggande kognitiva funktioner. Idag kan en läsa i tidningen Dagen hur Hugo Fiévet, styrelseledamot i KDU, ondgör sig över att
larmrapporterna om ”levande foster” som ”lämnas att självdö”
har gått obesvarade.
Idiotin i dessa uttalanden från
abortmotståndarnas sida har varit så enträgen att jag måste löpa
risken att uttrycka mig direkt osmakligt för att göra poängen så
tydlig som det bara är tekniskt möjligt: Dessa ”levande foster”
är inte mer ”levande” än en nyligen nackad höna som springer
omkring. Det rör sig i båda fall om spasmer och nervryckningar.
Rörelser är inte samma sak som liv. Man måste vara katt för att inte förstå ett sådant enkelt faktum.
Larmrapporterna har gått obemärkt
förbi hos de sakkunniga eftersom de vet att det inte rör sig om
några egentliga larmrapporter. Problemet är den psykiska ohälsan
hos personalen som drabbas av den smått existentiella våndan i att
hålla i något som ser ut som och rör sig som en människa – men
som inte är det. Sådant är belagt obehagligt, helt enkelt för att
vi är funtade så. I födselliknande situationer är detta givetvis
ännu obehagligare.
Hugo Fiévets utspel för fostrets bästa är utfört i bästa KDU-anda och är lika tröttsamt som det är malplacerat. Det är lika relevant som om jag skulle skriva en artikel för att värna laserprickarnas rättighet att inte anfallas av katter.
Att norska experter skulle landa i att sjukdomsförklara Anders Behring-Breivik var en av säsongens riktiga lågoddsare. Inte för att han skulle vara uppenbart mentalt instabil, utan för att det vore i det närmaste ett angrepp på det liberala samhället att kalla honom frisk, att någonstans erkänna honom som en produkt av sin samtid.
Problemet med psykologisk diagnosticering är att bedömningskriterierna stundtals förändras från fall till fall. Det är lätt att snubbla vid gränsdragningen mellan vad som är faktiskt psykisk ohälsa och vad som kan härledas till andra fenomen.
Depression kan bland annat vara ett symptom på magnesiumbrist. I många fall vore det lämpligt att därför börja med att ta ett enkelt blodprov på den som vänder sig till psykiatriker med depressionsproblem. Om istället en dyr ångestdämpande medicineringskur inleds så finns risken att man dämpar symptomen och låter näringsbristen fortsätta.
Samtidigt finns det exempel som löper i andra riktningen, mot en underdiagnosticering i somliga fält. Jag tänker på många kraftfulla religiösa upplevelser som utan tvivel kan klassas som psykotiska, men i många fall underkänns som sådana av psykiatrin eftersom de ingår i en större kulturell kontext. Detta resonemang bottnar i så pragmatiska ställningstaganden som ifall den drabbade kan fungera i sin vardag eller inte. En högpresterande och karismatisk människa med allvarliga empatirubbningar kan komma ytterst långt i samhället utan att någonsin diagnosticeras.
Ett problem som norskt rättsväsende möter i fallet Behring-Breivik är att det inte finns några vedertagna straffskalor som riktigt kan svara an mot det angrepp som han begick mot samhället. Ett fängelsestraff på ett decennium skulle tjäna föga till för att utradera norrmännens förtvivlan och vrede gentemot denne man och hans illdåd. Att sjukförklara Behring-Breivik är, sett ur ett fullständigt pragmatiskt perspektiv, ett sätt att föra ut den moraliska skuldfrågan ur ekvationen och föra in hela skeendet i det mystiska, oförklarligas rike.
Det är ofrånkomligt att dåd som är så bisarra väcker en samhällelig känsla av otillräcklighet. Då kan psykiatrin lyftas som en sköld mot det upplevda samhälleliga tillkortakommandet, att inget uppenbart straff i det jordiska kan ställas mot denne terrorists gärning, utan att Norge i sin rättsutövning blir lika barbariskt som Behring-Breivik själv.
Psykiatrin förser samhället med en kliniskt doftande utväg ur detta dilemma. Stämpeln paranoid schizofreni är särskilt praktisk eftersom den förmedlar en känsla av exakthet samtidigt som den avskaffar denne enskilde människas subjektivitet.
Att sjukförklara Behring-Breivik ger det norska rättsväsendet ett alibi för att vårda honom på obestämd tid, långt från debattens blickar. Vi slipper hantera detta faktum att han aldrig hade sjukförklarats om han faktiskt hade blivit någon form av regent i Norge, som han trodde att han skulle bli.
Behring-Breiviks gärningar talar för sig själva. Frågan om hans mentala hälsa är alltför infekterad av dessa spektakulära omständigheter för att kännas relevant och opartiskt efterforskad.
Lyssna gärna lite på Erasure medan du läser detta fantastiska inlägg från Saturnalier för en äkta multimediaupplevelse! Minns ni när ordet multimedia var nytt och fräscht? Nu när retrovågen börjar plana ut är det så sjukt retro att vara retro. Hänger ni med? En trend i Saturnaliers anda!
(2:26 Party Foucault approves of this music video)
Kärlek är så äckligt generellt och smulgulligt. Universell kärlek är lika hopplöst omöjlig som att få jämna par strumpor när man viker tvätten. Hatet däremot, är något högst personligt.
Jag hatar dig personligen, du som hittade på att man får döda andra för en idés skull. Jag hoppas att du brinner i helvetet. Jag lastar dig för alla krig och varje hedersmord, Förintelsen, Vietnam, Gulag och Rwanda. Jag vet inte ens om du minns, men jag älskar att hata dig. Jag vet precis hur du ser ut, du ögonlappsförsedda patriark - en elefant, slimmad som en lax.
Jag älskar att tänka på dig när jag lyssnar på kriget mellan folket och deras "försvarare" i Egypten och i USA. "Lite spill får man räkna med", säger du förnumstigt från någonstans i ditt dödsrike. Gratulerar till ett snyggt hantverk. Din ideologi har lagt världen för dina fötter.
Det är en svår konst. att fortsätta kunna bli arg också när man blir äldre och har sett sin beskärda del av folkmord i medierna. Man stänger så gärna av, för det är så frustrerande att inse sin vanmakt. Det är därför man måste kunna hata med glädje.
Erasure gjorde oss alla en tjänst genom att påminna oss om hur otroligt skönt och kreativt det är att verkligen på djupet hata någon, så hårt att det spritter i fingrarna och fötterna.
Idag hatar vi, imorgon kanske vi älskar igen. Men medan vi hatar så låt oss göra det ordentligt!
I Aftonbladet står det idag om Hiyab och Deymond, 3 och 5 år gamla, som ska utvisas till Italien där ingen väntar på dem. Saturnalier noterar: Reportern i artikeln närmast vädjar till presschefen på Migrationsverket att känna efter om detta är rätt beslut. "Hur kan ni tycka att det här är rimligt?", "Men kom igen, det kan ju bli fel?".
Presschefen avslöjar att Migrationsverket måste förhålla sig till de lagar och regler som gäller. Enligt svensk lag ska barnen utvisas: "det är en väldigt stark princip att vi inte kan bevilja uppehållstillstånd här", säger presschefen, och förklarar detta med att barnen mellanlandade i Italien innan de slutligen hamnade i Sverige.
En ytterst stark princip, vill jag lova. Mellanlandningarnas princip. Så stark är den, att den övertrumfar den annars så självklara principen att man inte sätter barn på första bästa flyg, mottagare okänd.
En annan stark princip som Migrationsverket håller på: Familjer ska färdas i grupp. Den principen är viktigare än att svenska barn ska få växa upp i Sverige. Ett tidigare fall skildrar nämligen Firdeuw, 3 år, som trots att hon är född i Sverige utvisades till Irak eftersom hennes mor och far kom till Sverige i olika omgångar. En undrar om Migrationsverket lite i smyg tänker sig att utvisa alla svenska barn i familjer som har två bilar?
Slutligen: Principen om att inte ta hänsyn till enskilda fall. Den här principen är så ruskigt stark att när den krockar med alla andra principer så mejar den skoningslöst ner dem i vägdammet och fortsätter med oförändrad hastighet.
Eller så skulle det se ut åtminstone, om principer vore partiklar. Då skulle Migrationsverket vara ett enda stort LHC.
Minns ni Nadina Imamovic, den blinda flickan som utvisades till Bosnien? Hon är ett typiskt sådant enskilt fall. Sådana fall får inte specialhanteras, oavsett hur omänskliga konsekvenser de får. Sverige har förresten fällts 18 gånger av FN:s tortyrkommitté, CAT, för tortyrliknande utvisningar. Det är flest av alla länder i hela världen, enligt Flyktingbloggen.
Hur kunde det bli så? Enkelt. Varje fall är enskilt. Och man tar inte hänsyn till enskilda fall.
Med andra ord: man tar inte hänsyn till några fall.
Det är en befogad fråga, när man tänker efter. Tack till Arthur Weasley som fick mina tankar att börja snurra. Och ju mer jag tänkte, desto besynnerligare blev det. De är Gula. De Piper. Och de Flyter. Det är fascinerande.
Först - lite bakgrundsfakta (särskilt tack till www.rubaduck.com)
Google förser oss med 4 280 000 bilder på gummiankor. De flesta, jag vågar säga det absoluta flertalet, är helt rumsrena.
www.rubberduck.com säljer inte gummiankor, utan kläder. De uppmanar sina kunder att leka mycket.
Gummiankor är toonifierade versioner av fågeln gulnäbbad and, Anas undulata.
Gummiankor väger i snitt 55,9 gram och rymmer i genomsnitt 72.1 milliliter!
Nästan samtliga gummiankor görs av samma material (plast...).
De tenderar därför att väga ungefär lika mycket, närmare bestämt i genomsnitt 0.55 g/mm3, med en standardavvikelse på 39%.
En genomsnittlig gummianka kan lyfta cirka 30 gram innan den sjunker. Det är nästan två CD, eller en nymfparakit. Det betyder inte nödvändigtvis att du ska bada med din nymfparakit; dessa fåglar älskar att bada, men vill gärna bottna. Dessutom, i kraft av att de ju redan är fåglar, så måste det betraktas som en pleonasm att införskaffa särskilda badankor till sina nymfparakiter. Frågan är om det är ett skäl för eller emot?
Den filosofiska frågan kvarstår
Vad är de egentligen till för? Och fyller de sitt syfte väl, vilket det nu är? Enligt användarna på Yahoo! Answers, så är gummiankors syfte att vara sällskap för barn som badar. I effektivitetens namn gissar jag därför att de betraktas som sällskapligare än andra vattenlevande gummidjur såsom utter, sniglar och min personliga favorit, näbbdjuret.
Varför har vi ett så stort behov av sällskap när vi ligger i badet, men inte när vi sitter på toaletten? Nuförtiden stavas svaret på den frågan s-m-a-r-t-p-h-o-n-e, men innan våra moderna dagar? Varför tillverkades det aldrig en gummisurikat, gärna med en tyngd i botten så att den skulle resa sig om man tippade på den, som man kunde sitta och peta på medan man skötte sina affärer?
Nej, gummiankan som fenomen är ensam i sitt slag. Det är just dess ensamhet som förbryllar, för samtidigt är den omåttligt populär. Minns någon det legendariska ankracet på Vattenfestivalen? Om gummiankor föddes upp för pälsens skull så hade Stockholms stad där och då gjort århundradets politiska statement mot djurindustrin med tanke på de många hundratals färgglada plastbitar som muntert pipande släpptes ut för att i en veritabel toon-invasion berika Mälaren med sin skvalpande bjärta existens.
Det som förbryllar mig så till den milda grad att jag måste blogga om dessa banala små inslag i badrumsmiljön är, att jag inte förstår varför alla blir så glada av gummiankor? De föreställer inte ens däggdjur, vars glädje vi har evolutionärt lättare att spegla. Ankor är inte egentligen särskilt intressanta djur. Gummiankor förtjänar egentligen inte en egen Windows Mobile-app som låter en klämma på dem genom att peta på skärmen. Det är inte rättvist mot alla de andra, riktigt intressanta djuren.
Jag vill införa gummicapybaror i de svenska badrummen! Dessa förvuxna, vattenlevande marsvin vore det ultimata inslaget i barnens akvatiska livsmiljö. De är söta, de är däggdjur, de har högre flytförmåga eftersom de är större, och de lär barnen om alla spännande djur som i detta nu utrotas i Sydamerika! Det vore typ en win-win-win-win situation!
UPDATE! Marta Gustavsson lägger ännu en viktig pusselbit i mysteriet med gummiankorna genom att tipsa om denna fantastiska lilla musikvideo: Sex with ducks av Garfunkel and Oates.
När Christer Sturmark m. fl. skriver på DN Debatt om omskärelser som ett rättsvidrigt ingrepp på små barn missar han helt att en barnuppfostran egentligen är en lång serie små ingrepp - oftast inte lika radikala som en omskärelse, men precis lika svårförsvarade ur människorättssynpunkt.
Kränker man barnens rättigheter om man tvingar på dem ytterkläder inför vinterpromenaden? Med tanke på att det är för barnets bästa är det ju lätt att försvara beteendet ur pragmatisk synvinkel, men det går knappast att hitta stöd för beteendet i någon av FN:s konventioner.
Hur är det med de fall när barnet är långhårigt? Har en förälder verkligen rätten att ta med sitt barn till frisören, om barnet inte samtycker? I mer konservativa hem ter det sig fortfarande naturligt att pojkar ska vara kortklippta. Jag fick själv stå ut med många ofrivilliga besök till frisersalongen när jag var barn. Kränktes mina rättigheter till min kropp och mitt fria val då?
Jag har aldrig tvivlat på att mina föräldrar ville mitt bästa även när jag spjärnade emot. De såg säkert en risk - fiktiv eller reell - att jag hade väckt uppmärksamhet bland de andra barnen om jag hade kommit som den enda långhåriga lilla pojken till skolan. Det klipptes inga lintottslockar på pin kiv i det Irvingska hemmet.
Så här i efterhand, när jag vet mer om genusfrågor, om mobbning i skolan och hur viktigt det är att motverka stereotypiseringar av pojkar och flickor - Hur ska jag väga dessa år av frisörmotstånd? Var inte min korthårighet ett resultat av att mina föräldrar intagit en oreflekterad hållning kring manlig estetik, ett egentligen ideologiskt beslut?
I ett samhälle där alla pojkar är omskurna eller kortklippta, finns det även rent pragmatiska incitament för att låta sitt eget barn genomgå samma procedur. Den överordnade synen på dessa kroppsmodifikationer, vare sig den kommer från religion eller från könsmaktsordning, motiverar den enskilda familjen att inte sticka ut och skapa svårigheter för barnet.
Det kan hävdas att hårklippning inte går att jämföra med omskärelse. som ju är ett permanent ingrepp. Det är en giltig invändning, men inte ur MR (Mänskliga Rättigheter)-synpunkt. Det går ju inte att säga att något frihetsberövande är okej bara för att min blir frisläppt senare - alltså att det är ett temporärt tillstånd, liksom det är att klippa håret av ett motsträvigt barn.
Därför är MR ett svagt argument när man ska prata om varför barn inte borde omskäras. Omskärelse är bara en av de hundratals praktiker som vi påtvingar våra barn, från bordsskick till röstvolym och tandborstning. Vi kommer att fortsätta utöva detta tvång, eller kränkningar - det är ju för barnens bästa.
När Humanisterna och deras vänner i tron öppnar eld mot en specifik av alla dessa kränkningar, i de mänskliga rättigheternas namn, och fullständigt avstår från att problematisera uppfostran i dess helhet, blir det väldigt uppenbart att det rör sig om ytterligare ett angrepp på just de religiösa praktikerna, inte ett försvar av det generella människovärdet.
En gång för länge sedan, i Saturnaliers tidigaste tidevarv när allt ännu mest var mörker, en himmel utan stjärnor, skrev jag ett välbesökt inlägg som hette Polisen och jag. Det var ett tappert försök att reda ut mitt eget ambivalenta förhållande till lagens långa arm, genom att bejaka allt som jag tyckte var bra med poliserna och föra tillbaka ansvaret för det som var dåligt i poliskåren på mig själv. Tanken var att jag skulle kunna motarbeta mitt eget ressentiment på det viset.
Det var inte ett helt misslyckat försök, men det lämnade mycket i övrigt att önska. Kritiken var som ett rakblad inbakat i en bomullslinda, aldrig blottad i hela sin omfattning, men implicerad. Därför måste polisen och jag ta ett nytt snack. Det är hög tid för ett återbesök i den uniformerade att-tjäna-och-skydda-världen.
You're sexy! You're cute!
Take off your riot suits!
Uniformerade och snörräta led står framför discoljusutrustade bilar, men bakom den sortens staket som används vid rockkonserter. Man undrar om de är en del av showen. När ska dansnumret starta? Vilken slags koreografi har de valt? Publiken är taggad. Det skanderas - gå med oss! Ta av uniformerna! Ni är också 99%!
Det är inga sambatoner i luften när Oaklands poliskår rycker in. En Irakveteran skickades till sjukhus med skallskador sedan han blivit skjuten av polisen på nära håll, förmodligen med en tårgasgranat. Scott Olsen har påbörjat sin återhämtning. Hans historia går att läsa i The Guardian. På denna video ser man dessutom hur en polis angriper de demonstranter som skyndar till för att hjälpa den svårt skadade mannen.
Vad hände med alla de trevliga poliserna? Var är Kling och Klang? Dupond och Dupont? Har polisskolan börjat klona Jason Statham för att ersätta de gamla snälla samhällsbevararna? En polis i New York verkar i alla fall nöjd med händelseutvecklingen, eftersom det ger honom möjlighet att motionera batongen, som han uttrycker det. Freud, much?
Apropå Freud, hur tolkar man detta med att ordningsmakten ibland skickar dubbla signaler? Det finns ju redan från början en stark koppling mellan polisen och psykets "överjag", enligt Freuds gamla teori om psykets tredelning. Vad som dock kännetecknar överjaget är inte bara en faiblesse för lag och ordning, utan också en stark känsla av "damned if you do - damned if you don't".
Överjaget kan liknas vid en blind kravmaskin som lever på att ceremonialisera och inrätta "tillåtna"strukturer i ens liv. Det går inte att tysta överjaget, oavsett hur väl man försöker leva upp till dess krav. En liknande situation inträffade i NY den 15 oktober, när en demonstrant följer polisens order och lämnar platsen - bara för att ögonblickligen arresteras.
En annan tendens som förenar polisen med överjaget är, att de båda två helst arbetar i det fördolda: Rapporter strömmar in om poliser som under konfrontationerna runtom i USA döljer sina hjälmnummer och använder falska brickor för att inte kunna identifieras. I en annan video ser vi en dokumenterande filmare beskjutas av polisen med en "bean bag".
Detta angrepp nedan kan tyckas vara lite "random", eftersom inga varningar först yttrats, eller några demonstranter stod så nära polisen att det hela kunde uppfattas hotfullt ens för den mest paranoide. Men just paranoia är ju ett drag som är starkt sammankopplat med ett sjukligt kontrollbehov, vars rötter ligger i ett dysfunktionellt överjag.
Aversionen mot kameror gick för övrigt igen när Zuccotti park skulle rensas i New York. Press och journalister motades med våld - till och med presshelikoptern tvingades ner ur luften för att inte kunna dokumentera vad som hände i parken. Som psychoanalystsopposewar.org så träffande beskriver händelseförloppet: "Detta är kanske inte hur en polisstat ser ut, men det är så här som den börjar."
Kanske är det den hemliga drömmen hos alla psykoanalytiskt lagda att få analysera hela världen som vore den en enda gigantisk människa, med ett enda psyke. Att ställa upp polisen som denna människas överjag och försöka dra paralleller mellan dem är inte bara intellektuellt ohederligt, utan även opportunistiskt i en tid då poliser finner sig direkt pressade att leva upp till tuffa förväntningar ovanifrån för att hålla ordning i samhället.
Alla människor är sina egna. Det går inte att generalisera. Men vi får inte heller låta detta hejda oss från att dra viktiga slutsatser om det som försiggår runtom i världen där människor idag protesterar. Det är och förblir problematiskt när statens främsta civila tjänare förråder det folk som de ska skydda. Polisens lojalitet måste alltid ligga hos folket, inte hos makthavarna. När denna lojalitet blir tvetydig och plikter ställs mot varandra så är det alltför lockande att söka sig till det säkra före det osäkra.
Men just detta gör polisens situation så säregen och prekär. För hur ska en polisman (de är ju oftast män) förhålla sig när de som organiserar hans liv, försörjer honom själv och familjen, som rekryterade och utbildade honom, vill att han ska göra någonting helt annat än vad medborgarna själva vill? I Cleveland har flera poliser valt att stödja #OWS-rörelsen och förser den med välbehövlig proviant. Det finns alltid ett val.
De som hade samma val men istället valde att pepparspreja den 84-åriga kvinnan som deltog i demonstrationerna i New York borde byta yrke. De är en skam för kåren och en anledning till att jag behövde skriva om polisen ånyo.
Det är lockande lätt att avfärda demonstranterna som unga, radikala och vilsna. Vissa går maskerade och har sin egen agenda, men de representerar ingenting annat än sig själva. I filmklippet ovan, med mannen som arresteras för att han lyder polisens uppmaningar, hör vi de sista kvarvarande, mest nitiska demonstranterna sjunga gospelsånger för att visa sin längtan efter fred och uppmana polisen att tänka om.
I klippet nedan ser vi poliser angripa OWS-demonstranter i Kalifornien för att få dem att lämna platsen. De vägrar. De slår inte tillbaka, de använder sina röster. Och de får poliserna att sluta slå.
Det är aldrig så enkelt som att plikt och reglemente kan avgöra vad som är rätt i varje situation. Det är därför som polisens uppdrag är så oerhört svårt i just dessa situationer. Det krav som ställs på polisen är att ha en oklanderlig förmåga att göra skillnad på samhället och dess medborgare, och alltid veta i vems ärende man agerar. Det är en fråga som filosoferna brottats med sedan Platons tid.
Den banala ondskan, som Hannah Arendt uttryckte den, är byråkratens bevingade citat: "jag gjorde bara mitt jobb". Plikten är dess myntfot. Stämplar och regler är dess valuta. Det är en enkel ondska, mätbar och hanterlig. Den förblindar också de bästa.
Den bästa polisen är den som vågar gå ur sin polisroll, som kan vara en människa bland andra människor. Som vet när det är dags att inte göra sitt jobb.
Expressens i särklass argaste geting heter Ulf Nilson. Han har surrat ilsket om Islam i många herrans år, varnat för att svenskar är på väg att avskaffa sig själva, härjat om sharialagar och slöjor, pratat i Behring-Breivikska termer om "det pågående kriget" och allmänt hållit låda där ute på sin ytterkant i svensk politik. Nu har han kallat shiitisk Islam för "en sekt" och menar att alla shiamuslimer vill döda alla judar. Det har slutligen resulterat i en HMF-anmälan mot artikeln.
Vad händer sedan? Well, #ulfnilson-taggen sparkar igång på Twitter. Arga kritiker av Islam angriper anmälaren, kallar honom allt från "stolpskott" till "muslimkramare". Så var den historien igång igen.
I sådana här sammanhang återkommer alltid en viss sorts argumentation. Det som står, ordagrant, är väldigt viktigt för religionskritikern. För många Humanister är det tacksamt att angripa allt som står i Leviticus i bibeln. Islamofober går gärna till Haditherna. Dessa religionskritiker plockar fram hårresande exempel ur skrifterna, som förespråkar allt från barnamord till stening och slaveri, och pekar på detta för att förklara det onda eller olämpliga med den religion som de för stunden vill kritisera.
Bokstavstron är därmed det som förenar religionskritikerna med fundamentalisterna. Alla övriga troende som hamnar någonstans mittemellan, som tolkar, tänker själva eller diskuterar i samkväm med andra, och överhuvudtaget aldrig har umgåtts med tankar på att sälja sina döttrar till slaveri, borde egentligen bara kunna sätta sig bredvid, äta ett kex och titta på medan de bekymrade utkämpar sina strider. Varför ens ta åt sig av kritik som så uppenbart inte riktar sig mot en själv? Är det inte lite, ja... nästan lite barnsligt att komma dragande med citat ur haditherna (vilket några islamfientliga Twittrare gjorde idag apropå HMF-anmälan) för att på något sätt svart på vitt "bevisa" de andras ondska?
En måste dessvärre ta hänsyn till en viss grad av generell dumhet i populationen. De flesta människor är tyvärr inte så pålästa att de inte kan rubbas av att höra samma argument tillräckligt ofta. Det är därför en ofta känner ett behov att nyansera, återigen förklara dessa mycket enkla saker i livet: Att man kan upptäcka vänner från platser tvärs över jorden, och finna dödsfiender inom sin egen familj. Att man inte kan dra alla över en kam. Att göra detta resulterar alltid i ett feltänk, ett skott i luften. En kniv i ryggen på sanningen.
Som statsvetaren Ulf Bjereld uppmärksammade nyligen har "tydlighet" blivit de små partiernas nya klagosång. Man tycks mena att den egna politiken är finemang, det är bara det att den inte når fram. Kanske förstår folk inte hur himla bra de små partierna är, eller så menar de kanske att det är svårt att se skillnad på de olika alternativen.
Moderaterna gör det sannerligen inte lättare för de små att särskilja sig när de ordagrant plagierar KD:s utlåtanden om äldrevårdspolitiken i sin debattartikel i DN, som SVT avslöjar idag. Det kan anses arrogant att bara planka ett annat partis paradgren och sätta sin egen namnteckning under, som Arkelsten och Gerdau har gjort. Å andra sidan, kopiering är den bästa formen av smicker - eller hur?
Se bara på hur (M) gjorde allt för att förvandla sig till (S) för att vinna valet. Nu är det äldrevården som står på tapeten. Då man på sig vitsippeskruden. Denna säregna förmåga att låna andra partiers starkaste kort beroende på vad som är opportunt, har blivit de nya Moderaternas signum. De tjänar sina röster genom att inte vara tydliga. De struntar uttryckligen i ideologin, lät de Sverige veta under partistämman.
Få förvånades nog över konceptet med en ideologilös moderat, men desto fler ögonbryn höjdes nog över den djärvhet, närmast fräcka självklarhet med vilken Sveriges ledande politiska parti skrev av politiken från agendan. Nu handlar det om förvaltning - och om skådespel - för partiet som inte bedriver politik, som idag röstade igenom saker igår, som de igår var emot, för partisekreteraren som satte myror i huvudet på SR:s etikfilosof när hon tillträdde för att han inte kunde avgöra var hon stod politiskt.
KD och C kommer att få en mycket tuff match om de vill skapa tydlighet under dessa premisser, där de aktivt motarbetas av fyrklöverns egen primus inter pares - det riktiga, osynliga partiet.
Aftonbladet skriver idag om kungens planerade lunch med Jimmie Åkesson i december. De upprörs. Matbiten med Sverigedemokraternas toppnamn kan få långtgående politiska konsekvenser, menar de. Bland annat fruktar de på Aftonbladet att detta synkronicerade intag av organisk föda ska innebära att Åkesson förlänas en större politisk legitimitet.
Kopplingen mellan traditionell svensk monarki och Sverigedemokrati är egentligen okomplicerad, eftersom båda dessa verksamheter vilar på idén om nationalstaten, förd till sin spets.
Sverigedemokraterna håller i detta nu på med processen att revidera sin ideologiska beteckning från det korthuggna, smått komiska "nationalister, demokrater", till "socialkonservativa". Men Åkesson hävdar att deras syn på nationalismen fortfarande ska vara partiets bärande element.
SD vurmar ännu för folksjäl, nationalkaraktär och historia. De har till och med tagit fram en principiell
definition av "svenskhet". Svensk är den som talar flytande svenska (är kungen kvalificerad?), omfattar svenska värderingar (...och Kamprad? What about Kamprad?), och känner större lojalitet till Sverige än till något annat land (och där föll även undertecknad bort).
Nationalismen föreskriver att en människa kan
tänkas förkroppsliga den svenska folksjälen, den svenska historien, och vara dess
förvaltare. Ingen är en starkare symbol för denna ideologi än monarken. Men denna bild är falsk - den är ett ögats misstag -ett trompe l'œil som ger sken av att vara något som det inte är.
Kungen, ej vald av folket, tillsatt av en tradition vars instiftare är döda och glömda. Hur kan en sådan person inge någon slags legitimitet? Det är resultatet av en legitimerande praktik som sätter honom på piedestal, och den praktiken är pragmatisk - inte kopplad till folksjälen. Kungligheter säljer lösnummer.
Kungen kan bara legitimera Åkesson eftersom Aftonbladet legitimerar kungen. Den stora frågan lyder: Vem legitimerar Aftonbladet?
Igår kunde popcornfilmssugna svenskar med eller utan popcorn bänka sig framför filmen Dumpa honom på bästa sändningstid. Medan kombon såg med växande skepsis mot tv-rutan följde jag replikskiftena med ett halvt öra, med resten av min varelse ordentligt nergrottad i de senaste turerna av Caremaskandalen.
I skrivande stund motarbetar jag aktivt varje impuls att skriva ett blogginlägg som indigneras över stereotyper. Men när Miljöpartiets Gunvor G Ericson och Martin Oscarsson försöker få män att ta ut sin föräldraledighet genom att argumentera för att de då får ligga mer, då ligger svordomarna långt ut i fingertopparna och kliar.
De ville så rätt, det blev så fel. Som Goethes Mefistofeles i Faust, fast tvärtom.
Jag kan förstå deras vinkel: Om man kan omdefiniera pappaledigheten till att bli en rättighet, någonting positivt, och inte en skyldighet för ett pågående jämställdhetsprojekt som männen skulle tänkas vara motsträviga till, då skulle det vara lättare att förändra språket kring frågan och mota antifeministerna genom att prata om det positiva istället.
Argumentationen förråder att man saknar förståelse för vilken position man själv intar i debatten. Dessa politiker har skrivit en debattartikel som skulle ha passat bra i tidningen Café, om de nu hade haft en opinionssida. Vilket de inte har, eftersom de sysslar med underhållning.
Nu har de istället skrivit i Aftonbladet, och där måste man som debattör rikta sig till en publik som faktiskt är intresserad av dessa frågor, och alltså redan för länge sedan lämnat dessa könsstereotypa föreställningar bakom sig.
Jag tror inte för en sekund att dessa artikelförfattare själva betraktar män som sexgalningar i första hand och familjefäder i andra hand. De har bara lånat en retorik från den del av samhället som förtjänar sitt levebröd på att framställa män just så: Nöjesindustrin. Filmer som Dumpa honom. Tidningar som Café och Slitz.
Nu ger de mot sin vilja legitimitet åt en trött och förlegad syn på manligheten. Vägen till helvetet kantas av goda föresatser.
Johan Ingerö, vikarierande ledarskribent SvD, skriver idag om Isobel Hadley Kamptz nya bok. Fastän han tillstår att den har många effektfulla passager och briljanta analyser, vänder han sig mot hennes syn på medborgarlön och frihet.
Vad Ingerö ställer sig frågande till är den målkonflikt som finns mellan frihet, förstådd som en lång serie rättigheter, och den gemensamma skyldigheten att få samhället att bära sig. "Friheten är inte någon tebjudning" skriver han i rubriken. Inte det? Saturnalier frågar sig om den i så fall kanske är ett kafferep att hänga fast i? Kanske är dock "rep" en vilseledande glosa - rep är stabila och pålitliga. Friheten i Ingerös tappning är snarare ett halmstrå att famla efter när frågor om vad som är riktigt viktigt väcks i debatten.
När en debattör förenklar så kraftfullt, att rättigheternas yttersta mål är att inte göra ett
dyft, medan skyldigheternas yttersta mål är att jobba och vara
produktiv, så ekonomiseras begrepp som i grund och botten är civilrättsliga. De har givetvis en ekonomisk dimension, men handlar om så mycket mer.
Den yttersta betydelsen av Ingerös resonemang är att friheten är "onyttig". Den är ohälsosam för samhället, om den inte regleras med arbete. Vilken människosyn ligger bakom en sådan inställning till frihet?
När man hör hur borgerliga idédebattörer diskuterar Människan verkar det som att de pratar om Nietzsches "sista människor", de liknöjda, de för vilka idén om kontinuerlig letargi verkar var en dröm som gick i uppfyllelse.
Denna människosyn står samtidigt i bjärt kontrast till den människa som borgerligheten går till val på att tilltala: Den inneboende entreprenören.
Om folk vore entreprenörer i själ och hjärta, så skulle medborgarlön vara ett fantastiskt alternativ, för man skulle ge folk fria tyglar att utveckla vad de ville, hur de ville. Om folk däremot vore letargiska och intresselösa, då skulle medborgarlön innebära att samhället avstannade.
Eller så tänker man sig kanske som så, att människor egentligen är slöa - intill dess att de får ett ekonomiskt incitament att handla eller vara annorlunda? Att tillströmningen av pengar i deras liv förvandlar dem på djupet, till en ny och... uppgraderad version av dem själva?
Det kanske är konstigt att komma dragande med ren Nöjesbladetjournalistik här. Det är ju ändå tänkt att Saturnalier ska vara en blogg av den lite "högre skolan". Men vad är det egentligen för en tanke? Är inte finkultur precis den distinktion som behövs för att rättfärdiga att somliga verk låses in i marmorsalarna, bakom breda trappor och höga inträden? Är inte haute couture ett kidnappat koncept, ett slagträ mot gatukonsten och alla de transaktionsbefriade konstyttringarna?
Som många internetburna vet, så har användargenererade seriestrippar bara vuxit i popularitet de senaste åren. Idén är egentligen densamma som open source-principen - tänk Linux. Man sätter en hel uppsättning med olika element i händerna på ett stort, kreativt kollektiv, och låter dem göra vad de vill med dessa.
Resultatet blir en mycket säregen men festlig stil, på samma gång välgjord och spretigt barnslig. Den estetiska upplevelsen ligger här snarare i det råa, kreativa och anonyma uttrycket - inte i ett vackert utförande.
Det är basalt, ofta barnsligt, men lika ofta träffande och kul. Framför allt är det gratis kultur som ägs helt och hållet av användarna själva. Och detta är internetkulturens största styrka. Den har bara funnits i ett fåtal år ännu, så jag förväntar mig en storartad fortsatt mutation till ständigt nya skepnader!
För tillfället nöjer jag mig med att bidra till Internetkulturen med en egenproducerad spaning som slog mig när min kombo satt och tittade på Så mycket bättre igår: Sedd ur vissa vinklar är Jason Diakité, aka Timbuktu, väldigt lik den sexige räven Lando Calrissian!
IHM är inte en förkortning för något knastertorrt institut någonstans, utan står för det betydligt mer verklighetsnära "Internet Hate Machine". Saturnalier noterar att IHM är lite oregelbunden med precis när och hur den tuffar igång - lite som kollektivtrafiken med andra ord.
Skandalen om Bildts inblandning i Sudan och Etiopien kom och gick utan alltför många arga kommentarer, åtminstone inte sett till avslöjandenas proportioner. Juholt slarvar, helvetet bryter löst.
När publikombudsmannen på TV4 idag gick ut och skrev en offentlig ursäkt och förklaring till de amatörmässigt nackade hönsdjuren i Robinson förra veckan dröjde det inte många minuter förrän folk började kommentera.
Nina säger:
"Svaret gör mig ännu mera upprörd, vi tv-tittare är..."
Elsa säger:
"Jag kommer ALDRIG att se Robinson igen! ALDRIG!"
Eva Ullerud säger:
"Hur kan ni ens i er vildaste fantasi tro att detta..."
Vindros säger:
"Bara skitsnack, Camilla! '...överleva under svå...' "
Ja, ungefär så mycket är värt att återge av kommentarerna. Det går att uttolka av början ungefär hur resten av kommentaren kommer att låta. Vilket är helt okej, by the way! Det är svårt att vara upprörd och kreativ på samma gång. Då faller en lätt in i gamla hjulspår för indignationen och resultatet blir lite à la arg insändare i papperstidningen korsat med missnöjesmutter på proppfull pendeltågsplattform. Alla vet hur det låter.
Men hur ska en göra för att bli kreativ i sitt missnöje mot Robinsons ovärdiga behandling av djuren? Är det ens särskilt viktigt att vara kreativ? Risken är ju att en blir missförstådd, när en bryter mot de gängse uttrycksformerna för svenskt missnöje. Det går att vara missnöjd på så himla många olika sätt också!
Konservativt: "Det är skandal att TV4 sänder såna här scener! Hur kan de tro att vi som tv-tittare vill se på djur som plågas till döds utan anledning?"
Over the top: "Robinson är socialdarwinism förpackad i äckelplastig machomasochism, som om Goebbels och Hemingway skulle slå sig ihop och skriva ett manus med Bear Grylls i huvudrollen och Uwe Boll som regissör. Hellre utstår jag ett saltsyrelavemang än en minut av denna intellektuella stinkbomb."
Personligt: "Det vände sig i magen när de snurrade runt hönan så där. Jag kände mig smutsig, inombords. Önskade att ögonen kunde sluta stirra. Att det inte var ett liv som släcktes framför min blick. Låtsas som att de där stackars människorna i Robinson inte var skräckslagna och ångestfyllda själva. Men TV-rutan förrådde alla de där lögnerna. Jag känner mig smutsig."
Birro: "Såg på TV4 igår, Robinson. Människor lever hela sina liv utan att någonsin fundera över tuppen, hönan och döden. De människorna tycker jag uppriktigt synd om. Ingen tar hand om sina barn som höns gör. Det heter 'hönsmamma' av en anledning. Det är futtigt och ovärdigt av TV4 att sätta hungriga, trasiga människor att mörda dessa vackra fåglar. Vad hände med oss?"
Spejsat: "De arma, förtappade människor som utgjutit fåglarnas blod, måtte de slutförvaras i Nifelheim. Och åt TV4-ledningen säger jag bara: Streptokocker! Ni har blivit varnade!"
Det handlar om valfrihet - till varje pris. Viktor Barth-Kron fångade in detta smycke till argumentation för en vecka sedan, när skandalen kring Carema började uppmärksammas. Det är spännande att se hur mycket som kan försvaras i valfrihetens namn. Men denna frihet att välja är förbunden med ett tvång att köpa, som man alltför sällan diskuterar...
Dagens Arena skriver om Caroline Hansson, som valde att vända sig till det privata företaget VH Assistans för organisering av de praktiska detaljerna kring hennes assistansbehov. Kontakten avlöpte inte som hon hade hoppats: VH Assistans misskötte sig från första början, gjorde inte begärda ändringar i avtalet och skapade ovisshet för Hansson, liksom för hennes assistenter genom att komma med ständigt oklara besked.
För Hansson, som är fullständigt beroende av professionell assistans för att klara det dagliga livet, är det en knepig position att ha skrivit på ett avtal som sedan inte lever upp till utfästelserna. När hon ville säga upp avtalet inträffade något mycket spännande. VH Assistans hotade med att skicka en faktura för hela uppsägningsperioden - tre månader för 500.000 kronor. I dessa pengar ingick lönen för hennes assistenter, fastän dessa inte ens fått skriva under ett anställningsavtal med företaget ännu. I praktiken krävde de Hansson på pengar för tjänster som de inte själva hade haft utgifter för ännu.
När företagets VD, Agnetha Wiklund-Helén, tillfrågades om inte detta var lite absurt, så berättade hon att ett avtal hade ingåtts och man var från VH Assistans sida inställd på att fullfölja sin del av avtalet, oavsett vad Caroline Hansson ansåg om saken. Vissa delar av avtalet var tydligen viktigare än andra.
Intressegruppen för assistansberättigade (IFA) ställer sig skeptisk till VH Assistans agerande. Det brukliga vore att ta betalt för kvarvarande administrationsavgifter - en nätt summa på 75.000 kronor - inte att utkräva hela beloppet för en tjänst som de senare inte skulle få tillhandahålla.
I praktiken ålägger därmed VH Assistans kunden med ett köptvång. De är fast beslutna att fullfölja själva köpet, men är inte bekymrade om att utföra ett tillfredsställande arbete. Med hot om att sätta en funktionshindrad människa på bar backe kommer undan med att driva igenom en undermålig service.
Privata företag av typen VH Assistans och Carema profiterar på dem med svagast röst i samhället - de som saknar fysiska förutsättningar att göra aktivt motstånd och bli hörda. Vad som ligger bakom avregleringens valfrihet är ett köptvång som vi snart borde börja genomskåda.
Idag skriver jag en filosofisk fundering omkring moral och problemen med att den aldrig är universellt giltig. Det är en fundering som har vuxit fram genom ett meningsutbyte med Patrik Lindenfors på Förbundet Humanisterna, som under den senaste veckan har kommit med intressanta följdfrågor på förra veckans krönika i Seglora smedja.
Risken som kommer med att spåra moralens psykologiska härstamning, som jag gjorde i förra veckans Seglora smejda-krönika, är att man vid något tillfälle hamnar i frågeställningen om moralen i själva verket är godtycklig. Hänvisar den till ett objektivt gott, eller är den en blind impuls att benämna saker som rätta och orätta? Är moralen moralisk?
Nyligen höjdes taxan i kollektivtrafiken i Stockholm - igen.Som Saturnalier påpekade
redan i våras när förslaget kom, så har ansvarige politikern Christer
G. Wennerholm alldeles avstått från att diskutera hur detta förslag
drabbar de fattigaste. Han utgår från att alla arbetar, och de som inte
arbetar räknas inte. De bryter mot Arbetslinjen och kan därför skrivas
ut ur historien på nästa partistämma.
Vi bor oerhört tätt i Stockholm - tätare än vad många kanske tänker sig för en stad på blygsamma två miljoner människor. I denna trängsel, detta myller av rörliga kroppar sker missöden dagligen. Idag kan vi läsa om den hjärtsjuka hunden Biezel som fastnade i glasspärren och blev paralyserad av stress. Det tog flera minuter för tre medresenärer att tvinga upp spärren med våld.
Själv betalar jag för mitt SL-kort, för jag har jobb och råd med det. Men nu ångrar jag mig. Det är mina pengar som har bekostat dessa spärrar som gör livet surt för hundägarna. Planka.nu känns plötsligt som ett betydligt vettigare alternativ för den som inte vill bidra till dessa moderna storviltsråttfällor. Hur många hundar går det på den där extra hundringen som vi betalar per månad? Och när ska det första barnet fastna med halsen i en spärr som jag har finansierat?
Det här är inte Roligt längre. Saturnalier hittar inte någon danstakt med SL som kavaljer.
Har tänkt på det här, hur pengar hanteras numera. Kanske är det för att jag just öppnade ett bosparkonto, och det gav mig en liten och motvillig inblick i bankkundsstämningen, en särskild grundstämning som kombinerar total kontroll med den vagt stupande känslan av att gå nerför en aningen för brant kulle: Gott kaffe och trevlig, förstående handläggare som utan att blinka försöker få dig att investera ditt arv i mellanriskabla aktiefonder mitt under brinnande finanskris.
Dagens Arbetare skriver att vi som arbetar har mer än dubblerat lönsamheten de senaste 10 åren. De pengar som arbetas ihop kommer dock inte de arbetande själva tillgodo utan tas ut i ökade vinster, för att generera stigande aktiekurser för företaget. Kanske hade detta kunnat ses som positivt, med tanke på att pensionsfonder är en av de största och viktigaste ägarna på börsen - fonder som sedan ska komma många av arbetarna själva till godo en vacker dag.
Det väcker dock en annan, mer svårbesvarad fråga - har vi egentligen kontroll över våra pengar? Ska jag förmås att acceptera att ett företag inte ger mig en del av kakan som jag arbetar fram åt den, bara för att det kan tänkas påverka börsvärdet, därmed också, på något magiskt sätt, i slutänden min privatekonomi? Formulerat på ett annat sätt: Måste jag verkligen bli kund någonstans, och följaktligen betala någon en avgift för att få de pengar jag själv egentligen hade en rätt till från början?
Fredrik Edin bloggar på Skumrask om hur jag så småningom skall förmås att betala dubbla avgifter för mitt betalningskort (som börjar bli alltmer obligatoriskt i utvecklingen mot det kontantlösa samhället), första gången i årsavgift och andra gången i form av den riktade reklam som lagrad information om mina visakortsköp ska leda till.
Att få de pengar vi har rätt till, kostar. Att betala med de pengar vi redan har, kostar. Dessa mekanismer gör att vi har fått vad som kan kallas för privatkonsumentens variant av beskattning på transaktioner, men istället för att avgifterna som tas ut går till det allmännas bästa, hamnar de i privata fickor istället. Med tanke på det massiva, närmast ideologiska motstånd som Tobinskatten mötte så är detta system så fantastiskt sniket att man nästan måste applådera lite.
Min härliga arbetsplats Seglora smedja skriver idag en debattartikel om Bildts förehavanden, som jag tidigare har kritiserat hårt på den här bloggen och på Newsmill. Gott att debatten inte tystnar.
"Leo Lagercrantz berättar i radiodebatten i P1 att överåklagaren i
internationella domstolen i Haag har utfärdat en arresteringsorder mot
den Sudanesiska regimen och har jämfört den med nazityskland för de
gruvliga brott den begår mot sin egen befolkning. Detta har inte hindrat
Lundin Oil från att betala dem stora pengar i utbyte mot tillgång till
den så kallade 5A-regionen i sydsudan, eller vår utrikesminister Carl
Bildt från att försvara detta agerande och kalla företaget ett föredöme."
