Kopplingen mellan traditionell svensk monarki och Sverigedemokrati är egentligen okomplicerad, eftersom båda dessa verksamheter vilar på idén om nationalstaten, förd till sin spets.
Sverigedemokraterna håller i detta nu på med processen att revidera sin ideologiska beteckning från det korthuggna, smått komiska "nationalister, demokrater", till "socialkonservativa". Men Åkesson hävdar att deras syn på nationalismen fortfarande ska vara partiets bärande element.
SD vurmar ännu för folksjäl, nationalkaraktär och historia. De har till och med tagit fram en principiell definition av "svenskhet". Svensk är den som talar flytande svenska (är kungen kvalificerad?), omfattar svenska värderingar (...och Kamprad? What about Kamprad?), och känner större lojalitet till Sverige än till något annat land (och där föll även undertecknad bort).
Nationalismen föreskriver att en människa kan tänkas förkroppsliga den svenska folksjälen, den svenska historien, och vara dess förvaltare. Ingen är en starkare symbol för denna ideologi än monarken. Men denna bild är falsk - den är ett ögats misstag -ett trompe l'œil som ger sken av att vara något som det inte är.
 |
| Escaping criticism, av Pere Borell del Caso, 1874 |
Kungen, ej vald av folket, tillsatt av en tradition vars instiftare är döda och glömda. Hur kan en sådan person inge någon slags legitimitet? Det är resultatet av en legitimerande praktik som sätter honom på piedestal, och den praktiken är pragmatisk - inte kopplad till folksjälen. Kungligheter säljer lösnummer.
Kungen kan bara legitimera Åkesson eftersom Aftonbladet legitimerar kungen. Den stora frågan lyder: Vem legitimerar Aftonbladet?
SVD Expo DN Expressen Metro
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar